Afrikanen i Rudskoga

Även efter att vår bok har blivit klar har vi fått göra nya intressanta fynd. Någon gång har det varit bilder som vi gärna skulle velat ha haft med i boken.

Så var det med en bild, som dök upp i samband med vårt besök på sommarhemmet Ölmeklint i Ölme lördagen den 6 augusti.

Kristina Tjärnbro Lämås hade hittat en bild från hennes hembygd i Rudskoga, som hon gärna ville att vi skulle få. På baksidan hade någon skrivit att vi befinner oss i Frosteruds missionshus. Året är 1925 och missionshuset skall invigas.

Missionshuset i Frosterud användes av missionsföreningen tillhörande Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, men Kristina är osäker om det ens var en egen fastighet utan hade byggts upp av ägarfamiljen.

Vi har en ytterligare dokumentation från missionshuset i Frosterud. Det är från 1970. Då syns hur enkelt huset var. Om denna bild har vi redan publicerat en bloggpost.

Men vilka är då människorna på bilden. Ja, det står det är ”predikanterna Enmalm och Johansson”. Just Enmalm är lätt att identifiera. Täpp Olov Olsson Enmalm föddes 6/10 1878 i Floda socken i Dalarna och avled där 14/8 1958. Han var hemmansägare i Holan i Floda men står också i kyrkboken som predikant. Namnet Enmalm antogs 1933.

Det var Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner som Olov Enmalm ägnade sin livsgärning åt, och han var också flitigt verksam i Värmland. Sonen Hjalmar Julius Enmalm var under tre år skriven i By socken, och sonen Oskar Fredrik hämtade sin hustru därifrån.

Vem predikant Johansson var vet vi inte. Kanske någon av bloggens läsare vet?

Men den som tittar mer noggrant finner också en tredje person som faktiskt står på predikstolen. Det är tydligt att denne person är mörkhyad. Det handlar således om en afrikan i Värmland – sannolikt en person med anknytning till Bibeltrogna Vänners missionsfält i Etiopien eller Eritrea. Det var vid denna tid mycket ovanligt att se afrikaner i Sverige så vi får anta att denne väckte uppmärksamhet.

Vi äger jubileumsböcker om Bibeltrogna Vänner men eftersom de inte var tillgängliga när detta skrives så får vi sväva i ovisshet om vem afrikanen är. Men kanske någon bloggläsare vet? Vi får väl annars kolla igenom Bibeltrogna Vänners Missionstidning när tillfälle kan ges.

Klarhälja och By missionshus

Sommaren innebär för oss båda många tillfällen att prata om vår bok och även sälja till de intresserade. I fredags, den 15 juli, var vi på Kärnåsens hembygdsgård i Norra Råda. Där pågår under en sommarvecka Klarhälja, en tradition i över 50 år.

Hembygdsgårdens hus fylls med aktiviteter, hantverk och uppträdanden. Det är ett särskilt fokus på säterbruket eftersom det var en viktig del av livet i den här delen av Värmland.

Efter två pandemiår så var det nu dags för en fullskalig Klarhälja igen. Vi fick möjlighet att delta. Det kunde ha varit fler besökande så klart, men vi fick ändå sålt en del och knöt kontakter. Vi visade bildspel från Hagfors kommuns missionshus, vilket var uppskattat av många.

Säteridyllen vid Kärnåsen. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Kärnåsen är en av de hembygdsgårdar i Värmland som har ett eget missionshus. Det handlar om By missionshus som flyttades från en plats några km längre österut i socknen 1989.

Missionshuset byggdes i början av 1900-talet som affärslokal, som en filial till Åströms i Råda. Föreståndaren hette Jansson och var från Myra.

Missionshuset på sin ursprungliga plats

Fastigheten inköptes av Norra Råda missionsförening (senare missionsförsamling) 1919 och en tillbyggnad gjordes med en förstuga och ett kök. Här var länge regelbundna möten och söndagsskola. I missionshusutredningen 1962 kallas missionshuset ”Sveriges minsta”.

Missionsförsamlingen ansåg i slutet av 1980-talet att det var ekonomiskt oförsvarbart att behålla huset på sin gamla plats, och det skänktes 1988 till Norra Råda hembygdsförening.

Missionshuset på Kärnåsen. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Sista mötet hölls i september 1988. Därefter nedmonterades huset av Lars Egardssons byggnadsfirma och flyttades till Kärnåsens hembygdsgård. Entreprenör för grundarbetena på den nya platsen var Helge Bergström och själva återuppförandet leddes av Henrik Takala.

Återinvigningen hölls vid Klarhälja 1989 och förrättades av statsrådet Margot Wallström – troligen det enda missionshus som invigts av en minister. Då anordnades ett ”gammaldags läsarmöte”.

Interiör från missionshuset. Henrik berättar och visar bilder. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Inredningen kommer från By men också från det likartade missionshuset i Ena, som ännu finns kvar på sin ursprungliga plats fast i privat ägo.

Ett anslag i förstugan säger att missionshuset kan användas för religiösa programinslag men också för andra sammankomster, ”dock inte sammankomster av den art som helt motarbetar missionsförsamlingens målinriktning”. Om det varit fler läsarmöten efter invigningen vet vi inte, men missionshuset är mycket prydligt och i gott skick och är en fin representant för de värmländska missionshusen.

Samma anslag som ovan nämnts uttrycker slutligen: ”Må By missionshus bli ett välsignat besöksmål för sanningssökande själar i Klarälvdalen!”.

Linnéasalen – ett baptistkapell med annorlunda namn i Säffle

Sune Fransson hittade en intressant interiörbild från det gamla baptistkapellet vid Stationsgatan i Säffle. Det kallades Linnéasalen och var egentligen ett gårdshus till det stora tegelhuset på tomten som efter sin byggherre kallas för Bäärnhielmshuset.

Interiör av baptistkapellet Linnéasalen i Säffle 1939. Bild från Sune Fransson

Eftersom historien om Linnéasalen kanske inte är så känd av alla så kommer här ett utdrag ur den historik över huset som skrivits av Säfflekännaren Claes Åkerblom. Ett varmt tack till Claes som låter oss publicera hans gedigna historik och till Sune Fransson som delgav oss fotografiet.

Namnet Linnéasalen är för övrigt ett mysterium (än så länge). Namnet klingar mer åt nykterhetsrörelsen än frikyrkorörelsen. Men det har berättats att det skulle vara en ordlek med en affärsinnehavare vid namn Linnéa Salén. Någon sådan person verkar dock inte ha existerat, vare sig som affärsinnehavare eller boende i Säffle.

Claes Åkerbloms historik följer nedan:

Gårdshuset inrymde under många år Säffle Baptistförsamlings predikolokal. Ursprungligen innehöll den emellertid några affärsrörelser. Ur arkiven har vi grävt fram att Albert Hedlund, f. 1873 i Vänersborg, öppnade Speceri- & Diverse­handel i lokalen i oktober 1902. Han flyttade i oktober 1903 till Stora torget och i lokalen efter­träddes han i juni 1904 av J. A. Wengelins Speceri- och Delikatessaffär. Wengelin var född i Vänge 1875, (d. 1960 i Stockholm). Han upphörde med verksamheten redan efter ett par år. Hedlund och Wengelin var, liksom sin efterträdare, även bosatta i huset. 

I november 1906 efterträddes Wengelin av handlanden G. L. Sahlström. Denne drev rörelsen under namnet G L Sahlströms Speceri- och Diverse­affär. Gottfrid Leonard Sahlström, vilk­en också var bosatt i Bäärnhielmshuset, var född 1874 i Söderala, (d. 1957 i Arvika). Sahlström försattes i konkurs och i april 1909 infordrades anbud på konkursboet. Något godtagbart anbud erhölls ej varför varulagret och inventarierna försåldes på auktion den 19 maj 1909. 

Lokalen tycks sedan ha stått tom fram tills i september 1910 då den hyrdes av Säffle Koopera­tiva Handelsförening som flyttade sin filial dit. Filialen hade det senaste året varit belägen i konditor Rohdins hus på Västra Stor­gatan. Som föreståndare stod Gotthard Natanael Johans­son som tidigare drivit egen rörelse vid torget. Han antog senare efternamnet Levander och var under många år innehavare av Levanders Varuhus & C:o.  

I oktober 1911 öppnade Seffle Möbel­fabriks Möbleringsaffär i lokalen, även detta en verksamhet som tidigare bedrivits i kondit­or Rohdins hus. I Bäärnhielms gårdshus blev möbelförsäljningen kvar under drygt två års tid. Från maj 1913 annonserades verksamheten som ”Möbleringsaffären vid järnvägsstationen”. Våren 1914 upphörde annonseringen och därmed avslutades sannolikt även möbelförsäljningen. 

