Erlander, Tumba och Grums missionskyrka

I vår forskning om värmländska missionshus så dyker diverse kändisar upp. Och då menar vi inte bara rörelsens egna kändisar som Carl Johan Nyvall, Waldenström, Nelly Hall och bröderna Samuelson.

Utan också kändisar kända från mer sekulära sammanhang som Louise Hoffsten, Niklas Strömstedt, Lasse Anrell och Fridolf Rhudin. Hur de är sammankopplade med den värmländska frikyrkorörelsen får ni läsa i vår kommande bok.

Men en berättelse i Grums missionsförsamlings 125-årsskrift 1987 fångade åtminstone mitt intresse, för mer kändisbetonat kan det inte bli, åtminstone inte för 1950-talet. Här figurerar nämligen två (eller ännu fler) av tidens superkändisar. Eftersom jubileumsskriften bara blev maskinskriven och mångfaldigad i kopierad form så har troligen inte så många läst denna berättelse, varför den förtjänar att återberättas även här.

Grums missionskyrka. Foto: Henrik Olsson

Det handlar om bygget av Grums missionskyrka som invigdes i februari 1955. Men då var det kyrksalen som var klar – man skulle också bygga ungdomslokaler och räknade då att få bidrag från Allmänna Arvsfonden. Men det gick trögt och två av församlingens eldsjälar, Eskil Evaldsson och Arvid Friberg beslutade sig för att företa en resa till Stockholm för att få fart på denna ansökan. Vi låter Arvid Friberg berätta själv:

En vacker augustimorgon 1955 kl. 05.00 startade vännen Eskil och jag resan till Stockholm. Solen sken, himlen var klar och blå. Allt var upplagt för en fin resdag. Vi turades om att köra. På den tiden var det mera tidsödande att åka bil till Sthlm än idag. Då gick huvudstråken genom städerna och samhällena och det kunde vara besvärligt ibland.

Vi valde norra infarten över Sundbyberg. Parkerade på Sveavägen, därefter taxi till Kanslihuset. Efter att ha anmält vår ankomst fick vi sitta och vänta i de stora väntrummen och korridorerna. Jag hade en gång varit där på en uppvaktning, så jag visste i förväg hur det såg ut.

Statsminister Tage Erlander i talarstolen, Uppsala 1958. Foto Uppsala-Bild. Upplandsmuseet.

Vännen Eskil blev mäkta imponerad av allt han såg. Han undrade om någon läst alla de tusentals böcker som täckte väggarna. Jag skojade lite med honom och sa’, att för att bli statsminister måste man ha läst alla dessa böcker.

Efter en rätt så lång väntan fick vi se vår statsminister Tage Erlander komma gående mot oss där vi satt. Jag sa’ till Eskil att nu hälsar vi på honom och berättar vårt ärende så kanske han kan hjälpa oss. Sagt och gjort! Statsministern tycktes vara glad att få träffa värmlänningar. Efter att ha pratat med honom en stund och Eskil berättat vad jag sagt om böckerna, skrattade han hjärtligt och sa’ att skulle man vara tvingad att läsa allt detta för att bli statsminister så skulle Sverige inte få någon sådan. Alla böcker som fanns inom denna byggnad skulle ingen människa kunna läsa under sin livstid.

När vi berättade för honom att vi skulle åka tillbaka till Grums när vi uträttat vårt ärende och hur länge vi väntat, tog han oss med och gick utan vidare in med oss till socialministern. Inte ens vaktmästaren, som stod utanför dörren gjorde en min av att hejda oss. Erlander uppmanade sin minister att ge oss ett snabbt besked. Efter en stunds samtal med sin sekreterare fick vi beskedet, att arvsfondsbidragen granskades och förbereddes på ett kontor i Gamla stan, dit vi fick adressen. Erlander ordnade även så vi fick löften om att vårt bidrag skulle beviljas.

Sven Tumba vid VM 1953. Bild från Wikimedia Commons.

Glada i hågen och efter att ha tackat och sagt farväl tågade vi ner till Gamla stan. Att hitta i dess gränder var inte lätt, men turen var med oss denna dag. Vi mötte den kände ishockeyspelaren Sven Tumba, som jag var bekant med för hans många besök i Grums. När vi visade honom adressen dit vi skulle blev det raka spåret direkt. Vi tackade för hjälpen och han bad om en hälsning till sina många vänner i Grums.

Inkomna på kontoret träffade vi en respektabel dam. Hon var ganska pessimistisk när det gällde vår ansökan. Flera av de många ansökningar som hon tagit del av, ansåg hon vara mer berättigade till bidrag. Efter vårt samtal där vi berättade om vårt sammanträffande med både stats- och socialministrarna och den senares löften vi fått, lovade hon att snabbehandla och tillstyrka vår ansökan.

