Frikyrkligheten i vår egen tid i siffror

I ett tidigare inlägg tog vi upp den frikyrkoräkning som gjordes på 1950-talet och vad den har att säga om vilka kommuner där den värmländska frikyrkligheten var starkast respektive svagast.

Låbbyns missionhus i Silbodals socken i Värmlands starkaste frikyrkokommun Årjäng. Våren 2021 har det varit ute till försäljning. Foto: Henrik Olsson

Den här forskningstraditionen utvecklades till en egen specialitet, som kallas för kyrkogeografi. Berndt Gustafsson är ett ledande namn inom detta forskningsfält och han kom att bilda skola. En av hans efterföljare var Margareta Skog som arbetade på Religionssociologiska Institutet i Stockholm 1976-1990 och sedan på Svenska kyrkans forskningsavdelning i Uppsala fram till 2002. År 1999 genomförde hon tillsammans med ett forskarlag den s.k. Sverigeräkningen, där all religiös aktivitet under en helg på hösten dokumenterades.

I boken Frikyrklighet och ekumenik kring millennieskiftet. I Berndt Gustafssons fotspår: Tre studier, så redovisas den samlade frikyrklighetens medlemstal och styrka vid fem tillfällen 1985-2005. Boken är utgiven av Lunds universitet i serien Lund Studies in Sociology of Religion.

Det här är troligen den sista serien av denna typ, helt enkelt för att frikyrkligheten vid denna tid börjat genomgå en mycket stor omvandling. Notera att EFS och ELM-BV inte ingår i siffrorna eftersom de är inomkyrkliga organisationer.

Ur vårt perspektiv är det förstås intressant vad rapporten har att säga om Värmland. Värmland var 2005 det sjunde starkaste frikyrkolänet med 2,6% frikyrklighet. Starkast är föga förvånande Jönköpings län med 9,9% frikyrklighet, svagast förutvarande Malmöhus län med 0,7%. Så här beskriver författaren de värmländska förhållandena.

Andelen frikyrkliga i Värmlands län ligger på 2,6 procent och når således inte upp till treprocentsnivån, trots att missionsförbundarna fortfarande är många. I kommunen Årjäng, som har länets högsta frikyrkoandel – dryga 7 procent – är av totalt 700 frikyrkomedlemmar 600 missionsförbundare. (Som störst var detta samfund under 1930-talet; 1937 var antalet missionsförbundare i Årjäng 1450 enligt e-post 2009-02-23 från Sven Halvardson, se också Halvardson & Gunner 2006:200). Den lägsta andelen (0,6 procent) har Hammarö kommun inom Karlstads absoluta närområde med Skoghall som centralort och pappersindustri som näringsfång. Av det mellanstora samfundet Evangeliska Frikyrkan märks inte så mycket i detta län. (Skog sid. 61-62).

Av de tolv starkaste frikyrkokommunerna ligger inte oväntat de starkaste i Jönköpings län: Gnosjö (16,2%), Mullsjö och Aneby och på topplistan finns också Vaggeryd, Habo, Värnamo, Vetlanda och Nässjö. Öckerö och Vårgårda i Västra Götalands län finns också högt uppe – inga siffror som är ägnade att förvåna.

Det finns många intressanta tabeller. En av dem är procentandel av sina medlemmar som bor i ett visst län. För Värmlands del är sifforna följande 2005:

Svenska Missionsförbundet 7,2%

Svenska Baptistsamfundet 6,0%

Evangeliska Frikyrkan 1,0%

Pingströrelsen 2,2%

Metodistkyrkan 8,4%

Frälsningsarmén 3,2%

Sjundedags Adventistsamfundet 0,7%

Här är det tydligt att siffran för Metodistkyrkan är alltför hög, eftersom Broängskyrkans församling i Kristinehamn räknas in. Större delen av medlemmarna i denna ekumeniska församling var från den gamla missionsförsamlingen.

På länsnivå noteras att antalet frikyrkomedlemmar i Värmland mellan åren 1985 och 2005 minskat från 10776 till 7503, alltså med 3723 personer eller 35 procent.

Det finns också tabeller över antalet medlemmar dessa på kommunnivå och dessa siffror är så intressanta att de bör återges i sin helhet (sid. 130-131). Här tar vi förstås med Degerfors och Karlskoga kommuner också.