Linnéasalen och baptistförsamlingen 

Affärsepoken var till ända och från 1916 kom lokalen att utnyttjas som baptistkapell och då under namnet Linnéasalen. Invigningen skedde den 3 december 1916 med tal av Carl Forzelius, S. P. Gerdin, J. F. Gerdin och P. A. Lundström samt sång av ”kören från Åmål”. Enligt prediko­turerna var det sedan varje söndag möten i Linnéasalen och då ofta under ledning av någon av de fyra ovannämnda. 

En tidig exteriörbild från Linnésalen – notera skylten. Mannen i mitten Sven Bondfeldt. Bilden från Evabritt Järlesjö.
Pastorer och diakoner vid Säffle baptistförsamlings 25-årsjubileum 1946. Stående: Gustav Andersson och Evert Höglund. Sittande: Einar Wiklöf, Arvid Eriksson och Martin Bergström. Foto från Maj-Britt Andersson.

Säffle Baptistförsamling bildades den 2 janu­ari 1921. Församlingen hade vid starten 42 medlemmar. Föreståndare var skräddare Johan Fredrik Gerdin, f. 1854 i Åmål, som dock avled två månader efter bildandet. En baptistförsamling hade funnits åren 1886–1894. Därefter anslöt sig medlemmarna till Åmåls Baptistförsamling. Under åren som följde fram till mitten av 1910-talet förekom sannolikt en viss utpostverksamhet i Säffle. Nystarten kom 1916 i samband med att man fick tillgång till Linnéasalen. Lokalen fick från starten namnet Linnéasalen och förblev församlingens hem ända till 1969. 1946 ändrades namnet dock till Baptistkapellet.  

Ombyggnad av Linnéasalen 

Juniorer i Baptistkapellet. Ledare Ann-Britt Bondfeldt. Foto från Evabritt Järlesjö
Efter renovering på 1950-talet. Foto från Eva-Britt Järlesjö

Medlemsantalet ökade, och trots en bekymmersam ekonomi kunde baptisterna 1928 satsa på en ombyggnad av lokalen. Nu fick församlingen en egen dopgrav. På 1930- och 40-talet var verksamheten livlig. Församlingen hade då över 100 medlemmar. I Linnéasalen var det regelbundet vecko­möt­en på onsdagar. Lördag kväll samlades man oftast till bön. På söndagarna hölls i regel två guds­tjänster, förmiddag och kväll. Dessutom be­drevs söndagsskola och juniorverksamhet. Från 1933 sjönk medlemsantalet stadigt. I januari 1969 hade församlingen 37 medlemmar.  

Affisch från avslutningsmötet 30 maj 1969. Foto från Evabritt Järlesjö.
Vid baptistkapellet 30 maj 1969. Från vänster: Gustav Andersson, Ann-Britt Bondfeldt, Hanna Lind, Sven Bondfeldt, Rut Blomqvist och Evabritt Järlesjö. Foto från Evabritt Järlesjö.

På hösten 1968 meddelade Billeruds AB att man behövde lokalen för annat ändamål och anmodade baptistförsamlingen att flytta. Pingst­dagen, den 30 maj 1969 hölls den sista gudstjänsten i Baptistkapellet. Predikade gjorde past­or Sven Bondfeldt – i flera omgångar församlingens föreståndare – och sjöng gjorde hans dotter­dotter Evabritt Järlesjö. Därefter var baptisternas verksamhet förlagd till metodistkyrkan, innan man efter ett oväntat uppsving 1983 förvärvade Ransjövillan – Sifhällakyrkan. År 2000 gick församlingen samman med Säffle Missionsförsamling till Centrumkyrkans församling med sin hemvist i Centrumkyrkan, d v s Missionskyrkan.  

Telefonväxel blev golfhall 

Anledningen till att Billerud sade upp kontrakt­et med baptistförsamlingen var att man tänkt inrymma sin telefonväxel i baptistkapellet. Av någon anledning realiserades aldrig dessa plane­r. Istället uppläts den tomma Linnéasalen åt Billeruds Golfklubb som under 1970-talet utnyttjade den som träningslokal. Tidningarna skrev i rubrikerna att ”baptisterna fick lämna sitt kap­ell för att ge plats åt golfspelarna”. Riktigt så illa var det alltså inte. Så småningom kom det gamla baptistkapellet att utnyttjas som möbelförråd åt Bille­ruds Huvudkontor. 

Chaufförscentral 

I den inre delen av gårdslängan, som för övrigt sträcker sig in på grannfastigheten Härden 2, hade Bille­rud sin chaufförscentral. Det var ett flertal gar­­ag­e och även kontors- och lunchutrymmen för chaufförsstaben.  

1985 ansökte Billeruds AB om att få bygga gar­ag­e även i den s k Linnéasalen. Byggnadsnämnden opponerade sig mot detta med stöd av Värmlands museums uttalande: ”En byggnad av väl bevara­d verkan och med hög hantverksmässig kvalitet skulle på ett okänsligt sätt förvandlas till gar­age”­. Länsantikvarie Anders Hillgren hade strax innan lämnat sitt värdeutlåtande: ”Linnéasalen är en mycket medvetet utformad byggnad. Den överensstämmer till mater­ial och formspråk med fastighetens huvudbyggnad med vilka den bild­ar en arkitektonisk ensemble. Fasaderna kar­aktär­iseras av en växling mellan slät- och spritputsade partier och i dekorativt syfte utsparade oputsade tegelytor i form av pilastrar och våningsband. Rundbågade fönster­öppningar och mönstermurning i form av tandsnitt m.m. är and­ra kännetecknade inslag.”  

Fastighetsförsäljning 

1989 sålde Stora Kopparbergs Bergslags AB fastigheterna längs Järnvägsgatan. Köpare blev fastighetsbolaget Eccere AB med säte i Alingsås. De inordnade fastigheten i Kommanditbolaget Härden 1. Eccere Fastighets AB försattes i april 1992 i konkurs varvid KB Härden 1 övergick på finansiären, PK-banken i Alingsås. 

1994 förvärvades fastigheten av Karlstads Byggnadsindustri. Dessa behöll lagfarten fram till 1996. Som säljare 1996 stod dock fastighetsbolaget Kungsleden. Det tidigare statliga, men numera börsnoterade Kungsleden sålde 1996 ut 609 av sina mer olönsamma fastigheter och däribland Bäärnhielmshuset. 

Köpare blev Lars Lundgren från Åmål och fastigheten inordnades i hans bolag Säffle Snickerifabrik AB. Köpeskillingen 850.000 kr kan jämföras med föregående försäljnings fyra miljon­er. Lundgren var samtidigt ägare till ett hus i kvarteret Telegrafen. 2001 sålde Lundgren vidare till fastighetsmäklare Jan-Åke Eldh. 

Hyresgäster i Billeruds ställe 

Sedan Kraftförvaltningen flyttat ut stod huset delvis tomt. På bottenvåningen öppnade 1989 karlstadsföretaget Profil Interiör AB som i Säffle leddes av Anette Sirén f. Kristoffersson. Företaget sålde kontorsmöbler och övrig kontorsutrustning. Ungefär samtidigt öppnade Skogsvårdsstyrelsen sitt kontor i Bäärnhielmshuset. Detta flyttades efter några år över till Härd­en 2.  

Sedan Profil Interiör upphört disponeras bottenvåningen idag av instrumentföretaget Alnab Armatur AB. Övervåningen hyrs av Trafikskoleinternatet, med innehavare Ivan Hemingsson. Dessa har såväl undervisnings­lokal­er som elevhem i huset. Liksom flera andra av Säffles trafikskolor inriktar de sig till stor del på internatverksamhet. 1999 etablerade även Wermländska Inmätningsföreningen ett distriktskontor i Bäärnhielmshuset. 

Linnéasalen borta 

Linnéasalen hösten 2017. Foto: Henrik Olsson

Det gamla Baptistkapellet som under många år stod tomt och främst utnyttjades som lagerlokal inhyste under ett par år en lumpbod, innan den 1998 byggdes om till en bostadslägenhet. Därmed är gårdslängans historiska funktion, som först affärslokal och därefter under fem decennier samlingslokal, avslutad. Exteriören har där­e­mot bibehållits på ett föredömligt sätt. 

I den norra delen av gårdslängan öppnades sommaren 1998 en kaffeservering. Det var Birgit Smolman från Klässbol som öppnade Birgits kaffestuga i den lokal som tidigare inrymt en tvättstuga. Verksamheten blev dock kortlivad. 