Efter att ha givit henne en snabblektion i det värmländska tungomålet, som hon sade sig vara mycket intresserad av, tog vi ett hjärtligt farväl av henne.

Efter en god måltid och några ytterligare timmar i Sthlm styrde vi hemåt. Trots mörker och dimma kom vi lyckligt hem. Sägas skall att vi bekostade resan själva och att bidraget från Arvsfonden blev 14 000 kronor.

Om det verkligen gick till så här, så blev ju resultatet gott. Och både Erlander och Tumba fick hjälpa till. Socialminister i augusti 1955 var Gunnar Sträng, det borde Friberg ha kommit ihåg.

Beredskapsmannen hälsar till sina barn – från sommarhemmet Björkeberg

Året var 1938. Ungdomsföreningen, juniorföreningen och blåbandsföreningen hade byggt ett sommarhem i Ås i Eda. Huset fick namnet Björkeberg och blev under de kommande åren bli en viktig samlingspunkt för missionsförsamlingens verksamhet, som blev ägare när sommarhemmet stod klart.

Sommarhemmen var populära vid denna tid, och nästan varje frikyrkoförsamling skaffade sig ett sådant.

Bara några år senare (27 april 1941) skickade en person från Nacka – kortet är bara undertecknat med ”Pappa” – ett vykort hem till barnen Tommy och Yvonne. Vykortet är poststämplat ”Fältpost” och det är beredskapstid. Om jag lyckats identifiera rätt person, så var barnen sju och tre år gamla.

Innehållet är vad man kan förvänta sig av en beredskapsmans hälsning hem till sina barn. Men han har alltså valt att skicka ett vykort av missionsförsamlingens nästan nya sommarhem.

”Här är det fint väder all snö har snart försvunnit. Jag hoppas att det inte ska dröja så länge tills vi träffas igen. Leker ni och har något roligt om dagarna? Det är rätt så ensamt och trist här så jag längtar hem till er bråkstakar igen. Hej så länge. Hälsningar Pappa”.

Det får väl tas som en eftergift till beredskapstidens censur att det var trist och ensamt i Eda vid denna tid. Bygden bokstavligen kryllade av beredskapsmän från när och fjärran. Om det är detta som också gjort att uppgiften om vykortets förlag suddats ut på baksidan vet jag inte. Vädret och den kärva vintern var ju inte heller någon militär hemlighet, så det kunde man skriva om.

Sommarhemmet finns inte längre kvar, det såldes på 1980-talet och nu är även byggnaden borta.

”Himmelshuset” i Låbbyn

Söndagen den 27 juni 2021 var det dags för avslutningsmöte i Låbbyns missionshus i Silbodals socken. De senaste decennierna har det varit många sådana möten, där missionshus som använts mindre och mindre till slut sålts. I regel har missionsförsamlingarna funnit att det är alltför dyrbart att förvalta ett hus som bara använts några gånger om året. Verksamheten har centraliserats och de små missionshusen ute i socknarna har sålts, ett efter ett.

Låbbyns missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Att Låbbyns missionshus fått vara i bruk ända till nu, kan delvis förklaras med att det funnits några eldsjälar som hållit verksamheten vid liv under en lång tid, men också att missionshuset ansetts vara värt att bevara genom sin ovanliga, kyrklika, arkitektur.

Någon kallade missionshuset i Låbbyn för ”Himmelshuset”.

Historien om Låbbyns missionshus finns väl dokumenterad av Ingmar Danielsson i en artikel i Nordmarksbygden 15 augusti 2002, i samband med missionshusets då stundande 100-årsjubileum.

Låbbyns missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Silbodals missionsförening bildades 1868 och fick med tiden många medlemmar i socknens södra del. Möten och missionsauktioner hölls i hemmen, och i Lyseds skola som byggdes 1885. Men behov uppstod av att ha en egen lokal.

En tomt skänktes mitt i Låbbyn av Olof Nilsson på Sand och predikanten Johan Peter Igel (1855-1944) från Tveta var med och upprättade ritningarna. Igel hade varit i Amerika och var inspirerad av den kyrkostil som blivit vanlig där, och ville inte att missionshuset skulle byggas i ”ladustil” enligt anteckningar av David Johansson i Strand.

Interiör från Låbbyns missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Missionshuset byggdes med stora fönster och läktare och ovanför läktaren byggdes en takspira som kröntes av ett ringkors. Under läktaren fanns ett enklare kök. Grundmuren påbörjades i december 1900 och året efter fortsatte byggnationen. Byggmästare var bröderna Benjamin och Niklas Nilsson från Slämtegen. Missionshuset kom under tak 1901 och byggandet fortsatte med frivilliga krafter under 1902. Bygget avsynades i december 1902.

