Jakten på en bättre bild

En del i vårt projekt är ju att försöka hitta bilder på de missionshus och andra frikyrkobyggnader som inte längre finns kvar. Ibland är de väldokumenterade, som det gamla missionshuset i Kristinehamn. Andra gånger är det svårt att hitta en användbar bild – om den ens finns kan den vara tryckt och svårt rastrerad, och därigenom otydlig.

Ett sådant exempel är gamla Filadelfia i Säffle, byggt 1936. Fram till nu har vi bara haft den här bilden till vårt förfogande – en rätt usel bild som synes.

Bilden är hämtad från Iwan Schymans bok Värmländsnäs från forntid till nutid, del 2, tryckt 1958. Huset var då bara drygt 20 år gammalt, men historien var på väg att ta slut.

Pingströrelsen i Säffle startade 1925 då Anna Carlsson inflyttade från Nässjö och började vittna för sina medmänniskor. Den första dopförrättningen hölls den 9 augusti 1925 i Spesslandaviken. I november samma år började man att bedja om en lokal. På nyåret 1926 fick man hyra Säffle-biografen. Böneringen bildade församling under namnet Elimförsamlingen. 1933 bildade 31 medlemmar en församling i Åmål. 1933 upplöstes Elimförsamlingen och blev utpost till Betesdaförsamlingen i Slottsbron. Nystart som egen församling skedde 1939 under namnet Filadelfiaförsamlingen, 62 medlemmar anslöt sig då.

1936 byggdes Filadelfialokalen i Höglunda, som då låg inom By kommuns område. Men Säffle köping inkorporerade By och blev 1951 stad, och i den expanderande staden blev ett viktigt mål att få bort genomfartstrafiken över Västra och Östra Storgatorna och därigenom passagen över den öppningsbara bron över Säffle kanal.

En förbifart kräver då inte bara viadukter utan även påfarter. Filadelfia i Höglunda låg på platsen som projekterades för påfarten mellan riksväg 45 och vägen till Annelund och vidare till Kila. Det gjorde att Säffle stad löste in huset och Filadelfiaförsamlingen byggde en ny kyrka på central plats i staden vid Västra Storgatan. Året var 1961.

Själva vägen skulle dock inte öppnas förrän 1970 – men det hör till trafikhistorien.

Så vi hade då bara den dåliga bilden – men det är bra att ha observanta och kunniga vänner. Claes Åkerblom, vår mycket kunnige Säfflekännare, tipsade om att i de album där Säfflebon schaktmästare Wilhelm Richters bilder finns och som numera tillhör Kommunarkivet så fanns en intressant bild av Filadelfia.

Så med hjälp av kommunens lokalhistoriskt kunnige informatör Johan Österman så kan vi nu presentera en alldeles utmärkt bild av den relativt anspråkslösa byggnaden!

Filadelfia i Höglunda, slutet av 1950-talet. Foto: Wilhelm Richter, Säffle kommuns bildarkiv

Huset till vänster om Filadelfia inrymde pastorsbostaden.

Vi har några fler missionshus som vi tyvärr bara har dåliga bilder av – är det någon som har tillgång till bättre bilder av följande väckelsehus så är ni välkomna att höra av er!

  • Sterserudstorps missionshus, Bro (när det var i bruk)
  • Salemkapellet, Kila
  • Norra Skarbols missionshus, Svanskog (när det var i bruk)
  • Betania, Sollom, Holmedal
  • Baptistkapellet, Silbodal
  • Pingstkapellet, Östervallskog
  • Kolhusudden, sommarhem, Fryksände
  • Björkeberg, sommarhem, Eda
  • Edsvalla missionshus, Nor
  • Metodistkapellet, Nor
  • Åsundatorps missionshus, Segerstad
  • Filadelfia, Älvenäs

Skarbols missionshus i Töcksmark

Missionsföreningen i Töcksmarks socken bildades i början av 1860-talet, kanske 1862 eller 1863. Något exakt årtal anges inte i minnesskriften 1932. ”I Töcksmark såväl som i andra delar av vårt land levde folket i djupt andligt mörker vid 1800-talets början. Det klagades ofta över den tilltagande dryckenskapen”, konstateras det.

Ett antal namn räknas upp på de som blivit väckta redan under 1850-talet. ”Bland de som nämnas äro skollärare A. Norlin, Hån, Erik Ersson, Dalen, systrarna Katarina och Lovisa i Dalsbråten. Dessa reste sedermera till Amerika. Syskonen Olof Olsson, Simon och Anna Olsson, Ringstad, Johannes Larssons, Skrädene (Systuga), Nils Kristofferssons, Rabben, Hån. I Töresbyn och Elofsbyn voro av de första troende Nils Eriksson (Skolmäster-Nils), bröderna Erik och Anders på Åsen, Anna Törsfält, Åsen, skollärare Zackarias Olsson, Lisas-Ola, Olof Olsson, Lisa Törsson, Anders Olsson (Åsingen), Alexander Larsson m.fl. I Östegård funnos också åtskilliga, såsom Anders Olsson (Östergårdingen), Olof Olsson, ”Mor Amalia” och hennes man, vilka sedermera reste till Amerika”.