Taborkapellet i Nykroppa

Vi tror oss ha hittat de allra flesta frikyrkohusen i Värmland. Några har brunnit eller rivits men då finns det ofta arkivbilder. Vi har strävat efter att hitta de bästa bilderna men någon gång har vi gått alldeles bet i vårt projekt.

Ett sådant exempel är metodistkapellet i Nykroppa. Så här står det i vår bok

Nykroppa metodistförsamling

Nykroppa metodistförsamling hade sitt första kapell i Bernsnäs. Medlemsantalet var 1920 32, 1950 11 medlemmar. Församlingens verksamhet avslutades på 1960-talet.

Metodistkapellet

Det senare metodistkapellet byggdes 1910. Kapellet såldes vid församlingens nedläggning.

Men ingen bild!

Men nu har vi en bild på huset, som tydligen kallades för Taborkapellet. För bilden tackar vi varmt Anita och Sten-Åke Jonsson i Nykroppa som delade med sig av den i en Nykroppagrupp på Facebook.

Så här såg alltså Taborkapellet ut!

Kapellet är märkvärdigt okänt – verksamheten i Nykroppa är ”bortglömd” i metodistkyrkans 100-årsbok 1968 som ändå är innehållsrik trots sitt ringa omfång och berättar om de flesta metodistförsamlingar som varit aktiva under årens lopp.

Metodistkapellet i Släbråten i Lungsund var ursprungligen en del av verksamheten i Nykroppaförsamlingen. Sedan överläts det till Kristinehamn.

Om det är någon som läser detta, som har mer att berätta – hör av er till oss i så fall!

Hattparad i Filadelfia

Sångare i Filadelfia i Säffle 1946. Foto: All-Foto.

Claes Åkerblom hittade denna bild i samlingarna efter Säffleateljén All-Foto som förvaltas av Säfflebygdens Hembygdsförening.

Året är 1946 och platsen är Filadelfia i Säffle. Att kvinnorna bär hatt var vid denna tid en självklarhet inom Pingströrelsen. Varför detta? Jo, Paulus talar i 1 Kor 11 om att

Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull.

Långt fram i tiden tolkades dessa ord som att kvinnan i gudstjänsten inte kan vara barhuvad. Länge handlade det om sjalar och slöjor, men i den svenska Pingströrelsen oftare om hattar. Detta var gällande fram till slutet av 1960-talet. Hela detta fenomen har studerats av historikern Elisabeth Hallgren Sjöberg i avhandlingen Såsom en slöja. Den kristna slöjan i svensk kontext. Avhandlingen finns att läsa här.

Åter till Säffle. Det här är för övrigt den hittills enda bild vi sett inifrån gamla Filadelfia i Höglunda. Vi kontaktade Thord Jacobsson i Kristinehamn som växte upp i Filadelfiaförsamlingen i Säffle och han kunde berätta följande:

Jag kände nästan alla, men efter att ha skickat bilden till min syster Gun-Märit i USA och min bror Leif i Trollhättan är det bara en person som vi inte har namnet på, även om min syster kände igen denna person.

Övre raden från vänster:

  1. Elvira Andreasson
  2. Karin Blixt
  3. John Jacobsson (min far)
  4. Naemi Jacobsson (min mor)
  5. Hardy Blixt
  6. Hildur Andersson
  7. Astrid Madsén
  8. Karl-Erik Alm (med fiol)

Nedre raden från vänster:

  1. Tryggve Johansson (pastor, med dragspel)
  2. okänd
  3. Karin Karlsson
  4. Rut Olsson
  5. Clary Salomonsson (gift Fredriksson)
  6. Calla Johansson (pastorsfru)
  7. Rut Bergström (gift Sundberg)
  8. Folke Svensén (vid pianot)

Pingstmissionshuset i Emtbjörk

I Emtbjörk (även stavat Ämtbjörk) i Ekshärads socken finns ett hus, som unikt nog kallas för ”Missionshuset” trots att det längsta tiden tillhört Pingströrelsen. Det finns en skildring av huset, som ligger något undangömt i ett kapitel i sockenboken Ekshärads socken, utgiven 1969.

Emtbjörks Missionshus 2019. Foto: Henrik Olsson

Den är skriven av pingstpredikanten Tage Sigvald Svensson, född 6/11 1911 i Halmstad och avliden 3/8 1976 i Sävedalen. Under en längre period var Svensson bosatt i Emtbjörk och kapitlet heter ”Hemmanet Emtbjörk”. Det finns i boken på sidorna 556-560 och 565-567.



Vad vore väl tavlan över Emtbjörks by om inte missionshuset vore med där? – Dess bild och läge har ju under sex decennier inristats i själva by-bilden, och den har tillika blivit inpräntad på ögats näthinna hos senare generationer. Man kan väl inte säga, att byggnaden på något sätt dominerar i byn, men den framträder dock på ett markant sätt för den, som far stråket igenom. Om man gör tankeexperimentet och låter missionshuset helt försvinna, så skulle faktiskt något väsentligt fattas i panoramat.

”Missionshuset” – ja, så har det hetat från dess begynnelse. Det kommer väl aldrig få heta något annat heller. Visserligen har försök gjorts med en namnändring. Det fick en tid på 30-40-talet heta ”Sion”. Detta namn stod t.o.m. med stora bokstäver målat utanpå ett tag. Och på senare åren har det i predikoturerna annonserats och på affischer skrivits ”Emtbjörks Filadelfia”. Men bland allmänheten i byn har det aldrig hetat något annat än ”Missionshuset” i alla fall. Det är något av oföränderlighet i själva namnet.

Men om namnet nu har varit beständigt, så har väl inte själva huset som sådant blivit oförändrat. Det har ju som allt annat i tillvaron fått känna på en del omdaningar och förändringar både på in och utsidan. Dock, i stort sett är det väl sig likt förutom att en stor och vackert utsirad veranda på framsidan fått skatta åt förgängelsen. Ävenså har en liten utbyggnad på norra gaveln med inbyggd farstu fått maka på sig. Fönstren har ju också fått en annan utformning än de hade från början.

Dess öden har ju skiftat med åren. Men ändamålet för dess tillblivelse har förblivit detsamma. Från början var det ju söndagshem och samlingshus för en Luthersk Missionsförening. Sedermera i mitten av 30-talet fick dåvarande ”Sionförsamlingen i Emtbjörk” övertaga det som sin egendom. På senare år är det så Filadelfiaförsamlingen i Ekshärad som står som dess ägare och anänvder den dels som predikolokal och dels som pastorsbostad.

Från dess talarstol har nu evangelium förkunnats i omkring 60 år. Ibland har den lyssnande skaran trängts om platserna, men i vissa skeden har det varit gott om utrymmet. Hur som helst. Förkunnelsen har ändå ej upphört. Många äro de, som här varit redskapet. Skulle alla nämnas blev det en gedigen ”talarlista”.

Missionshuset har väl vid några enstaka tillfällen kommit till användning för mera profana angelägenheter också. T.ex. då traktens bönder och andra samlats till överläggningar och diskussioner rörande sådana ting som översvämningshotet från Klarälven, och vad som borde göras för att förhindra sådana katastrofer.

Denna fråga angående älven hade ju aktualiserats då och då genom de skadegörelser den vållat för bygdens folk. Vid sådana tillfällen kunde det bli ganska heta debatter med kraftiga inlägg gent emot maktägande, som på sitt sätt satte ”käpp i hjulet”. Jag minns för exempel då försäkringsinspektören Valfrid Eriksson på ett sådant möte tog till orda. Han tände brandfacklan och stormade emot Uddeholmsbolaget, som med sina intressen hindrade frågans lösning, enligt talaren. Det gällde nu en bergklack nedom Edebäcksbron, som hindrade avrinningen vid högvatten. Denna borde nu sprängas bort. Många gjorde inlägg in samma riktning. Det var faktiskt något av revolutionsstämning över debatten. Men – under debattens gång inträder en liten herre med portfölj under armen. Det var intendent Behm från Uddeholmsbolaget som kom in. Han tar plats på vedlåren nere vid kaminen. Han spetsar öronen och lyssnar uppmärksamt. Så fort han får tillfälle begär han ordet. Med lugn och tämligen lågmäld stämma förklarade han på ett lakoniskt sätt att vad gällde ”bergklack” och sprängning i älven, så lät det sig på intet vis göras, enär Uddeholmsbolaget hade en del intressen just där. Punkt och slut.

Det var inte mer att tillägga. De församlade kände sin vanmakt. Här stod mäktiga intressen emot dem. Saken fick vila – för en tid. Men – man kom igen. Ty saken måste helt enkelt lösas.

Någon gång vid sådana sammanträden infann sig prosten Krook. Han var i det sammanhanget vid något tillfälle folkets förtroendeman inför statliga myndigheter och förde där dess talan.