Johan Västsäter i talarstolen. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Byggkostnaderna uppgick till 2647 kronor, vilket motsvarar ca 165000 kronor i 2021 års penningvärde. Men det byggde förstås på att en stor del av arbetet utfördes på frivillighetens grund.

Läktare med fågelperspektiv. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Trettondedagen 1903 hölls den första samlingen i missionshuset, men invigningsfesten ägde rum den 5 juli 1903. Då beslöts inköpa ”50 kilo vetemjöl, 10 kilo socker, 8 kilo kaffe och 10 kilo socker”. Man väntade stor uppslutning. Orgeln och kaminen från missionshuset i Årjäng flyttades till Låbbyn.

Söndagsskola i Låbbyn. Foto från Ingela Östman

En person i Lysed skrev till sin bror i Stockholm vittnar om en stor och välbesökt högtid. Han skrev: ”Har varit på invigningsfest i Låbbyns missionshus i dag, där var så mycket folk så att jag tror inte det är så mycket ens i Stockholm, där du är”.

Ingela och Staffan Östmans vigsel i Låbbyns missionshus 1981.

En ryggrad i verksamheten i Låbbyn var under många år Uno Fredriksson i Slämtegen med familj, som söndagsskollärare och mötesledare. Unos dotter Ingela Östman medverkade vid avslutningsmötet och berättade minnen förknippade med missionshuset. Ett stort och betydelsefullt minne var när hon gifte sig med maken Staffan en dag 1981. De hade en ”öppen inbjudan” till vigseln och det var då nästan 200 personer i missionshuset.

Trappan till läktaren har trampats av många. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Avslutningsmötet leddes av missionsförsamlingens ordförande Johan Västsäter och blev välbesökt. Lars Jonehög och Bruno Harrysson medverkade också, liksom Henrik Olsson. Torsten Wilhelmsson fick bra ljud i den något defekta tramporgeln och spelade till tre psalmer, bl.a. ”Tack min Gud, för vad som varit”. För det var tacksamhet över den tid som gått, som prägla mötet.

Gemenskap på missionshusbacken. Foto: Carl-Johan Ivarsson

De sista åren har missionshuset bara använts några enstaka gånger årligen. Det var aktuellt att sälja missionshuset till en byaförening men detta blev inte av utan missionshuset har köpts in av ett svensk-norskt par som avser att använda huset som fritidsbostad.

Missionshuset ligger väl synligt från väg 172 Årjäng-Bengtsfors. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Kort historik över den metodistiska verksamheten i Kila och tillkomsten av Salemskapellet och Metodistgården Kållerud

Historiken föredragen vid den sista gudstjänsten i Salemskapellet Nyårsdagen 1963, innan kapellet enligt överenskommelse med Vägförvaltningen kommer att rivas för bortflyttning.

Salemskapellet vid ett juniorläger 1935.

Att få en samlad överblick över den metodistiska verksamheten i Kila är ogörligt, ty protokollen från olika tidsperioder innehålla endast små korta meddelanden, som framgå av följande citat:

Den 29 april 1882 skriver pastor Leonard Pettersson:

Till Södra Ed, liggande ungefär ¾ mil härifrån, har jag varit åtskilliga gånger och predikat. Mycket folk samlas på detta ställe vid våra möten och med tacksamhet lyssna till frälsningens budskap. Jag tror att här vill bliva en god predikoplats för oss.

Pastor Leonard Pettersson efterträddes på hösten 1882 av pastor Svante Svensson och under hans tid här ”upptogs regelbunden verksamhet i Kila och Karlanda”.

Åren 1889-1894 svarade pastor F. W. Hahne för ledningen av Säffle Metodistförsamlings verksamhet. Under dessa år tycks verksamheten i Kila ha tagit god fart och pastor Hahne kunde i sina rapporter bl.a. meddela om hållna klassmöten.

I protokollet av den 30 mars 1895 rapporterade pastor C. Carlsson, som då var pastor för Säffle:

I Kila har vår verksamhet tagit ett gott steg framåt, i vinter har vi haft en ganska god väckelse, omkring en 40 stycken har där begärt våra förböner och de flesta av dem har även kommit till frid med Gud.

Under pastor Svante Svenssons andra period i Säffle, åren 1913-1916 tycks arbetet i Kila ha tagit ny fart. I januari 1914 skriver pastor Svensson:

I Kila äro vi ivrigt sysselsatta med att samla material till ett kapell. Tomt ha vi redan fått på en välbelägen plats.

Ungdomar vid Salemskapellet, troligen under 1940-talet. I bakgrunden stugan Södere som revs 1949.