Den som är hågad på hembygdsforskning får gärna ge sig i kast med att identifiera dessa personer. ”Dessa nämnda voro de första troende i Töcksmark, som man nu nämndes”. Att vara ”troende” var något annat än att vara döpt och konfirmerad och gå i kyrkan. Nu gällde det att ha en personlig avgörelse enligt väckelsens mönster.

De första predikanterna som nämns i 1932 års historik är Carl Johan Nyvall från Karlskoga, som för övrigt nämns i nästan alla värmländska socknar, samt bröderna Hans och Bryngel Kasa.

Töcksmarks Missionsförening blev 1865 medlem av Värmlands Ansgariiförening, vid dess bildande. Kolportörer från båda sidor av gränsen verkade här. Mötena hölls i kyrkan, i sockenstugan och skolhusen. 1872 var man delaktig i det första missionshusbygget i Nordmarken, som skedde i Tosten i Holmedal. Det är detta hus som senare flyttades till Uppsal och som fortfarande står kvar.

I historiken får vi följa historieskrivningen så som missionsvännerna såg den drygt 50 år efteråt: ”Kyrkan och prästerna handlade här som annorstädes i vårt land under genombrottsåren på 1870-talet. Man förstod ej väckelsens folk utan stötte ifrån sig dem, som kyrkan så väl behöft. Dessa bedjande, varma själar, som erfarit frälsningsfröjden i sina hjärtan, voro inga separatister men tvingades att i andligt hänseende lämna kyrkan. Det borde vara en allvarlig varning för den organiserade församlingen av idag att ej ställa sig främmande för livsflödena som kommer Guds folk till del.”

Så blev det då bygga missionshus, även i Töcksmark: ”Genom att kyrkan och skolhusen stängdes för lekmannaverksamheten, måste missionsvännerna tänka på att bygga bönehus. År 1880 skänkte Bryngel Andersson, Lebacken, Stenbyn, tomt i Skarbol och arbetet påbörjades samma år och synes ha varit färdigt redan 1881. Mycket frivilligt arbete utfördes och många voro villiga att giva bidrag. Kassaboken visar ingen skuld utan istället en behållning till 1882 på kr 222:53. Bra gjort!”

Sista mötet i Skarbols missionshus 22 oktober 1950.

Vid 50-årsjubileet 1932 hade församlingen inte någon lokal i själva samhället Töcksfors. Nya missionshus tillkom 1887 i Töresbyn genom en ombyggd stuga och 1900 i Hån genom ett nybygge. Skolhusen i Dalen, Östegård och Stenbyn användes som möteslokaler och även uppläts själva kyrkan i Töcksmark. Men sedan 1932 hyrde församlingen en lokal av barberare Beims i Töcksfors, för söndagsskola och mindre möten. Skolhusen i Östegård och Stenbyn såldes 1939 respektive 1950 till missionsförsamlingen att bli missionshus full ut.

Det skulle dröja till 1956 innan Missionskyrkan i Töcksfors kunde tas i bruk. Då hade redan historien om Skarbols missionshus tagit slut för den 22 oktober 1950 hölls avskedsmöte här. Det är förmodligen från detta tillfälle bilden som Peder Jacobsson delat med sig av kommer.

Det gamla missionshuset står kvar, men är ombyggt till bostadshus.

Det gamla missionshuset ombyggt till bostadshus idag. Foto Henrik Olsson 2019

Numera är även missionshusen i Töresbyn, Östegård, Stenbyn och Hån historia.

Spesslanda och Björrud

Söndagen den 26 mars 1950 avslutades epoken Spesslanda missionshus efter 58 år. Missionshuset stod nämligen på ofri grund och Säffle missionsförsamlings krets i nordöstra delen av By socken hade fått möjlighet att köpa Björruds skolhus.

Avslutningshögtiden i Spesslanda inleddes med en kort betraktelse av pastor John Hultvall. Efter sång av kören Harmoni under Sixten Jakobssons ledning vidtog kaffeservering. En redogörelse för verksamheten i missionshuset hade sammanställts av försäljare Carl Olsson. Det kan nämnas, att Carl Olsson har en sonson som är en central person i projektet Väckelsens Värmland.

Carl Olssons berättelse refererades i den alltid alerta Säffle-Tidningen och det framkom att väckelsen hade börjat i trakterna på 1870-talet. Men de följande åren samlades man i hemmen för möten. 1892 kunde dock missionshuset tas i bruk. Invigningen förrättades av den mycket välkände predikanten Carl Johan Nyvall från Karlskoga.

Spesslanda missionshus. Foto: Ludvig Åberg, Säffle

Missionshuset var från början ett privat projekt. Det byggdes av kapten Emanuel Mattsson och det skulle dröja ca 20 år innan missionsförsamlingen blev formell ägare. Men då bara till själva huset. Under vissa år hade verksamheten här varit ”synnerligen livlig” konstateras det. Våren 1920 var det väckelse, när ett 30-tal yngre och äldre kom till personlig kristen tro.

Klipp från tidningen Fosterlandet 14 april 1892
Klipp från tidningen Hemlandsvännen 2 december 1892

Söndagsskolan var också tidvis mycket stark. Under blomstringstiden fanns det upptill fem klasser. Under några år hade söndagsskolan varit nedlagd men det fanns förhoppningar att det nu fanns barn i lämplig ålder som kunde börja i Björrud.