För åtskilliga årtionden sedan användes missionshuset till skola. Så har det på så sätt även fått fungera som läroanstalt. Som synes, så har detta hus på flera sätt fått tjäna bygdens intrssen.

Men hur kom detta hus till? – Och varför?

Ja, dess historia förmäler sig också från detta sekels första början. Här kommer också Haglund – vår sagesman – och ger upplysning. Han berättar därvid, att de religiösa intressena haft god förankring i bygden, så långt han minns. Det fanns ju åtskilliga vid sekelskiftet i dessa trakter, som bekände sig vilja tro på Gud. Bland dessa fanns en Per Cederstedt – för övrigt morbror till Johan Haglund – som ansåg att det borde förstås ordnas med någon lokal, där man kunde få samlas att lyssna till Guds ord, och samtidigt så inbjuda ortens folk till andliga sammankomster. Han syntes inte var aensam om denna uppfattning vad gäller samlingshus. Men, som alltid annars när det gäller Guds verk, så fanns det inga stora kapitalmöjligheter, som kunde sättas in i bygget.

Men varför inte pröva på och se, om allmänheten kunde ha något intresse för saken. Varför inte försöka med dem, som hade kapital att tillgå. Kanske Uddeholm ville räcka dem en hjälpande hand? I varje fall kunde de väl hjälpa med tomtfrågan. Cederstedt tar initiativet och talar med herrarna i Uddeholm med den påföljden att bolaget upplät tomt att bygga på. Visserligen mot en viss årshyra. Men den var blott av symbolisk art. Det gällde bara någon krona pr år. Förutom detta lyckades han också utverka timmer på rot nedanför Åsen till den kommande byggnationen.

Nu gällde det att intressera vänner och bekanta att hjälpa till med avverkningen samt utkörningen. Han vann gehör och flera villiga armar trädde till. Det mesta av själva körningen gjorde Gustav Nilsson och Johan Haglund. Det mesta av arbetet, utom själva ”timringen”, gjordes på frivillighetens väg. Men för själva uppförandet fick man betala. Här måste alltså kontanter till. Men förut nämnde Cederstedt ordnade med en lista, som han gick runt med i bygderna Bergsäng, Emtbjörk, Ängåsen och Berga. På den listan tecknades namnen på givarna och gåvans storlek. Gåvorna varierade mellan 10-25 kronor.

Till att timra upp huset fick han Johan Jönsson från Nästorp och en annan man från Nästorpsberg, kallad ”Bonnhalvarsa”.

Detta skedde någon gång omkring 1905. Riktigt säker på årtalet kanske man inte är. Kanske var det något före…?

Det hela tycktes ha gått väl i lås, inte minst med finaserna. Det lär inte ha varit någon nämnvärd skuld på huset. Ett starkt bevis på vad som kan sek, när man hjälps åt och tar gemensamma tag.

(…)

En senvinterdag år 1935, närmare bestämt den 5 mars, gjorde jag mitt inträde i Emtbjörk. Den dagen var en tisdag och jag kom flyttandes från Hagfors. Min hemvist blev Emtbjörks Missionshus. Alldeles ny var väl inte platsen för mig, enär jag sommaren innan hade gjort några enstaka besök därstädes.

Men nu hade jag kommit för att stanna en tid. Denna tid kom att bli nära fem år lång. Flyttade därifrån i dec. 1939 till Hornnäs, där jag förblev boende i drygt ett år, tills jag flyttade till Deje och därifrån vidare åt andra håll för att så småningom i oktober 1955 återvända till Emtbjörks Missionshus. Denna gång blev tiden sex år.

För att återgå till början igen, så var det en intressant upplevelse att komma till denna bygd och få mitt ”säte” i missionshuset. Här skulle jag nu bedriva verksamhet med bibel, sångbok och – inte att förglömma – dragspel. I detta sammanhang gjorde jag många rika och bestående upplevelser med både skuggor och dagrar i, som jag med djup tacksamhet bär med mig vidare genom livet.

Skulle jag nu ge mig på att beskriva min boplats och då börja med själva missionshuset, så märktes det väl, att tidens tand gnagt det ganska så hårt. Den verksamhetsgrupp, som haft det i sin ägo, hade med tid och längd så sakteligen tynat av. Detta hade väl gjort, att något kontinuerligt underhåll av byggnaden ej hade kommit till stånd. På innersidan, d.v.s. möteslokalen, syntes tydligen på väggar och talarstol en vattenrand som minne av ”Storälvens” översvämning och intrång. Golven och trossbottnarna var i bedrövligt skick. Dessa fick en välbehövlig reparation på sommaren 1935, då Karl Bergkvist på Ängåsen, Janne på Strand, Emil Bergsman i Bergsäng och några fler lade nytt golv och gjorde ny talarstol. I övrigt förblev det i förutvarande skick. Yttersidan kom ej at beröras av någon nydaning den gången. Så fick alltså den stora verandan på framsidan vara orörd. Den hade säkert, då den var ny varit en stilig sak med all den utsågade grannlåten nedtill och upptill.

Förutom denna veranda så fanns där ett annat utbygge på norra gaveln. Det var en förstuga till ett boningsrum, som fanns på denna gavelända. I detta rum bodde på Hanna Lind med sina två barn. Hon hade befattningen som vaktmästarinna och handhade så eldning och städning av lokalen. Hon blev tillika min ”matmor” den allra första tiden av min vistelse där och skötte det med bravur, tills min maka avlöste henne.

På övre våningen fanns så ett litet rum med kök. Det var då detta som blev min bostad. Vad jag var glad över, att detta skulle kallas mitt hem! – Där hade ställts in en säng, ett par stolar och skrivbord, tvättlavoar med handfat och vattenkanna, samt en anann enörad sak att användas i nödfall. I rummets nordöstra hörn stod en kakelugn, visserligen i bristfälligt skick, men dock ej värre än jag vågade elda i den. I köket fanns så förstås en järnspis, diskbänk med plats för slaskhink och annat som hörde till. En vedlår fanns naturligtvis också. Vid det stora fönstret mot vägen till så hade vi köksbordet med tillhörande stolar. Ett skafferi med en del porslin och köksattiraljer hörde också till helheten.

Elektricitet var ju också indraget med den gamla tidens flätade ledningar. Armaturen, vad köket anbelangar, var ju av det då enklare slaget, d.v.s. en glödlampa fäst med skruvgängor under en emaljerad skärm. I finrummet fanns en annan lite finare sak av porslin med små blommotiv på, samt en frans runtomkring besående av små gröna pärlor. En i mitt tycke riktigt pampig sak. Här framlevde jag mitt liv i ensamhet några månader tills den dag randades – den 8 juni – då jag förenade mina öden med min Astrid genom äktenskapets heliga band.

Ska jag så från detta mitt centrum betrakta och beskriva omgivningen, så fanns där ju en del intressanta saker. Vad som lågt närmast till var då, förutom vattenpumpen på östra sidan, en gammal ranglig och svankryggig vedbod. Den hade under årens gång börjat svikta i hållningen en aning och därav utseendet. På dess södra sida var klosetten inredd. Det var en ganska rymlig sak med fyra rejäla sitthål i bänken. Jag vill minnas, att två trappsteg ledde upp till densamma. Att det fanns så många hål lär visst bero på, att missionshuset för någon tid använts som skola och för att klara den dåtida större frekvensen, så var det helt naturligt nödvändigt med så pass många hål.


Så långt Tage Svensson, som ger en intressant blick i det liv som en ung pingstpredikant kunde få uppleva i Värmland på 1930-talet.

Missionshuset i Forsnäs, Gräsmark

Nyligen utkom en fin bygdebok från Gräsmarks socken: Historien om gårdarna mellan Granbäcksbron och Granåbron. Genom Sven-Åke Werme har vi fått möjlighet att publicera den intressanta texten om missionshuset i Forsnäs även här. Detta är alltså ett gästinlägg!

Här beskrivs bakgrund och tillkomst av Forsnäs missionshus. Föreningsverksamheten kan man läsa om under kapitlet ”Föreningsliv”. Missionshuset fick namnet ”Fridhem”, inte att förväxla med villafastigheten med samma namn, som ligger på andra sidan landsvägen.

Bakgrund

I dyningarna efter 1800-talets väckelserörelse och bildandet av Gräsmarks missionsförening, fanns det vid förra sekelskiftet många troende ungdomar i bygden.

Av den anledningen bildades Norra Gräsmarks ungdomsförening (NGU) 1903. Två år senare bildades även Blåbandsföreningen ”Framtids-hoppet”. Många ungdomar var medlemmar i båda föreningarna.