I augusti samma år kunde rapporteras, att ”byggnadet av kapellet pågår” och i maj 1915 ”kapellet i Kila är färdigt”. Kostnaden belöpte sig till 4000 kronor med en skuld av 750 kronor. 1916 var skulden betald och lagfartshandlingarna klara. Den 26 mars 1916 bildades en ungdomsförening i Kila med 19 medlemmar. Vid denna tid hade vi även en mindre söndagsskola i Kila, som 1916 räknade 16 barn.

Så följer några år med små och mycket sparsamma rapporter om verksamheten i Salemskapellet, men vi som voro med redan när kapellet byggdes har god kännedom om den livliga verksamheten där. Strängmusiken i vår kyrka gjorde en berömvärd insats och Wesleybröderna tog på sin tid kapellet som sitt särskilda verksamhetsfält.

Åren 1933-1937 betjänade pastor Erik G. A. Eriksson församlingen. Salemskapellet blev hans speciella intresse och från protokollen kunde då utläsas:

I Kila renoverades hela kapellet in- och utvändigt under åren 1934-1935 och ny predikstol, altare och altarrund anskaffades.

Såsom en parentes kan nämnas, att detta möjliggjordes genom intresserade bröders arbete och gåvor från församlingens medlemmar.

Så gick återigen några år utan rapporter fram till år 1945, då pastor Harry Hermansson skriver:

I Kila bildades en liten syförening, vilken alltfort verkar till glädje och välsignelse för vår verksamhet,

Och idag kunna vi tillägga, att denna lilla syförening alltjämt består och är till fortsatt glädje och välsignelse, inte minst ekonomiskt för vår församling.

Den 8/4 1947 rapporterar pastor Erik Östman:

Vårt utpostarbete dels i Kila och dels i Guttane har också sina ljuspunkter. Särskilt må nämnas den lilla syföreningen i Kila. Våra medlemmar visa ett stort intresse för vårt arbete och genom sin första försäljning under december månad även rent ekonomiskt har kunnat stödja församlingens verksamhet. Genom denna syförening ha vi även direkt kontakt med rätt många hem i Kila socken, vilket betyder en hel del för vårt arbete.

På läger i Kållerud

År 1949 förvärvades ett större markområde i Kållerud och år 1954 kunde ”Sven-Petter i Kållerud-gården” köpas. Sommarhemmet Kållerud invigdes den 30 maj 1954.

Salemskapellet har under många år förorsakat församlingen bekymmer dels genom sitt utsatta läge intill den allmänna landsvägen, dels genom den skada som förorsakats kapellet efter bristfällighet å yttertaket. Efter många påtryckningar har överenskommelse under 1962 kunnat träffas med Vägförvaltningen angående borttagning av kapellet. Efter utannonsering har kapellbyggnaden också försålts för rivning och bortforsling före den 1/7 1963. Verksamheten kommer hädanefter helt koncentreras till Kållerud, där sommarhemmet under vinterns lopp kommer att genomgå en genomgripande reparation och omändring med såväl samlingssal som övriga erforderliga utrymmen. Vi hoppas att Metodistgården Kållerud skall bli samlingspunkten för den kristna verksamheten här omkring och vinna befolkningens odelade intresse.

På sommarmöte i Kållerud. Med fiolen Bertil Wernberger.

Det är många namn som är förknippade med Salemskapellet och dess tillblivelse. Såsom tidigare nämnts så äro protokollen från denna tid dock ej så fullständiga att en uppräkning blir tillförlitlig. Kan dock inte underlåta att nämna några Kila-namn. Det är fru Charlotta Johansson och hennes pojkar. De vintersöndagar äro oräkneliga, då fru Charlotta fick sitta i kapellet från tidig morgon för att ha kapellet varmt till gudstjänsttid. Sedan ha vi familjerna Andreasson. Av dem lever fortfarande fru Anna Andreasson i Harnäs och hon fyller den 15 januari 85 år. Enligt medlemsmatrikeln ingick hon i vår församling den 15/11 1908.

Det är också många Säffle-namn som borde omnämnas i detta sammanhang, men jag nöjer mig med att erinra om de bröder, som genom innehav av hästar fingo skjutsa ”prästen” till mötena i Salemskapellet. Det var bröderna Wilhelm Andersson och Oskar Persson. Vi, som på den tiden voro unga, fingo gå till kapellet hurudant vädret än var.

Så har jag med det ringa underlag som finns till hands försökt få fram en bild av den metodistiska verksamheten i Kila. Det är inga storverk som utförts, men om vi försöker läsa mellan raderna och tänker oss in i våra förfäders livsbetingelser så förstå vi säkert att det var en inre eld som fick ”de gamle” att trots allt motstånd börja en verksamhet, som var så förkättrad. Vi vördar deras minne och böjer oss i ödmjuk tacksamhet för deras gärning.