Wermlands Läns Tidning 18 juni 1902

Syföreningen var dock fortfarande aktiv och flyttade med sin verksamhet till Björrud.

Tal vid avslutningsfesten 1950 hölls av lantbrukare Torsten Johansson, lantbrukare Johan Lind samt byggmästare Ole Ericsson. Församlingens ordförande instrumentmakare Ewald Carlsson talade också.

Juniorerna i Spesslanda, 13 februari 1936. Foto: Viktor Jansson

Vi har förut haft dåligt med bilder av interiören i Spesslanda missionshus men Claes Åkerblom letade fram en bild ur Säfflebon Viktor Janssons rikhaltiga samling.

Björruds missionshus

Hädanefter blev skolhuset i Björrud mer känt som Björruds missionshus och var ett centrum för missionsverksamheten i bygden i exakt ett halvsekel, innan även detta missionshus avvecklades och såldes år 2000. Antalet medlemmar i kretsen hade blivit allt färre. Söndagsskola var dock igång länge. Även då hölls ett avslutningsmöte, söndagen den 1 oktober 2000.

Sista mötet i Björrud, 1 oktober 2000. Henrik Olsson talar. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Detta kan skrivaren referera ur minnet, eftersom jag var med på detta möte. Pastor Lennart Karlsson predikade och Henrik Olsson medverkade, inte bara med tal som hans farfar Carl Olsson gjorde 50 år tidigare utan också med sång.

Sista mötet i Björrud. Foto: Henrik Olsson

Missionshuset i Björrud står kvar men är idag bostadshus.

Med hjälp av kosovoalbaner

Säffle metodistförsamling började utpostverksamhet i Kila socken 1882. 1914-15 byggdes Salemskapellet i Södra Ed. Detta kapell har vi tidigare skrivit om här. Sista mötet hölls här på nyårsdagen 1963 eftersom vägen skulle breddas. Kapellet låg nämligen precis intill landsvägen.

Men metodisternas verksamhet i Kila var inte slut. 1949 hade man inköpt Sven-Pettersgården eller Fridhem i Kållerud, som under ett drygt halvsekel blev en uppskattad sommargård för Säffles metodister.

Metodistgården eller Sven-Pettersgården i nutid. Foto: Henrik Olsson

Här fanns det gott om plats för läger, och här anordnades söndagsskolfester. Men i början på 1990-talet var gården ganska sliten och medlemmarna i metodistförsamlingen var gamla och klarade inte av att underhålla fastigheten. Det hade nog dröjt 30 år sedan huset målades.

Året var 1993. Pastorer i Säffle var Tuula och Nils-Gustav Sahlin och den senare hade kontakt med dåvarande Invandrarverkets flyktingförläggning i Säffle. Det här var en tid då det kom många asylsökande från det forna Jugoslavien och under den tid människorna var asylsökande hade de inte möjlighet till lönearbete och hade också begränsade möjligheter till andra former av meningsfull sysselsättning.

Säffle-Tidningens reporter Sven-Erik Dahlström reste till Kållerud för att se vad som hade hänt. En grupp flyktingar, lovade att ställa upp med arbetskraft helt ideellt. Församlingen höll med material och arbetsledning.

En planka sågas under Nils-Gustav Sahlins överinseende. Foto: Sven-Erik Dahlström

En av de mest intresserade blev utvisad i somras, berättar Nils-Gustav Sahlin i reportaget. Men många kunde delta under ungefär 40 arbetspass, mellan 4-8 timmar. En ny veranda byggdes och hela huset målades om.

Nästan hela arbetslaget vid den nya verandan. Foto: Sven-Erik Dahlström 1993

De flesta av flyktingarna kom från Kosovo, berättar Sven-Erik Dahlström i reportaget. Men det fanns också människor från Sri Lanka och Sydamerika. Reportaget publicerades i Säffle-Tidningen men kom också att publiceras i metodisternas egen tidning Svenska Sändebudet (nr 23, 1993). Genom vänligt tillmötesgående av Sven-Erik Dahlström kan vi publicera bilderna även här.

Kaffe och smörgås efter avslutat arbete. Foto: Sven-Erik Dahlström 1993

Det skulle förstås vara intressant att veta vad som hände med de villiga arbetarna från Kosovo, om de fick stanna i Sverige och om någon finns kvar i Säffle. Så mycket kontakt med metodismen torde de inte ha fått från sina hemländer. Kosovo är ju huvudsakligen muslimskt. Lite sökningar på nätet avslöjar dock att det 1898 kom en kvinnlig metodistmissionär till Prishtina, Kosovos huvudstad. Det fanns en metodistförsamling men den fick inte någon långvarig verksamhet. Andliga arvtagare till dessa missionsförsök är Kisha Protestante Ungjillore e Kosovës (Kosovos Protestantiska Evangeliska Kyrka). Det är ovanligt att ett kyrkosamfund har ”protestantisk” som officiellt namn. Wikipediasidan på engelska uppger att kyrkan har mellan 10000 och 15000 medlemmar. Kyrkans egen hemsida är huvudsakligen på albanska, ett språk jag inte behärskar, men den går att tillgodogöra sig med hjälp av Google.