Det fanns alltså två lokala religiösa föreningar i Forsnäsområdet, som var i stort behov av en permanent möteslokal. Att fortsatt hyra in sig i privata bostäder och skolor ansågs ohållbart.

NGU begärde av Gräsmarks missionsförening, att få tillgång till en fast möteslokal i Forsnäs. Ärendet behandlades vid missionsföreningens kvartalsmöte 2 juli 1907. I mötesprotokollet kan man läsa: ”Angående framställning om byggande af en möteslokal i Forsnäs, beslöts enhälligt att bygga ett missionshus för Gräs-marks Missionsförenings räkning, i likhet med Missionshusen i Berg och Uddheden. Dock med förmånsrätt för Ungdoms- och Blåbandsföreningarne att begagna detsamma. Tomt-plats är skänkt av Nils Magnusson i Forsnäs, hvarför vi hembära till honom ett hjärtligt tack”.

Den 31 dec 1907 valde missionsföreningen en byggnadskommitté, som skulle ordna med byggande av missionshuset. De utsedda var Per och Valfrid Persson i N. Bråne, Magnus Högberg i Långenäs, Johannes Eriksson i Gran-bäckstorp och Per Nilsson i Finnsjön.

Finansieringen ordnades genom insamlings-listor, löftesoffer, fester med servering, gåvor och kollekter. Man erhöll även bidrag från Gräsmarks missionsförening samt Blåbands-föreningarna i Forsnäs och Västerrottna. Ibland behövdes även tillfälliga lån från privat-personer.

Det var alltså Nils Magnusson på Hea som upplät tomtmarken. När Nils i februari 1910 formellt sålde marken för 50 kr, var bygget av missionshuset redan påbörjat.

Byggnadsmaterial och hantverkare

1 augusti 1908 inköptes alla husen i Flytorpet (Hedås hemman) mot en revers på 150 kronor till Kymsbergs Bruksförvaltare C.G. Callenberg.

Husen på ”Flya” plockades ner av frivilliga arbetare under hösten, och efterföljande vinter forslades materialet till byggplatsen av hjälpsamma hästkarlar från bygden.

Vidare skänkte 23 skogsägare 115 timmer-stockar, som sågades till olika dimensioner vid Högfors såg. Andra skänkte olika poster med bräder eller ”stickslanor”. De senare hyvlades till takspån.

  • Stenarbeten för grunder utfördes av ett arbetslag under ledning av Alfred Olsson från Sandnäs. Stenen bröts i N. Bråne på Per Perssons marker och forslades vid vinterföre till byggplatsen i Forsnäs, där grunden lades våren 1909.
  • Jan Olov Bäckström på Falla var timmer-man och hade ackord på ”skrädningen” av virket. Han hade hjälp av Olov Olsson på Karlstäppa och Per Larsson på Nybo.
  • Murningsarbete utfördes av Johannes Nilsson i Fagerstad, med hjälp av Magnus Bergström i Hopland.
  • Magnus Bergström och Axel Lundgren från Änga utförde en del måleriarbeten.
  • Per Larsson på Nybo och Nils Magnusson på Hea uppförde uthuset.

Det utfördes även många arbetsinsatser av frivilliga, inte minst materialtransporter av ex. dörrar, fönster och lister från Sunneområdet.

Värmekällan i stora samlingslokalen var en järnkamin med en präktig vedlåda. Lådan kom att bli en populär sittplats för pojkar.

Vaktmästarbostaden på ett rum och kök, för-sågs med kokspis och en kakelugn, murad av Magnus Bergström.

I en mindre samlingssal på övre våningen installerades en liten järnkamin.

Premiär

Trots att ännu mycket återstod av inrednings-arbetet, samlades man till bröllopsbjudning tredjedag jul 1910. Det var Valfrid Persson och Edla Nilsson från Nygården i N. Bråne som gift sig, och blev först att bruka den nya lokalen. NGU hade sedan en kaffe- och julgransfest trettondagsafton den 5 januari 1911.

Brudparet Valfrid Persson och Edla Nilsson. Stående: Karl Eriksson – Torpsätterfall, Gustaf Högberg – Högbacken, Viktor Karlsson – Hedås, Johan Magnusson – Västerrottna. Sittande: Hulda och Hanna Persson – N. Bråne, Anna Nilsson – Fagerstad, Hanna Lettenström – Molkom.


Färdigställande

En veranda uppfördes 1912. Stenarbetet utfördes även då av Alfred Olsson och Magnus Bergström gjorde träarbetet. Verandan finns inte kvar.

Vid årsskiftet 1914 – 15 ansåg byggnadskommitténs kassör, att byggnationen kommit så långt, att missionsföreningen borde överta kassaflödet.

En ny byggnadskommitté blev vald för att färdigställa byggnaden. Den bestod av Johannes Nilsson i Fagerstad, Per och Valfrid Persson från N. Bråne samt Johan Berggren från Höjden.

1915 tillverkade Magnus Bergström tio kyrk-bänkar, som ersatte de enkla sittplatser av bräder och bockar som användes innan.

Den allra första belysningen var karbidlampor, som byttes till fotogenlampor. I maj 1918 fick man ström till huset och det monterades sju elektriska lampor, vilket firades med en stor ljusfest.

Hyresgäster/vaktmästare

Hedås skolrote tilläts hyra boendedelen för ”småskolans” verksamhet från 1915, under tiden skolhuset byggdes om.

Sommaren 1921 till hösten 1922, disponerade pastorsparet Bondesson lägenheten, i väntan på att få flytta in i nya predikantbostaden Solhem.

Några hyresgäster bodde tidvis i den lilla lägenheten och var samtidigt vaktmästare.

  • 1924, när f.d. hemmansägaren Olof Eriksson (f. 1861) sålt gården Ekebo i Hedås hemman, flyttade han tillfälligt in i missionshuset med hustrun Anna och dottern Beda. De övriga sex döttrarna hade flyttat hemifrån. Olof hade innan Ekebotiden varit ägare till Där Fram i Kärr i sex år.
  • Kortvariga hyresgäster var även Gustav Olsson (f. 1899) och hans mor, änkan Maria Nilsson Gran (f. 1860). De flyttade in i missionshuset 1930 och kom då från hemstället Karlstäppa i Malsjö hemman. Gustav hade återvänt från Nord Amerika året innan. Under tiden i missionshuset byggde han grannhuset Skoghem, som tillhör Brandsbol hemman. Mor och son flyttade in i nybygget 1932.
  • 1944 flyttade Emilia Svensson och hennes två yngsta barn in från närbelägna Kull-backen, tillhörande N. Bråne hemman. Emilia var född på Rättaregården i Hedås 1897, då med efternamnet Broström.

Från tidigare äktenskap hade hon barnen Anna-Greta (f. 1920) och Bertil (f. 1925). 1937 gifte hon sig igen och fick samma år dottern Kerstin. Nye maken bodde kvar i Hagfors.
Sonen Bertil Olsson flyttade till Tallåsen i Hedås 1952.

Dottern Kerstin kom att bli den sista vaktmästaren i missionshuset och hon flyttade till Sunne efter mor Emilias död 1968. Emilia blev 71 år.

Missionshuset på 1950-talet.

Försäljning

Några år in på 2000-talet avtog verksamheten. Dessutom hade myndigheterna ställt krav på handikappanpassade toalettutrymmen i allmänna lokaler. Någon utbyggnad gick inte att genomföra p.g.a. den trånga tomten.

Parkeringsplats för bilar hade också varit ett bekymmer med den närbelägna landsvägen. Dessutom fanns ett omfattande behov av yttre och inre målning.

Med dessa förutsättningar, ansågs offentlig verksamhet i missionshuset inte längre möjlig. Efter information till byns befolkning i augusti 2009 lämnades fastigheten till mäklare för försäljning.

Köpare blev konsthantverkaren Kia Gabrielsson från Ö. Ämtervik med sambo. Tillträdet var den 15 juni 2010.

Redan efter 1½ år såldes fastigheten till stockholmaren Michael Tjelder.

Nuvarande ägare sedan 2013 är norska paret Öystein Tömmeraas och Ane Mette Hol från Oslo. Det f.d. missionshuset används numer som fritidsfastighet.

För den som är intresserad av den intressanta bygdeboken från Gräsmark:

Priset är 300 kr/bok + ev. fraktkostnad. Boken kan beställas hos Sven-Åke Werme 070-312 95 08 eller Ann-Cathrine Risel 073-071 91 52. Utlämning kan ordnas förutom i Gräsmark, även i Sunne och Karlstad.