Säffle den 1 januari 1963

John Lundberg

Projektnytt!

Utterbyns missionshus i Fryksände. Foto: Olle Persson.

Idag kan vi visa på ännu en milstolpe i vårt projekt. Nu har vår externa redaktör lagt sista handen vid manuset. Vi har höjt kvaliteten flera snäpp. Nu är det dags för layoutarbete!

Fortsättning följer!

Mässviks skolhus och det frikyrkliga livet i Bro

I de stora folkväckelsernas tid under 1800-talets senare del byggdes Mässviks skola i Bro socken. Den blev för denna del av socknen en kulturhärd i den andliga odlingens tjänst inte bara när det gällde skolundervisningen utan även ifråga om olika riktningar av den fria kristna verksamheten.

Mässviks skolhus våren 2021. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Nu är Mässviks skola som undervisningsanstalt nedlagd genom tillkomsten av centralskolan i Värmlandsbro. Sign. har gått som en vandrande söndagsskollärare i östra delarna av Bro i många år och är den siste som arbetade i denna gren. Jag lärde därvid något känna folk i helg och vardag och de olika fromhetsriktningar, som från denna skolas plattform framburit budskap i tal och sång.

Vad skolan beträffar, så behövde socknen ej bygga den. Överstelöjtnant von Axelson stod för dess byggnad. Då det var långt till kyrkan ordnades även gudstjänster ibland under året. Hans vänliga inställning till den tidens missionsvänner visar sig i att då missionshuset i Sterstorp blev byggt år 1879 så gav han takbeklädnad av tegel till halva missionshuset. Då det fanns medlemmar på godsets stora område liksom arrendatorer, arbetare och personal, så fick de använda skolan. Det var inte blott Missionsförbundare. Metodistkyrkan i Säffle har haft medlemmar såväl på Mässvik som i Värmlandsbro. Den ägde en gång en predikolokal därstädes. Denna lokal inköptes av smedmästare Gustavsson, Värmlandsbro. Den sista medlemmen av metodistkyrkan i Mässviksbygden torde vara Olle Persson, Rasten. Han var verksam i sin församlings tjänst och hade en tid söndagsskola i kommunalhuset, då han var arrendator under Remmene gård. Under lång följd av år fanns frälsningssoldater i östra delen av Bro. De hade verksamhet ej blott på skolan utan här och var i bygden.

Det var sannerligen ingen lätt sak att färdas förr. Nog för att man som förkunnare kunde få åka till Värmlandsbro, men därifrån var det långt till olika delar av socknen, då det gällde verksamheten. Så var också förhållandet för dem som i Bro bygder voro medlemmar i Säffle, då det var fråga om Metodistkyrkan, Frälsningsarmén eller Fosterlandsstiftelsen. De fick, då inte tågtider passade, gå till fots fram och åter för att kunna vara med.

I de samlingar som hölls såväl i hemmen som i Mässviks skola deltog troende människor från bygden med vittnesbörd och sång. En av dessa var Herman Gustavsson, Johannesberg. Han ägde naturliga förutsättningar att kunna i ord uttrycka sina tankar. Lugn och sansad till sin läggning kom han lätt i kontakt med de troende, var de hörde hemma i andlig mening. Han deltog i den kristna verksamheten ej blott i Bro, utan också på Liljedahl och i Ed. Vid sin sida i denna verksamhet hade han stöd av sin fru Beda och familj.

Vid en väckelse som gick över Mässviksbygden vintern 1917-18 blev han församlingsföreståndare för en församlingsbildning under namn av Filadelfiaförsamlingen.

Gustavsson som var arrendator under fru H. von Axelson, Liljedahl, var också murarmästare till sitt yrke. Efter slutad gärning som jordbrukare flyttade Gustavsson till Ed.

Denna Filadelfiaförsamlings verksamhet varade ett femtontal år. Dess protokollbok visar ett 40-tal skrivna redogörelser om verksamheten i Mässviksbygden, utförda av troende därstädes. Sekreterare i denna verksamhet var fru Olga Gustavsson, Stensberg, och fru Hilma Hansson, Ulriksdal.

Under en del år arbetade på östra delen av Bro en sammanslutning under namn alliansföreningen, en sammanslutning, som i sig förenade alla troende i denna på den tiden folkrika bygden. Des statistik och protokollbok brann vid en eldsvåda upp i Nytorp i juli år 1921, varför man inte vet så mycket om denna verksamhet.