Kosovo har för övrigt en betydligt högre andel muslimer jämfört med kristna än broderlandet Albanien, även om det senare förklarades vara världens första ateistiska stat.

Tyvärr så skulle det inte dröja så länge innan metodistförsamlingen fick sälja sin församlingsgård i Kållerud. Det skedde 2006 och året efter blev församlingen en del av Centrumkyrkan i Säffle.

Bönhuset i Persberg

Projektet Väckelsens Värmland innebär bland annat, att det blir mycket läsning. Det finns ju många som redan forskat och studerat 1800-talets kyrkohistoria, både ur ett lokalt, regionalt och nationellt perspektiv. I några fall också ett nordiskt perspektiv, eftersom det nordiska nätverket för väckelseforskning, NORDVECK, publicerat ett antal mycket värdefulla och intressanta antologier, så att jag vet att det heter ”missionshus” i Danmark och ”bedehus” i Norge. Och att detta är ungefär samma sak.

Men det innebär också att en del böcker som jag läst för länge sedan måste läsas på nytt. Ny kunskap ger nya infallsvinklar på gamla texter. Det är ju bland annat detta som gör humanistiska vetenskaper så intressanta. Ibland har inte forskningsfronten flyttats fram på 100 år, ibland är gamla böcker hopplöst föråldrade.

En bok som fortfarande kan läsas med stor behållning om man är intresserad av Karlstads stifts historia är Oscar Hedlunds doktorsavhandling i kyrkohistoria från 1949, Kyrkolivet i Karlstads stift under 1800-talets förra hälft. Hedlund var själv dalslänning från Färgelanda och redan prästvigd för Karlstads stift. Avhandlingen framlades i Lund där ämne föreslogs av professor Hjalmar Holmquist, som var värmlänning (prästson från Sunnemo och Ekshärad) och som också blev Oscar Hedlunds svärfar när denne gifte sig med Kerstin Holmquist 1938. Hustrun Kerstin är varmt omtalad i förordet – även om hon aldrig nämns vid namn!

Huvudhandledare blev sedan Holmquists efterträdare Hilding Pleijel. Andra som avtackas i förordet är professor Sven Kjöllerström och docenterna Ragnar Askmark och Folke Dovring.

Ämnesvalet är till sin natur svårt eftersom i stort sett allt av domkapitlets äldre arkiv gick upp i rök vid Karlstads stadsbrand 1865. När Hedlund forskade fanns alltså en stor del av 1800-talets källmaterial som stämmoprotokoll, ämbetsberättelser och visitationshandlingar kvar ute i de lokala kyrkoarkiven vilket förstås gjorde forskningsarbetet besvärligt.

Avhandlingens poäng är alltså att undersöka kyrkolivet såsom det utvecklades under perioden före folkväckelsen. Det gör att bara mindre spår av väckelsetiden kan skönjas i boken. De första schartauanska prästerna uppträder, mestadels utanför stiftet i gränsförsamlingarna i Bohuslän. De lockade dalslänningar till sina predikstolar. Den förste var Hans Peter Wickelgren i Krokstad, som påbörjade sin verksamhet där 1824. Det berörde först och främst grannpastoraten i Dalsland men kom i tidens längd också att påverka Värmland genom att unga män från södra och västra Dalsland som prästvigdes kom att tjänstgöra i Värmland. De mest kända av dessa var Erik Berggren och Nils Gustaf Clarholm.

Det fanns också präster med en tydlig pietistisk-herrnhutisk profil, en sådan är kyrkoherde Erland Lagerlöf (1756-1827) i Arvika som betecknas som pietist. En son av stiftet, som kom att påverka mycket men som dock aldrig skulle ha prästtjänst där var Peter Fjellstedt från Sillerud.

Hedlund disponerar avhandlingen utifrån de tre biskoparna Olof Bjurbäck (1803-1829), Johan Jacob Hedrén (1830-1836) och Carl Adolph Agardh (1836-1859).

Den ende av dessa tre som förefaller ha gillat att vara biskop var Hedrén, som efter några år förflyttades till den bättre avlönade biskopsstolen i Linköping men som också är känd som grundare av både Wermlandsbanken och Östgötabanken. Bjurbäck var en lärd enstöring som försummade sina biskopsuppgifter och Agardh en naturvetenskapsman och ekonom som i mycket var främmande inför sin roll som andlig ledare. Den sistnämnde har väl idag mest blivit känd som Gustaf Frödings morfar, men också för sin olycksaliga konkurs.

Men det fanns också ledargestalter bland kyrkoherdarna av betydligt större format. En sådan var kyrkoherde Anders Lignell i Kila (1787-1863) som bland mycket annat arbetade för spridande av biblar inom sitt pastorat.

Hedlund konstaterar: ”Att bibelns allmännare spridning givit näring åt det religiösa inslaget i den stora väckelserörelsens sammanhang är alldeles tydligt. Det är en betecknande notis, när Anders Lignell berättat, att intet pastorat i stiftet från bibelsällskapet i Karlstad inköpt så många exemplar av den heliga skrift som Kila, pastoratet, som kom att framstå som den stora folkväckelsens vagga i Värmland”. (sid. 284).