Grundsjöns missionshus

Enligt Inga Olausson skall årtalet vara runt 1917-1918 eftersom hennes egen mor syns vid staketet, och hon var född 1911.

I Facebook-gruppen ”Filipstad i foto” dök en bild av Grundsjöns missionshus i Nordmarks socken upp. Det ger anledning till att stanna upp inför det missionshuset och dess historia, och det var ett tag sedan vi hade något att berätta om östra Värmland här.

Kring frikyrkorörelsen i Nordmarks socken finns en universitetsuppsats i nordisk och jämförande folklivsforskning (etnologi) av Ingrid Gustavsson-MacQueen, framlagd vid Uppsala universitet vårterminen 1971. Den finns tyvärr bara i maskinskriven form, men den är tillgänglig vid stadsbiblioteket i Filipstad. Det senare är faktiskt ett av landets äldsta folkbibliotek, grundat 1833. Men det är en annan historia.

Vi citerar ur Gustavsson-MacQueens uppsats:

Det första säkra belägget för att frireligiös förkunnelse bedrivits i norra gruvbygden ges av predikanten Per Pehrsson, som i sina ”Minnen” förtäljer hur han 1859 med sin bror och fem andra män från Sunne under sju veckor befann sig vid Taberg på snickeriarbete: ’Vid Taberg var ett stort andeligt mörker och gudlöst lif rådande. Tabergs och Persbergs ’pickare’ voro landsbekanta för sin vildhet, och voro alltid en fasa för västra Värmlands bönder, vilka tillbragte en del av vintern i bergslagen för malmkörning…” Vid en olyckshändelse då två arbetare hade krossats och en tredje skadats svårt under en malmvagn ställde sig deras kamrater ”i en hop och ropade i kör: ’Det var förbannadt!’” Pehrssonbröderna fann sig nu föranlåtna att predika evangelium för arbetarna och mycket folk samlades, men bröderna utsattes för trakasserier på inrådan av en bokhållare på gruvkontoret. Åtminstone en man tog intryck av förkunnelsen och vid ett förnyat besök i Nordmark 1894 får Pehrsson veta att denne numera är predikant och 1897 sammanträffar han med honom i Nordmarks kyrka. Han kallar honom Jonas och antagligen är han densamme, som i missionsföreningens 30-årsberättelse omtalas som Jonas Persson på Taberg, vilken på 1870- och 80-talen predikade i Nordmarks och angränsande socknar och senare vid många tillfällen anlitades av missionsförening.

En missionsförening bildades 1862 tillsammans med Gåsborn och Rämmen, men denna förening upphörde så småningom. Verksamheten fortsatte dock och Carl Johan Nyvall predikade här och folkskollärare Gustav Tegerström blev ledande för sammankomster utanför kyrkans hägn.

1882 meddelade prästen att en del personer, som är ”Waldenströms anhängare”, deltar i en nattvardsförening i Filipstad och således inte tar emot nattvarden i Nordmarks kyrka. En ny missionsförening bildades 1884 och denna fick en mer frikyrklig karaktär.

1911 bildades också en baptistförsamling i Nordmark.

Det är anmärkningsvärt, som Gustavsson-Mac Queen skriver i sin uppsats, att Uddeholmsbolaget var så positivt inställda till väckelsen och frikyrkoförsamlingarna. Någon förföljelse från prästerskapet förekom inte heller. Flera ledande personer i Uddeholmsbolaget var frikyrkligt engagerade och bolaget visade en stor generositet genom att upplåta tomter, skänka virke och penningsummor. Däremot var det svårt för Folkets Hus-föreningen att hitta en lokal – det är troligt att det finns ett samband här. Att stödja frikyrkorörelsen kunde ses som ett sätt att avleda intresset från den socialistiska arbetarrörelsen.

Missionsföreningen anslöts 1885 till Värmlands Ansgariiförening och blev en del av Svenska Missionsförbundet. Vi fortsätter att följa Ingrid Gustavsson-Mac Queen:

Missionsförsamlingen hade aldrig någon fast heltidsanställd predikant utan erhöll predikanthjälp genom olika tillfälliga och resande predikanter. Ett slags halvfasta predikanter hade man genom Filipstads predikantförening från 1887 och framdeles i flera omgångar. Man betalade en viss avgift per år mot att man fick hjälp en eller ett par gånger i månaden. År 1928-1948 anställde hela bergslagskretsen en pastor, som delade sin tid mellan de olika församlingarna, en verksamhet som förnyades 1953 för att sedan avstanna mot mitten av sextiotalet.

Missionsföreningen började bygga ett missionshus i Nordmarkshyttan på våren 1885. Tomten köptes av en medlem i föreningen, bergsman Johan Petter Henriksson, och till virke inköpte man en gammal byggnad för 125 kronor. Penningmedel insamlades genom listor, genom upprop i Svenska Posten och Hemlandsvännen och en auktion ordnades till förmån för huset. På hösten samma år kunde man ställa till med kaffefest i stora salen.

För utpostverksamheten förvärvade missionsföreningen 1904 fattigstugan i Grundsjön och byggde om det till missionshus. Detta missionshus hyrdes också av baptistförsamlingen. I den närbelägna sjön som också heter Grundsjön förrättades dop.

Baptistförsamlingen byggde 1922-1926 ett eget kapell i Nordmarkshyttan. Det blev ett mycket stort kapell som ansågs vara det största på landsbygden i Värmland.

Missionsföreningen bytte namn till missionsförsamling och i slutet av 1950-talet gjordes en renovering av missionshuset till stånd med hjälp av ”Bergslagskretsens pionjärverksamhet”. Då fanns dock bara fem medlemmar kvar och när ordföranden och hans hustru avled kort efter varandra 1966 upplöstes församlingen.

Det är oklart om missionshusen i Nordmarkshyttan, Grundsjön och Motjärnshyttan var kvar i församlingens ägo ända till slutet. Missionshuset i Nordmarkshyttan förstördes vid en brand men de två andra husen finns kvar.

Grundsjöns missionshus sommaren 2020. Foto: Henrik Olsson

Missionshuset i Grundsjön finns kvar och är numera fritidsbostad.

De andliga rörelserna i Gillberga med omnejd på 1850-talet

Den här berättelsen av Anders Gustaf Viotti (1831–1917), kyrkoherde i sin födelseförsamling Gillberga, har Tomas Janson återfunnit i manusform bland domprosten C. V. Bromanders efterlämnade handlingar. Den behandlar inledning av väckelsen i Gillberga på just 1850-talet.

Vår ”gästbloggare” var en ung man under dessa år och hans minnesbilder ger ett intressant perspektiv. De nedskrevs 1907, när Viotti var 74 år gammal. Berättelsen trycktes i en kyrkohistorisk antologi som gavs ut till biskop Eklunds tillträde till stiftet. Boken heter Från Värmland och Dal. Här är det återgivet efter manuskriptet.

Nedanstående anteckningar utgöra inte någon fullständig berättelse om dessa rörelser, utan vilja blott lämna ett bidrag till deras historia. I Gillberga församling var jag personligen med vid bönestunderna, en och annan gång äfven i Kila och Långserud, men från dessa bönestunder är intet ovanligt att anmärka. Många blefvo visserligen rörda af Guds ord och vakna öfver sina synder, af dem kom en del till allvarligt bruk af ordet och omsider till frid och fröjd i den Helige Ande. Många buro tillbaka orättfånget gods eller betalde detsamma och visade tydliga tecken till en sann omvändelse. Andra åter upphörde med att bruka Guds ord, och dessa gingo tillbaka till synden och världen[1].

I Långserud började väckelserna på hösten 1852 då en arbetare, Johannes Andersson, som blifvit väckt i Norge, kom hem till Långseruds prästgård, där hans fader var arrendator. Han gick omkring i byarne i Sillerud, Långserud, Gillberga, Kila, Svanskog och Tveta och läste för folket predikningar ur Anders Nohrborgs postilla samt gjorde därefter bön och tillämpningar. Många blefvo vid dessa läse- och bönestunder väckta och begynte söka Herren.

Redan förut hade Dr. P. Fjellstedt gjordt en predikoresa i våra bygder. Det kan ju vara sannolikt, att hans besök utgjorde början till de andliga rörelserna här i trakten. Han var släkt med Johannes Andersson och tog honom framdeles med sig och lämnade honom hos baron Essen på Tidaholm såsom huspredikant därstädes. Andersson verkade en tid i Dalarne och sedan en längre tid i slutet av 1850-talet och under 1860- och 1870-talen åter i våra bygder såsom predikant. Han var född i Långserud 1822 16/5 och dog där 1878 7/11.