Betecknande är trots allt, att man arbetade för att det skulle komma andliga vårvindar över bygden och de kom. Väckelsens folk i östra delen av Bro höll inte så strängt på samfundstillhörigheten. Här har verkat predikanter och kvinnliga evangelister så väl som manliga. Frälsningsarméns officerare och missionärer från olika samfund tillsammans med lekmän.

Vad jag här i arbetet på denna artikel velat teckna är bilden av Mässviks skola såsom ej blott i folkupplysningens tjänst under den tid den tjänat som undervisningslokal utan också från väckelserörelsernas genombrott har denna lokal varit något av en samlingsplats för evangeliets verksamhet.

Vi hade tidvis en stor söndagsskola på Mässvik. Minnet av en offrande och bedjande skara troende vänner från Filadelfias församling och alliansföreningen förbliver. Nu ligger den organiserade evangeliska verksamheten nere sedan många år. Har väckelserörelsen därmed slutat? Ingalunda. Några är kvar, andra har farit till andra orter och där medverkar och största delen har lämnat den evangeliska verksamheten i stugmöten och skola och dragit till det himmelska hem dit deras längtan stod.

D. L. [David Lindstedt]

Efterskrift:

Denna artikel publicerades i Säffle-Tidningen den 16 januari 1957 och är skriven av David Lindstedt, mångårig ledarfigur i Bro missionsförsamling. Ett varmt tack till Sven-Erik Dahlström som uppmärksammade mig på denna. Uppgiften om att det har funnits en Filadelfiaförsamling i Mässvik, utan tvivel en fri församling tillhörande Pingströrelsen är förut helt okänd och närmast sensationell, eftersom 1917 skulle vara en av de tidigaste församlingsbildningarna inom Pingströrelsen i Värmland.

Uppgifterna om att metodisterna skulle ha ägt en samlingslokal i Värmlandsbro är också närmast sensationell. Den känns inte igen från andra uppgifter om Säffle metodistförsamling.

Åke Lillienau (1929-2014) var under många år ägare av Mässvik och utgav 2011 en läsvärd historik över gården på Norlén&Slottners förlag. Tyvärr har han inte något att berätta om Filadelfiaförsamlingen och frikyrkligheten, utan boken fokuserar framför allt på utvecklingen inom jord- och skogsbruk samt jakt.

Ett personligt minne av Åke är att jag var bordsgranne med honom under Säffles bokmässa 2012, det blev en mycket gott minne eftersom Åke var en synnerligen trivsam och i bästa mening originell människa.

Mässviks skolhus skall ha byggts av gårdens dåvarande ägare Johan Fredrik von Axelson redan 1850. Årtalet återfanns i varje fall vid ombyggnationen 1969. Under många år var Dagmar Ranmark (1899-1986) lärare här. Huset var i bruk som skola till 1952 och användes sedan som samlingslokal för bygden. 1969 gjordes en större ombyggnad när Åkes far Gösta Lillienau inredde huset som pensionärsbostad. Efter Göstas död 1976 såldes skolhuset till privata ägare.

Frikyrkligheten i vår egen tid i siffror

I ett tidigare inlägg tog vi upp den frikyrkoräkning som gjordes på 1950-talet och vad den har att säga om vilka kommuner där den värmländska frikyrkligheten var starkast respektive svagast.

Låbbyns missionhus i Silbodals socken i Värmlands starkaste frikyrkokommun Årjäng. Våren 2021 har det varit ute till försäljning. Foto: Henrik Olsson

Den här forskningstraditionen utvecklades till en egen specialitet, som kallas för kyrkogeografi. Berndt Gustafsson är ett ledande namn inom detta forskningsfält och han kom att bilda skola. En av hans efterföljare var Margareta Skog som arbetade på Religionssociologiska Institutet i Stockholm 1976-1990 och sedan på Svenska kyrkans forskningsavdelning i Uppsala fram till 2002. År 1999 genomförde hon tillsammans med ett forskarlag den s.k. Sverigeräkningen, där all religiös aktivitet under en helg på hösten dokumenterades.

I boken Frikyrklighet och ekumenik kring millennieskiftet. I Berndt Gustafssons fotspår: Tre studier, så redovisas den samlade frikyrklighetens medlemstal och styrka vid fem tillfällen 1985-2005. Boken är utgiven av Lunds universitet i serien Lund Studies in Sociology of Religion.

Det här är troligen den sista serien av denna typ, helt enkelt för att frikyrkligheten vid denna tid börjat genomgå en mycket stor omvandling. Notera att EFS och ELM-BV inte ingår i siffrorna eftersom de är inomkyrkliga organisationer.