Men det finns en notis som faktiskt överraskar. På sid. 262 omtalas att det var vanligt att prästerna vid hyttorna kunde hålla hyttebön, eftersom smeder och andra arbetare hade mycket svårt att komma till kyrkan. Det finns t.ex. en tryckt predikan bevarad från brukssmedjan i Mitandersfors 1843, hållen 10 år före invigningen av Bogens kyrka. Den hölls av kyrkoherde Lars Peter Gagner.

I Persberg fanns det en gruvpredikant stationerad. Här fanns det en särskild byggnad som kallades Persbergs bönhus, där gudstjänst hölls varannan söndag.

Ur Hedlunds bok

Vi har ju intensivt ägnat sig oss åt Värmlands missionshus i fem år. En del har varit att kartlägga vilka hus som verkligen funnits. I regel så är det lätt att avgränsa bönhus, missionshus och kapell från andra hus. De svåraste brukar vi anse vara de hyrda lokalerna, särskilt pingstförsamlingarna kunde växla mellan en rad av hyrda lokaler under sin pionjärtid. Men just Persbergs bönhus har fram till nu gått oss förbi!

Men här är det alltså ett hus som fanns mer än 20 år före den första missionsföreningen (Karlskoga 1857), ungefär 25 år före det först byggda missionshuset (Marieberg i Ölme) och till och med långt före det som med god marginal kan anses vara Sveriges äldsta, Riseberga bönhus i Närke. Hur skall detta förklaras?

Persbergs bönhus var alltså ett hus som användes av prästerna vid predikningar. Det var inte en invigd kyrkolokal – 100 år senare skulle man säkerligen ha kallat det för en ”småkyrka” och invigt det på ett vederbörligt sätt. Någon gång kanske en lekman läste upp en tryckt predikan ur en postilla. Skulle lekmannen tala fritt, så hade det blivit en konventikel och sådana möten utan prästerlig ledning var förbjudna i lag genom 1726 års konventikelplakat.

Beskrivningen av Persbergsbolagets arkiv i NAD meddelar bl.a. följande: Efter flera diskussioner beslöts år 1854 att förena alla gruvlagen å Persbergsfältet till ett bolag, Persbergs Allmänna Grufve Bolag, men man kunde inte komma överens om gemensam äganderätt till fyndigheterna. Bolaget kallades förening och skulle handha förvaltning, gruvingenjörens avlöning, fattigvård, barnundervisning, handel, läkarvård samt underhåll av bönhus och begravningsplats.

Måhända finns det uppgifter om exakt vilket hus detta handlar om – forskningen går vidare!

Filadelfia i Skåre

Kan ni skriva något om Filadelfia i Skåre, frågades det? Varför inte, tänkte jag. Det borde väl inte vara så svårt.

Foto Henrik Olsson

Man kan börja i verket Sveriges Bebyggelse från början av 1960-talet. Många av er har bläddrat i de tjocka böckerna, som till skillnad från tidigare liknande böcker som Svenska gods och gårdar verkligen hade ambitionen att få med varenda hus.

I Värmland utgavs aldrig den sista delen som skulle omfatta landskapets nordligaste del, men annars är Sveriges Bebyggelse ett ovanligt givande verk. Vi har haft god hjälp, särskilt av de digitaliserade versionerna som bl.a. finns hos Arkiv Digital. Under Grava socken med fastighetsbeteckningen Torp Östra 1:107 hittar vi Filadelfia i Skåre, med postadressen Box 682.

Vi får veta att huset uppfördes 1940, taxeringsvärdet var 15.100 kronor. Huset är en reveterad träbyggnad och innehöll 2 rum, 1 hall, 1 kök och 2 samlingslokaler med plats för 150 respektive 30 personer.

Här fanns elektricitet, vatten, avlopp och centralvärme.

Så långt Sveriges Bebyggelse – och så väldigt mycket mer vet vi inte om pingstvännernas verksamhet där. Inte ens när detta upphörde och huset försåldes. Idag är det bostadshus och har bevarat en del tidstypiska drag.

Filadelfia i Skåre var alltså en utpost till ”stora” Filadelfia inne i Karlstad. Då (1940) huserade Filadelfiaförsamlingen i den gamla Betlehemskyrkan på Herrgårdsgatan men i slutet av 1950-talet flyttade man till Hamngatan i ett nybyggt hus.

Filadelfia i Skåre är uppförd i den utpräglat funktionalistiska stil som blev populär inom Pingströrelsen. Filadelfia i Stockholm, invigd 1930 blev stilbildande. De höga fönstren och den kanske något lådartade byggnadsformen avviker från den traditionella missionshusstil som är så vanlig i Värmland. Det finns faktiskt en annan tidigare pingstlokal som påminner en del om Filadelfia i Skåre, nämligen Filadelfia i Broby, Ölme. De höga fönstren ger huset en speciell karaktär. Gemensamt är att båda målats i en likartad mörk kulör.

Om detta är ursprungsfärgen är okänt.

Finns det någon som sitter inne med mer information – varsågoda och fyll på här nedan eller maila oss!