Från augusti 1853 till maj 1855 var N. G. Clarholm vice pastor i Gillberga och Långserud och verkade här med stor välsignelse. Han besöktes flitigt af läsarne och rådfrågades i andliga ting. Genom honom sattes goda böcker, Luthers skrifter, Johann Arndts Sanna Kristendom, Schartaus katekes och 15 predikningar m.fl. goda religiösa skrifter i händerna på läsarna. Och han gaf åt den andliga rörelsen här en mycket god riktning och kyrklig hållning. Till följd häraf har valdenströmianismen och separatismen här, i synnerhet bland de gamla läsarna, icke vunnit några framsteg.

Den strängare och mera på djupet gående andligheten, som under Clarholms tid och några år derefter gjorde sig gällande, har sedan genom Rosenii skrifter, som blifvit mycket spridda härstädes, och genom nyare kolportörsverksamhet blifvit i flera afseenden förändrad och, som mig synes, mera ytlig.

Det var ju helt naturligt, att den andliga rörelsen, som grep vida omkring sig, skulle framkalla ett häftigt motstånd från världens sida. Bland motståndarna var komministern i Långserud och prosten i Kila de verksammaste. Prosten i Gillberga var neutral, kanske t.o.m. vänligt sinnad mot läsarna. Så berättas om den senare, att då en läsare, som jag väl kände, en gång besökte honom och fick tillsägelse att beskrifva sin omvändelse, hvilket ock denne gjorde, prosten sedan yttrade: ”Ja, ser du, allt det där har jag ock genomgått, men endast i min dogmatik.”

Hos vederbörande begärdes nu biskopsvisitation i Gillberga och Kila pastorater, hvilken ock kom till stånd och förrättades i Långseruds kyrka den 6 och i Kila kyrka den 13 november 1853, å båda ställena af kontraktsprosten J. M. Freudenthal från Tösse. Jag var med vid båda dessa visitationer. I den predikan, som Freudenthal höll i Kila, kallade han Johannes Andersson ”en mörkrets ande och falsk profet”. Vid de orden kände jag en rysning genomila mig och förnam, ehuru jag ej vunnit klarhet i det andliga, ett bestämdt ogillande i mitt inre.  Huru mycket motståndarna lyckades hämma den andliga rörelsen, eller om de göto olja på elden, därom vågar jag icke döma. Emellertid flydde Johannes Andersson, då han närvarit vid visitationen den 6/11 1853, uppåt Långseruds och Silleruds skogmarker. Så voro motståndarna kvitt honom, åtminstone en tid, så länge konventikelplakatet ägde bestånd.

Nu gällde det att äfven söka få bort pastor Clarholm från våra bygder. Han var nu rörelsens egentliga och enda ledare. Vore han undanröjd – så tänkte motståndarna utan tvifvel – så skulle rörelsen snart upphöra. Därför sökte de ifrigt efter något fel, hvarför de kunde anklaga honom. I hans vandel kunde de icke finna något att anmärka, ty den var ren och otadlig. Återstod därför intet annat än att gå i kyrkan och med uppmärksamhet höra hans predikningar, i afsikt att däri finna något, hvarför de kunde anklaga honom i domkapitlet. Något sådant trodde de sig ändtligen hafva funnit i hans predikan i Långseruds kyrka 14 söndagen efter Trinitatis, däri han, enligt deras skriftliga uppgift till domkapitlet, skall hafva sagt, att ”af årets nattvardsbarn är icke att hoppas, att hvart tionde barn är stadt på den rätt salighetsvägen, af medelåldriga icke en af femtio, bland de åldrige icke en af hundrade”. Men de ville, åtminstone icke nu, förebringa någon juridisk anklagelse mot honom, utan anhöllo, att domkapitlet med det allra första måtte missivera honom härifrån.

Klagoskriften till domkapitlet är dagtecknad den 16 augusti 1854. Den var underskrifven af 23 personer, de flesta tillhörande herreklassen. Denna skrifvelse föranledde biskop Agardh att från Clarholm infordra nämnda predikan. Öfver densamma yttrade biskopen i en skrifvelse till prosten Brelin den 20 januari 1855: ”Den [predikan] vittnar otvifvelaktigt om goda talaregåfvor och mycket nit. Huruvida åter detta nit varit fullkomligen visligt, är en annan fråga. Ty den sorgliga förutsägelse, som däruti oupphörligen förekommer, att endast en och annan af hela församlingen blifver frälst från evig fördömelse skall nödvändigtvis väcka känslan däraf, att hela församlingen kommer att dela samma öde att gemensamt komma till helvetet”(…) ”Jag anhåller, att Herr Prosten ville meddela magister Clarholm innehållet af denna min skrifvelse för det fall, att han däraf skulle inhämta någon nytta eller lärdom.”

Härmed var saken dock icke utagerad.

Den 14 april 1855 ingingo 11 herrar, 6 från Långserud och 5 från Gillberga, till domkapitlet med en ny skrifvelse, däri de anhöllo, att pastor Clarholm med det första skulle missiveras härifrån. Och domkapitlet villfor nu deras begäran, oaktadt 300 församlingsmedlemmar från Gillberga och Långserud till domkapitlet inlemnade en böneskrift, att pastor Clarholm måtte få stanna kvar här som vice pastor. I denna skrift, hvilken jag renskref, berömma de Clarholm för hans gagnande verksamhet i församlingarna. De 11 vunno mot de 300, men de kunde icke därmed släcka den eld, Herren tändt i dessa bygder.

Clarholm kom till Örs pastorat på hösten år 1855, där han verkade i 13 eller 14 år till stor välsignelse. I våra bygder verkade han äfven under denna tid dels genom ett eller annat besök, dels ock därigenom, att icke få personer härifrån sökte honom på hans nya verksamhetsort. År 1868 den 22 januari blef han utnämnd till komminister i Frändefors och dog där den 9 december 1869 endast 47 år 9 månader gammal.

En obildad yngling skref några versar, som skulle föreställa ett samtal mellan två af de klagande herrarna. Ynglingen var icke omvänd, men sannolikt något påverkad af Guds ord. Jag kommer endast ihåg följande:

Min bror, har du hört på den läsareprästen,

Som ser så bedröfligt gudsnådelig ut?

Jag tror, att de bönderna smittas af pesten,

Och läsare blifva de alla till slut.

Ty en smittosam sjukdom måste det vara,

Som så kan förvandla en människas själ.

Ty långa, besvärliga, vågar de fara

Och tro, att den läsaren menar dem väl.

Vi veta det rätta, vi, som äro herrar.

Vi därför bör skaffa den läsaren bort,

Ty dröja vi längre, han saken förvärrar;

Vi skrifva till biskopen, vi, inom kort.

Och säga till honom, som herrarne fordom

Sade till Pontius, den rättvise man:

Nu upplopp han gör ibland folket, ty svordom,

 Spel och kära nöjen förbjuder ju han

Dessa versar äro ju icke af något värde, men de visa dock, hvad den stora mängden af folket tänkte om dem, som förföljde Clarholm och drefvo honom härifrån.

Genom detta sitt förfarande tror jag, att de mer gagnade än skadade den andliga rörelsen. Ty Clarholm var en mycket fint bildad, sympatisk, stilla och anspråkslös man, glad och liflig, utan några egenheter. Han gjorde, innan han kom till Gillberga, en resa i Tyskland i sällskap med Dr P. Fjellstedt, hvilken han i åtskilligt liknade. Sina predikningar skref han dock och utarbetade han mycket väl både till form och innehåll.

Hvarföre han skulle blifva så bittert förföljd, kan jag icke förstå. Hufvudorsaken var väl den, att de trodde, den andliga rörelsen skulle upphöra, om den egentlige ledaren vore borta. Dessutom torde som bidragande orsak kunna anses, att dottern till en af förföljarna, hvilken flicka gick i Clarholms nattvardsskola, blef andligt sinnad. Härtill torde ock en andligt sinnad guvernant hafva bidragit. Äfven hon blef aflägsnad. O, det är mycket i det fördolda, som skall blifva uppenbarat i den yttersta dagens ljus!

Hufvudledaren i förföljelsen var en person, hvilken sedermera blef dömd till Långholmen. Därifrån utkom han nästan blind och dog som fattighjon i K. Om de öfriga förföljarnas öden hvarken vill eller kan jag yttra mig.

Om visitationen i Långserud torde kanske något mer böra sägas. Dagen före visitationen hade visitator ett förberedande sammanträde i Långseruds prästgård med pastoratets präster. Därvid förekom, enligt Clarholms berättelse, ett par karaktäristiska episoder. Under prästernas öfverläggningar inkom prästfrun helt oförmodadt och började häftigt anklaga läsarne, men visitator visade snart ut henne. Då visitator frågade, vilka böcker läsarne begagnade, svarade Komministern: ”De läsa denna eländiga Nohrborgs postilla.” Då yttrade visitator: ”Nohrborgs postilla – det är ju en af de bästa postillor.” Härpå svarade komministern: ”Men den innehåller ju så många läsaremeningar.”