Ur vårt perspektiv är det förstås intressant vad rapporten har att säga om Värmland. Värmland var 2005 det sjunde starkaste frikyrkolänet med 2,6% frikyrklighet. Starkast är föga förvånande Jönköpings län med 9,9% frikyrklighet, svagast förutvarande Malmöhus län med 0,7%. Så här beskriver författaren de värmländska förhållandena.

Andelen frikyrkliga i Värmlands län ligger på 2,6 procent och når således inte upp till treprocentsnivån, trots att missionsförbundarna fortfarande är många. I kommunen Årjäng, som har länets högsta frikyrkoandel – dryga 7 procent – är av totalt 700 frikyrkomedlemmar 600 missionsförbundare. (Som störst var detta samfund under 1930-talet; 1937 var antalet missionsförbundare i Årjäng 1450 enligt e-post 2009-02-23 från Sven Halvardson, se också Halvardson & Gunner 2006:200). Den lägsta andelen (0,6 procent) har Hammarö kommun inom Karlstads absoluta närområde med Skoghall som centralort och pappersindustri som näringsfång. Av det mellanstora samfundet Evangeliska Frikyrkan märks inte så mycket i detta län. (Skog sid. 61-62).

Av de tolv starkaste frikyrkokommunerna ligger inte oväntat de starkaste i Jönköpings län: Gnosjö (16,2%), Mullsjö och Aneby och på topplistan finns också Vaggeryd, Habo, Värnamo, Vetlanda och Nässjö. Öckerö och Vårgårda i Västra Götalands län finns också högt uppe – inga siffror som är ägnade att förvåna.

Det finns många intressanta tabeller. En av dem är procentandel av sina medlemmar som bor i ett visst län. För Värmlands del är sifforna följande 2005:

Svenska Missionsförbundet 7,2%

Svenska Baptistsamfundet 6,0%

Evangeliska Frikyrkan 1,0%

Pingströrelsen 2,2%

Metodistkyrkan 8,4%

Frälsningsarmén 3,2%

Sjundedags Adventistsamfundet 0,7%

Här är det tydligt att siffran för Metodistkyrkan är alltför hög, eftersom Broängskyrkans församling i Kristinehamn räknas in. Större delen av medlemmarna i denna ekumeniska församling var från den gamla missionsförsamlingen.

På länsnivå noteras att antalet frikyrkomedlemmar i Värmland mellan åren 1985 och 2005 minskat från 10776 till 7503, alltså med 3723 personer eller 35 procent.

Det finns också tabeller över antalet medlemmar dessa på kommunnivå och dessa siffror är så intressanta att de bör återges i sin helhet (sid. 130-131). Här tar vi förstås med Degerfors och Karlskoga kommuner också.

Kommun19851990199519992005FörändringI procent
Arvika124011321022918822-418-34%
Eda436375316262218-218-50%
Filipstad349284235222192-157-45%
Forshaga329313297264250-79-24%
Grums392334274196155-237-60%
Hagfors364315239200185-179-49%
Hammarö12512511711281-44-35%
Karlstad24072238208020051890-517-21%
Kil605428415423379-226-37%
Kristinehamn1334123511021091965-369-28%
Munkfors1831651128468-115-63%
Storfors23220116312191-141-61%
Sunne606525442420366-240-40%
Säffle833812684595523-310-37%
Torsby301277244203166-135-45%
Årjäng1040936858798702-338-33%
Degerfors726681560404337-389-54%
Karlskoga1178984958889770-408-35%

Bilder från baptistkyrkan i Filipstad

Fotografen och museiintendenten Larseric Vänerlöf delar med sig av några fina bilder från Baptistkyrkan i Filipstad, just när verksamheten hade avslutats och kyrkan hade tömts på bänkar 1988.

Foto: Larseric Vänerlöf

Baptisterna själva hade beslutat sig för att gå in i den ekumeniska Vasakyrkans församling, där metodister och missionsförbundare sedan tidigare samverkade.

Så här beskriver Larseric bilderna:

Bilderna tog jag i samband med ett eventuellt hyrande av lokalen tillsammans med Figurteaterkompaniet. Nu blev det inte så utan ett byggföretag tog över det för en tid att användas som lager för vitvaror. Huset såldes till ett annat byggföretag i Stockholmstrakten för rivning och omhändertagandet av timret.

Foto: Larseric Vänerlöf
Foto: Larseric Vänerlöf

Efter något år började fönstren att slås sönder varför jag tog kontakt med nämnda företag om att få plocka ner dom och ersätta med OSB-skivor. Så gjorde vi och förvarade dom i Betlehemskyrkan i Lesjöfors som Lfs museum då ägde.