Veranda med snickarglädje

Alsters missionsförening grundades den 5 januari 1859 i Sörgården, Hallanda. Det är alltså fråga om en av Värmlands äldsta missionsföreningar, bara knappt två år yngre än den i Karlskoga. I juni 1871 hölls ett mycket stort friluftsmöte i Gräsås med P. P. Waldenström som talare. Under en kort tid fanns efter 1881 en baptistförsamling bestående av medlemmar som uteslutits ur missionsföreningen. Båda grupperna ”upplöstes” dock genom riksdagsmannen Olof Andersson i Hasselbol, och man bildade en ny församling ansluten till Svenska Missionsförbundet.

Namnet ändrades 1932 till Alsters missionsförsamling. Församlingen blev 1946 den första inom SMF att anställa en kvinna som pastor genom Signe Eriksson (senare Högefjord).

I boken Alster från äldre och nyare tid skriver Albin Zernander om läsarna i Alster: ”Man läste sin Bibel med levande intresse, vanligen från pärm till pärm. På mötena var det inte endast predikanten som ’hade ordet’. Sedan denne framsagt sitt anförande, antydde han något om, att vännerna ville leda i bön. Och nu blev det vanligen en halv timme bönerop från än den ene och än den andre av de närvarande, omväxlande med trosfriska, gripande sånger, så att himlarna riktigt genljödo av segerjubel. Vi som i gröna ungdomen deltogo i dessa förunderliga möten, vi fingo så djupa och bestående intryck av allt som där förehades, att vi aldrig kunna glömma det. Allt etsades in för livet. Här var inte enbart fromhet eller något av enfald, som man i vår tid velat påstå. Det var glödande allvar och realiteter av skakande kraft. Att vi som då stodo mitt opp i barn- och ungdomstiden kände det sådär starkt är väl förståeligt, då ju allt i sig själv är som sol och jubel och som saga och sång. Men även de äldre fattades av denna sublima glädje och dessa strida, djupa och heliga känslor. Det var en andlig nydaningstid av så stora mått, att någonting liknande aldrig förekommit varken tidigare i historien eller senare”.

Medlemsutveckling: 1900: 150, 1910: 145, 1920:124, 1930: 91, 1940:61, 1950: 71, 1960: 52, 1970: 46, 1980: 36, 1991:24 och 2000: 17 medlemmar. Församlingens verksamhet är numera avslutad.

I Alster fanns tre missionshus: Ulvsby, Döle och Snarstad. Här skall vi stanna för det sistnämnda!

Missionshuset kallas för Snarstads missionshus men ligger egentligen i hemmanet Snarstadstorp. Det togs i bruk 1906. Innan missionshuset byggdes hyrde man lokal i en bondgård i många år. Missionshuset kunde byggas utan att man satte sig i skuld och vid invigningen medverkade Daniel Hagström och Enoch Olsson.

Snarstads missionshus används numera som samlings- och utställningslokal och Alster-Nyedsbygdens församling brukar hålla gudstjänst här en gång varje sommar. Missionshuset är mycket välbevarat och har en av de vackraste verandorna vi sett på ett värmländskt missionshus!

Med dansk förebild

Den här bloggposten är ett gensvar på ett önskemål i Facebook-gruppen ”Värmlands historia” om information om Betel i Forshaga. Som så ofta så indikerar namnet Betel att här har vi med baptister att göra.

Vid baptistförsamlingens 100-årsjubileum fick Sigurd Engberg uppdraget att skriva en minnesskrift, en ovanligt gedigen sådan. Den är tyvärr enbart maskinskriven. Vi har också fått låna fina bilder från Forshaga hembygdsförening.

Forshaga baptistförsamling bildades 1885 ur Grava baptistförsamling vid ett möte i Salemkyrkan och till en början hade man sina möten där. Under drygt 10 år delade de lokal med friförsamlingen (SMF) innan de byggde egna lokaler. Fram till 1901 hade församlingen gemensam söndagsskola med friförsamlingen. Medlemssiffror: 1890 162, 1900 196, 1910 210, 1928 247, 2003 23.

Församlingen har numera avslutat sin verksamhet. Det är oklart exakt vilket år detta skedde.

Fridshyddan i Skived

Invigning av Fridshyddan. Bild från Forshaga hembygdsförening

Fridshyddan byggdes 1898-99 av en ungdomsförening som var resultatet av en väckelse 1898 då 53 personer döptes. Fridshyddan är idag privatägd.

Betel

Betel. Foto från Forshaga hembygdsförening

Betel byggdes 1901 och uppges vara en kopia av baptistkyrkan Købnerkirken i Köpenhamn och hade kyrksal med läktare, samt källare lika stor som kyrksalen. Den nuvarande baptistkyrkan i Köpenhamn med detta namn är dock från 1939. I tidningsartikel från 1957 beskrivs att i källaren fanns ett välutrustat serveringskök, pannrum, torkrum och toaletter. Kyrksalen rymde 300 platser, podiet hade uppfällbar katafalk och permanent dopgrav med ljusgrön kakelbeklädnad. Fondmålningen i kyrkan var målad av Bernt Sörensson, Stockholm och piporgel från 1956 hade köpts för 17.000 kr. På bottenvåningen fanns styrelse- och predikantrum, på andra våningen pastorsbostad.  1957 hade man även fått en modern högtalaranläggning. Den restaurering som lokalen fått kostade 75.000 kr och cirka 5.000 frivilliga arbetstimmar, till det hade man fått vackra gåvor från AB Mölnbacka-Trysil.