Följande dagen i Långseruds kyrka, då folket förhördes i sin kristendomskunskap, var äfven Johannes Andersson närvarande och förhördes, men stakade sig, då han på frågan: ”Verkar den Helige Ande medelbart eller omedelbart?” Svarade: ”Omedelbart.” Sådant hade han nog aldrig hört talas om; han gick helt enfaldigt i fällan. Kanske var det ock därför, han nästa söndag i predikan i Kila kyrka fick heta en mörkrets ande och falsk profet.

I visitationsprotokollet yttrade visitator: ”Kristendomskunskapen hos församlingen i allmänhet var försvarlig, men mindre försvarlig hos själfve konventikelledaren, drängen Johannes Andersson, hvilken af mig, visitator, särskildt förhördes.”

Af protokollet framgår, att Johannes Andersson börjat hålla läsemöten vid sin återkomst från Norge på hösten 1852, att han därvid haft till biträde sina båda bröder Olof och Erik, skräddaren Johannes Jansson, Johannes Pettersson i Byn och Jan Andersson i Esbjörbyn.

Åtskilliga bilagor, som åtfölja visitationsprotokollet, äro af den beskaffenhet, att jag därur ej anser mig kunna anföra något till belysning af den andliga rörelsen, ty de äro fulla af förvrängda och vilseledande uppgifter. Ur bilagan No 7 vill jag dock anföra följande:

”Ödmjukast Memorial! På grund af den kallelse, vi undertecknade genom höga vederbörande prästerskap erhållit, våga vi i största ödmjukhet meddela följande:

Först glädja vi oss alla åt höglärde Herr Prostens ankomst, emedan vi äga det hopp om att få den olyckliga striden afslutad emellan oss och dem, som hata oss blott för det, vi äro bestridiga [beständiga?, Viottis anm.] i bönen. Den tid af vår lefnad, vi före tillbragt, och de uppenbara laster och brott mot Guds bud, vi så fräckt och dagligen utöfvde, voro rysansvärda. Genom Guds förbarmande nåd äro vi väckte ur denna dvala, hvarför Guds ord är vår enda tröst. Fylleri, slagsmål, svordomar, kortspel, danser och stor trängtan efter det världsliga goda voro med oss på vägen och utöfvades icke sällan. Vi gingo fräckt fram till dessa förvillelser, ty vi voro då icke hatade af alle väldiga. Utom det att vi nu hvarje söndag deltogo uti den allmänna gudstjänsten, finna vi för oss vara i behof att dagligen betrakta och läsa Guds heliga ord, ock gå några inom grannskapet tillsamman för att uppmuntra hvarannan med lofsånger utan att åsidosätta våra jordiska icke lagliga bestyr, och just därföre får vi namn af Läsare och vi äro hatade. Vi underkasta oss villigt det straff, höga vederbörande oss ålägger för de brott mot öfverhetens lag och befallningar, som måhända vi begått af okunnighet och mänsklig svaghet, men utbedja oss, att så väl våra ord som våra motståndares måtte vid denna rannsakning blifva gällande, och att Herr Prosten, som för vår skull har den mödan att genom sin närvaro lägga sanningen i dagen, ej lyssnar till falska vittnen.

Vidare, hur och på hvad sätt tillgått är med vår omvändelse, behöfva vi icke beskrifva, medan höglärde Herr Prosten därom äger noga kännedom af Guds heliga ord.

Slutligen utbedja vi oss, att Herr Prosten för Guds och hans heliga ords skull omfattar oss i sitt beskydd, helst som vi endast äro ifrande för det sanna och rätta och i enlighet med Guds heliga ords föreskrifter.

Byn den 5 november 1853

Daniel Olsson, Petter Nilsson, Johannes Jansson, alla i Byn. Jan Andersson i Esbjörbyn, Johan Pettersson i Byn, Erik Danielsson i Guterud.”

Gillberga den 19 juli 1907

A. G. Viotti


[1] Så gick det äfven vid de stora väckelserna i Norra Råda i mitten av 1870-talet. Från påsk till pingst blefvo ensamt i Råda by och underlydande torp 130 personer, mest ungdom, väckta, men af dessa blefvo endast några få verkligt omvända och stadfästade i Nåden. Väckelsen i Gillberga, Långserud och Kila i början af 1850-talet och väckelsen i Råda på 1870-talet hade nog mycken likhet. Inga förvillelser eller tendenser till separatism förmärktes då hos de väckta hvarken i Gillberga eller i Norra Råda. Läsarne voro då i allmänhet i de nämnda församlingarna kyrkligt sinnade.

Vilken premiärhelg!

Så var den här – målgången för vårt projekt. Att publicera en bok var målet ända sedan jag skrev mitt första mail till Henrik i det här ämnet den 10 juni 2018. Det visade sig, att vi kunde hålla det mesta utom den i efterhand orealistiska tidsplanen om att boken skulle vara klar till Värmlands Bokfestival 2019.

Nu blev det 2021 och boken blev inte sämre för det.

Böckerna anlände till Annelund i Säffle på måndag eftermiddag och redan i torsdagens Säffle-Tidningen fanns det ett reportage, det har ni redan sett.

Henrik och Birgitta kom tidigt på fredagsmorgonen till Karlstad och ställde i ordning monter C 92. Lars-Gunnar, min mamma Margareta och jag själv anslöt vid tiotiden. Vi hade som närmaste granne den värmländska bokformgivaren Anita Stjernlöf-Lund, men också lite feelgood-författare och författare av mysdeckare som utspelar sig i Sunne. Värmland är ett litterärt landskap! Bokfestivalen är verkligen en bokfest för alla möjliga smaker. Inte bara hembygdslitteratur utan mycket annat, som man knappt trodde fanns.

Vi blev också intervjuade av NWT:s kulturreporter.

Dessutom en del ”rikskända” författare som Emma Hamberg, Herman Lindqvist och Micael Dahlén. Alex Schulman blev sjuk men fick ta emot pris som Årets Värmlandsförfattare via Zoom.

Det kom många som ville titta i böckerna – en del ville också köpa. Men bäst är ändå alla goda samtal vi hade under dagarna. Vi fick prata både med biskopen och landshövdingen. Biskop Sören är vår förordsförfattare och boken ingår i Stiftshistoriska sällskapets skriftserie.

På söndagseftermiddagen hade vi ett ”boksläpp” i ett riktigt missionshus – i Torstensbyn i Kila. Ett femtiotal besökare fick bl.a. lyssna till sång av Henrik och bildspelspresentation av projektet av mig – Från Betlehem till Askhult kallade jag det. Den oväntade kombinationen har en förklaring.

Många har redan köpt – om ni vill köpa kontakta någon av oss. Kanske via henke_olsson@hotmail.com eller ivarsson.carljohan@gmail.com. Vi kan ordna med personlig leverans så gott det är möjligt, för boken är tung (över 2 kg) och dyr att frakta. Men ibland får vi falla till föga och skicka paket för att vi fått beställningar från Kiruna i norr till Kristianstad i söder. Boken finns också hos nätboklådorna.

Många har utbrustit: ”Så mycket arbete som ligger bakom boken!”. Då kan vi bara svara ”Ja”. Men också att i princip allting har varit mycket roligt. Hade det inte varit det, så hade det inte blivit någon bok. Vi har också fått fantastisk hjälp från många människor och från Votum Förlag och dess medarbetare! Ett stort och varmt TACK till alla! Ni är omnämnda i boken!

Hur känns det då – ja, det kanske inte är någon eufori av samma typ som när Sverige vinner en skidstafett eller Zlatan gör ett snyggt mål. Snarare en bra känsla att vi åstadkommit något av bestående värde. Och lusten att skriva finns kvar. Fler inlägg här kommer. Kanske blir det fler böcker framöver, även om missionshusen i Värmland är utforskade.

Kanske kan vi få uppleva det som jag upplevde i en dröm för några år sedan. Att jag var på författarkväll på Torsby bibliotek och det var jag som var författaren.

Här kommer lite blandade bilder från helgen!

Vår redaktör Anders Persson
Montern är klar.
Daniel Strömner, doktorand i praktisk teologi
Biskop Sören Dalevi. Foto: Käthy Nilsson
Landshövding Georg Andrén. Foto: Claes Åkerblom
Min tremänning Anette
Henriks bror Anders med dotter Stella
Vid boksläppet i Torstensbyn. Foto: Börje Danielsson