Någon gång i början av 2000-talet förvärvade en norrman (Kjell Hagen) fastigheten och skulle renovera den och fick då fönsterbågarna. Han kom en bit på vägen. Målade fastigheten exteriört och bytte en del bottenstockar som var skadade bl.a Han sålde den vidare pga. sjukdom till en muslimsk förening som ville starta upp en moské där men om jag minns rätt inte fick tillstånd till det.

Foto: Larseric Vänerlöf


Såldes för några år sedan till ett byggföretag med säte i Örebro som har/hade för avsikt att bygga om till bostäder. Interiört är byggnaden idag helt urblåst. Byggnaden är vad jag kan se i dagsläget under projektering.

Foto: Larseric Vänerlöf

Bilder från Bergsjö missionshus

Från och med 1856 började kolportörer från Närke och Västergötland besöka Kristinehamn med omnejd. Snart började också Carl Johan Nyvall från Karlskoga komma hit. En gårdsägare i staden blev omvänd och öppnade sitt hus för sammankomster. 1859 grundades Kristinehamns missionsförening.

Från 1870-talet utvecklades missionsföreningen i frikyrklig riktning under påverkan av bl.a. Andreas Fernholm. När E. J. Ekman blev bofast här, så användes namnet friförsamling, även om begreppet missionsförening var det officiella ända fram till 1932.

1885 anställdes Anna Sofia Nyström som ”bibelkvinna”. Hon kvarstod i tjänst fram till 1889 då hon avskildes till Svenska Missionsförbundets missionär, först i Kaukasien och sedan i Persien och Östturkestan. Tjänsten kallades senare församlingssyster.

Kristinehamn blev ett centrum för den värmländska frikyrkligheten. SMF:s missionsskola med predikantutbildning var förlagd här under en period. Här utgavs också en närstående dagstidning tre dagar i veckan, Ansgariiposten.

Missionsförsamlingen bedrev en mycket omfattande verksamhet. Vid tiden för 70-årsjubileet i oktober 1929 så fanns det förutom de 943 medlemmarna också omkring 750 barn inskrivna i söndagsskolan. Det innebär att en betydande del av stadens befolkning var direkt berörda av missionsförsamlingens verksamhet.

Bergsjö missionshus

Missionshuset var det första som planerades utanför staden, på mark skänkt av dr W. Friberg redan 1908. Missionsföreningen ansåg att kretsen själva skulle bygga, men detta gjorde att bygget fördröjdes med ett decennium. I oktober 1916 togs frågan åter upp, och den 21 juli 1918 invigdes det nya missionshuset. 1955 gjordes en grundlig renovering och missionshuset fick då en altarmålning av konstnären Otte Sköld (1894-1958), chef för Nationalmuseum.

1980 hölls det sommarmöte med återinvigning missionshuset under ledning av pastor Gunnar Hansén. Från det mötet finns nedanstående bildsvit, fotograferat av Conny Wolbe. Varmt tack till Conny för att vi fick använda de fina bilderna.

Missionshuset är numera sålt till privatpersoner.

Sommarmöte på Björnö 2000

Detta projekt har som jag skrivit tidigare en lång förhistoria. Vi besökte och dokumenterade Betlehem i Säffle år 1994, och gjorde besök i bl.a. Smärslid, Hallanda och Svaneholm 1999.

Söndagen den 25 juni 2000 var det sommarmöte på Björnö – man säger så, inte I Björnö även om det inte handlar om någon ö. Missionshuset har vi tidigare skrivit om här, så här blir det ett inlägg med fokus på bilderna. Det är alltså jag själv som fotograferade.

Vid den här tiden fanns missionsförsamlingen kvar med ett fåtal medlemmar. Den upphörde 2005 och missionshuset återlämnades till Björnö gård. Men där står det kvar i orört skick och några sommarmöten har hållits även på senare år med medverkan från Centrumkyrkan i Säffle.

Missionshuset är till det yttre närmast oförändrat från byggnadstiden, det stod klart 1880.
Porträtten av Maria och Karl Hultkrantz är ett självklart inslag. Utan dem inget missionshus.
Bild av interiören. I talarstolen församlingens ordförande Rune Nyström.
Gästande medverkande var denna gång Sune och Eivor Knutsson från Gunnarskog. Sune var under drygt 20 år församlingspastor i Gunnarskog, och Eivor ofta förekommande sångsolist.
Lilla salens gemenskap är förstås viktig. Jag känner igen bland andra Martin och Ulla Karlsson, Kila, Gerhard Eriksson, Säffle, Joel och Valborg Sjöberg, Svanskog, Kerstin Ivarsson, Kila, Helmer Karlsson, Säffle, Arne och Astrid Fransson, Långserud, Margareta Jansson, Säffle och Waldemar och Linnea Johansson, Bäck, By. Som ni förstår så var det många som rest från andra delar av Säffle kommun till dess nordligaste del.