Interiörbild från Betel. Foto från Forshaga hembygdsförening
Interiör från Betel i äldre tid. Notera bänkarna! Foto från Forshaga hembygdsförening

Betel såldes till ett privat konsortium och fick namnet BTL. Lokalerna hyrdes ut till Vuxenskolan. I Betel har idag Röda Korset Secondhandbutik

Betel idag som secondhand-butik. Foto Henrik Olsson

Verksamheten

Föreningsarkivets arkivpresentation ger en hel del intressant information om verksamheten i Betel. Nedanstående är en förkortad version av denna presentation, som i stort bygger på Engbergs historik.

Då församlingen firade 10-årsjubileum konstaterade dåvarande föreståndaren L J Bergström att det varit mer såningstid än skördetid och han syftade på det sjunkande medlemsantalet. Men 1898 fick församlingen 53 nya medlemmar genom dop. Under församlingens historia har medlemsantalet pendlat med vissa toppår som t ex 1928. Trots att hela Svenska Baptistsamfundet drabbades av kris under 1937-1939, skonades Forshagaförsamlingen helt från medlemsbortfall.

Man bedrev även söndagsskola med intresse från medlemmarna och det var en ständig tillväxt. Genom Pastor Bengt Arvidssons gedigna arbete för ungdomsverksamheten i församlingen och på hans initiativ bildades en scoutkår för att engagera fler pojkar.

Inom Forshagaförsamlingen bedrevs olika typer av föreningsverksamhet t ex söndagsskola, en verksamhet äldre än föreningen själv. Dessutom fanns Ungdomsföreningen Betel som bildades 1898.

Föreningen Dorkas bildades 1899 med uppgift att stödja församlingen rent ekonomiskt men även att ansvara för inventarierna i predikolokalerna.

Församlingens sångare bildade 1902 Fridstoner men kören genomgick ett namnbyte några år senare till Betelkören. Dessutom fanns en musikförening som varit verksam sedan församlingen bildades.

Juniorföreningen bildades 1921 och kom att kallas Vårbrodd. Föreningen var öppen för både pojkar och flickor med en inträdelseålder på 13 år. Men 20 år senare hade en förändring skett då föreningen uteslutande bestod av flickor.

1940 bildades juniorföreningen Ledstjärnan och även denna förening var till för både pojkar och flickor.

Inte ett ordenshus utan ett missionshus

Instagramkontot Värmlandsantikvarien, som drivs av Värmlands museums byggnadsantikvarie Terese Myrin, efterlyste ordenshus i Värmland. Orsaken är att hon håller på med att arbeta med ordenshuset i Munkfors, som är ett av de bäst bevarade.

Terese Myrin fick en del svar – några verkar lovande. En plats som nämndes var Backa i Dalby. Annars är ordenshusen minst lika hotade som missionshusen, om inte mer. Även om nykterhetsrörelsen lever så har i stort sett lämnat den traditionella ordensverksamheten och ordenshusen har sålts och rivits.

Klippan, bild från 1980-talet.

Men en fråga ställdes i diskussionen – Var inte Klippan i Deje ett ordenshus? På det kunde jag svara nej, det var ett missionshus tillhörande Nedre Ulleruds missionsförsamling. Men det krävs kanske ett lite längre och utförligare svar här.

Det är faktiskt inte så överraskande att gissa att det handlar om ett ordenshus. Det har en spännande arkitektur till det yttre och är en av Dejes mera kända byggnadsverk.

Klippan före ombyggnaden 1956

Väckelserörelsen i Nedre Ullerud började i Kila! Så berättas i varje fall i den berättelse om Nedre Ulleruds missionsförsamling som delas genom jubileumshistorikerna och även återges i sockenboken En bok om Nedre Ullerud, där pastor Arne Rydberg skriver. Boken utgavs 1975, alltså några år efter det att Ulleruds kommun gått upp i Forshaga kommun.

Smidemästare Nils Lindström från Kvarntorp i Nedre Ullerud besökte Kila 1853 och fick där uppleva en personlig väckelse. De förde glöden med sig hem och väckelsen spreds bland deras vänner och bekanta. 1857 besöktes Kvarntorp av Carl Johan Nyvall. Det ledde 1860 till en gemensam missionsförening för Grava och Nedre Ullerud. 1865 delades denna upp vid ett möte i Grossbol, så missionsvännerna i norra Grava och Ullerud skulle verka för sig. Namnet var Nedre Ulleruds missionsförening fram till 1935, då det ändrades till missionsförsamling.

1875 beslutades att bygga ett bönhus i Torp och 1883 ett i Mölnbacka. Det senare gjordes i samverkan med Övre Ulleruds baptistförsamling.

I början av 1890-talet byggdes också ett missionshus i Östra Deje.

På möte i Klippan omkring 1954

1906 kom ett förslag om att Torps missionshus borde flyttas till det starkt framväxande Deje samhälle. Alla var inte eniga om detta, men församlingens ordförande B. G. Hägg var ute i samhället och gick. När han kom till en hög kulle lyfte han blicken och sade högt: ”På denna klippa skall jag bygga min församling”.

Missionshuset i Torp kom alltså att flyttas till denna plats i Deje, som fick namnet Klippan. Det invigdes 1914 och var i stort sett oförändrat till 1956, då det samtidigt byggdes om som missionshusen i Mölnbacka och Östra Deje. 1972 såldes missionshuset i Mölnbacka.

Unga Krafter i Klippan 1936

Verksamheten i Nedre Ullerud har förstås liknat verksamheten i alla andra missionsförsamlingar av denna storlek. 1911 bildades en ungdomsförening som 1956 fick namnet SMU. 1968 började scoutverksamhet.

Under åren 1921 till 1940 fanns både blandad kör och musikförening. När blandade körens verksamhet avtog på 1940-talet bildades Klippans Manskör.

Söndagsskolan i Klippan omkring 1940

Den förste anställde predikanten var Abraham Edholm 1916. Från 1950-talet hade man gemensam pastor med Övre Ullerud och från 1971 med Forshaga. Den sista stora renoveringen ägde rum 1977.

Men utvecklingen gick tyvärr åt fel håll. En artikel i Värmlands Folkblad 14 maj 1992 har rubriken: ”Slut på de troende – Missionshus till salu”. Klippan var till salu – pastor Erik Rudby kunde bara konstatera att församlingen hade brist på yngre. Klippan såldes och några år senare upplöstes församlingen helt.

Klippan i april 2019. Foto: Henrik Olsson

Idag är Klippan väl bevarat till det yttre och används som bostadshus. Ovanför ingångsdörren står det fortfarande ”Klippan” på det majestätiskt belägna huset nära järnvägen i Deje.

Bröllop i missionshuset

Den här bilden kan vi datera på dagen när. Det är lördagen den 16 augusti 1924 och platsen är utanför Hovlanda missionshus på Hammarö. Som synes är det bröllop, och brudparet i centrum av bilden är predikanten Oscar Georg Lövgren, född 18 april 1899 i Norra Råda och Naemi Hedvig Maria Jonsson, född 22 oktober 1898 i Stenstorp.

Visst ser det festligt ut! Men i verkligheten har inte vigseln ägt rum här, utan på rådhuset i Karlstad. Vigselförrättare var magistratssekretaren A. Eurén. Det skulle dröja till 1952 innan Svenska Missionsförbundets pastorer skulle få vigselrätt. Därför blev det att ta sig till rådhuset för att ingå äktenskap. Det hade varit möjligt sedan 1908, då det gavs möjlighet för alla att gifta sig borgerligt.

Men före detta skulle det lysas, och eftersom bruden var kyrkobokförd i Stenstorps församling i Skaraborgs län så skedde lysningen där.

Vi vet inte hur det gick till här, men det är möjligt att man hade en vigselceremoni även i missionshuset, även om den då inte var juridiskt giltig. Ungefär som det idag gäller i länder med obligatoriskt civiläktenskap, som Frankrike.

Oscar Lövgren var alldeles nyligen tillträdd som pastor för Hammarö missionsförsamling, han hade genomgått Missionsskolan 1920-1924 och var en mycket medveten kyrkoman, eftersom han enligt anteckningen i Hammarö församlingsbok den ”21/9 1922 lagligen utträtt till Sv. Missionsförbundet”.

Det är lite svårt att förstå vad denna anteckningar innebär, eftersom Svenska Missionsförbundet till skillnad från Metodistkyrkan aldrig var ett av staten erkänt ”dissentersamfund”. Att man rent praktiskt ansåg sig vara ej medlem i Svenska kyrkan räckte inte.

Oscar och Naemi skulle vara kvar på Hammarö till 1931 då familjen, utökad med tre pojkar, alla med notisen ”icke döpt” utflyttade till Visnums-Kil. Ytterligare en son föddes innan Naemi avled den 26 december 1933 i samband med sitt femte barns födelse. Oscar gifte om sig 1935 med Augusta Linnéa (Asta) Johansson från Stora Kil.

Oscar Lövgren arbetade sedan som församlingspastor i Gustavsbergs missionsförsamling från 1939 med kombinerad tjänst vid Svenska Missionsförbundets bokförlag. Från 1947 ägnade han sin tid helt åt bokförlags- och expeditionsarbete åt förbundet, och han var också sekreterare i SMF:s sångbokskommitté.

Oscar Lövgren började att skriva redan under sin tid på Hammarö och hans verkförteckning tar upp åtskilliga rader i 1978 års utgåva Biografiskt Album för Svenska Missionsförbundet. Den första är Den frikyrkliga verksamheten på Hammarön och sedan kom ett stort antal böcker, framför allt inom hymnologi. Biografier över J. A. Hultman, Nils Frykman och Fanny Crosby men framför allt standardverket Psalm- och Sånglexikon (1964).

1971 utnämndes Oscar Lövgren till teologie hedersdoktor vid Uppsala universitet för sina forskningsinsatser. Han avled 1980 i Sollentuna.

Men dit var det ännu lång tid, den här augustilördagen vid Hovlanda missionshus.