Kommun19851990199519992005FörändringI procent
Arvika124011321022918822-418-34%
Eda436375316262218-218-50%
Filipstad349284235222192-157-45%
Forshaga329313297264250-79-24%
Grums392334274196155-237-60%
Hagfors364315239200185-179-49%
Hammarö12512511711281-44-35%
Karlstad24072238208020051890-517-21%
Kil605428415423379-226-37%
Kristinehamn1334123511021091965-369-28%
Munkfors1831651128468-115-63%
Storfors23220116312191-141-61%
Sunne606525442420366-240-40%
Säffle833812684595523-310-37%
Torsby301277244203166-135-45%
Årjäng1040936858798702-338-33%
Degerfors726681560404337-389-54%
Karlskoga1178984958889770-408-35%

Bilder från baptistkyrkan i Filipstad

Fotografen och museiintendenten Larseric Vänerlöf delar med sig av några fina bilder från Baptistkyrkan i Filipstad, just när verksamheten hade avslutats och kyrkan hade tömts på bänkar 1988.

Foto: Larseric Vänerlöf

Baptisterna själva hade beslutat sig för att gå in i den ekumeniska Vasakyrkans församling, där metodister och missionsförbundare sedan tidigare samverkade.

Så här beskriver Larseric bilderna:

Bilderna tog jag i samband med ett eventuellt hyrande av lokalen tillsammans med Figurteaterkompaniet. Nu blev det inte så utan ett byggföretag tog över det för en tid att användas som lager för vitvaror. Huset såldes till ett annat byggföretag i Stockholmstrakten för rivning och omhändertagandet av timret.

Foto: Larseric Vänerlöf
Foto: Larseric Vänerlöf

Efter något år började fönstren att slås sönder varför jag tog kontakt med nämnda företag om att få plocka ner dom och ersätta med OSB-skivor. Så gjorde vi och förvarade dom i Betlehemskyrkan i Lesjöfors som Lfs museum då ägde.


Någon gång i början av 2000-talet förvärvade en norrman (Kjell Hagen) fastigheten och skulle renovera den och fick då fönsterbågarna. Han kom en bit på vägen. Målade fastigheten exteriört och bytte en del bottenstockar som var skadade bl.a Han sålde den vidare pga. sjukdom till en muslimsk förening som ville starta upp en moské där men om jag minns rätt inte fick tillstånd till det.

Foto: Larseric Vänerlöf


Såldes för några år sedan till ett byggföretag med säte i Örebro som har/hade för avsikt att bygga om till bostäder. Interiört är byggnaden idag helt urblåst. Byggnaden är vad jag kan se i dagsläget under projektering.

Foto: Larseric Vänerlöf

Bilder från Bergsjö missionshus

Från och med 1856 började kolportörer från Närke och Västergötland besöka Kristinehamn med omnejd. Snart började också Carl Johan Nyvall från Karlskoga komma hit. En gårdsägare i staden blev omvänd och öppnade sitt hus för sammankomster. 1859 grundades Kristinehamns missionsförening.

Från 1870-talet utvecklades missionsföreningen i frikyrklig riktning under påverkan av bl.a. Andreas Fernholm. När E. J. Ekman blev bofast här, så användes namnet friförsamling, även om begreppet missionsförening var det officiella ända fram till 1932.

1885 anställdes Anna Sofia Nyström som ”bibelkvinna”. Hon kvarstod i tjänst fram till 1889 då hon avskildes till Svenska Missionsförbundets missionär, först i Kaukasien och sedan i Persien och Östturkestan. Tjänsten kallades senare församlingssyster.

Kristinehamn blev ett centrum för den värmländska frikyrkligheten. SMF:s missionsskola med predikantutbildning var förlagd här under en period. Här utgavs också en närstående dagstidning tre dagar i veckan, Ansgariiposten.

Missionsförsamlingen bedrev en mycket omfattande verksamhet. Vid tiden för 70-årsjubileet i oktober 1929 så fanns det förutom de 943 medlemmarna också omkring 750 barn inskrivna i söndagsskolan. Det innebär att en betydande del av stadens befolkning var direkt berörda av missionsförsamlingens verksamhet.

Bergsjö missionshus

Missionshuset var det första som planerades utanför staden, på mark skänkt av dr W. Friberg redan 1908. Missionsföreningen ansåg att kretsen själva skulle bygga, men detta gjorde att bygget fördröjdes med ett decennium. I oktober 1916 togs frågan åter upp, och den 21 juli 1918 invigdes det nya missionshuset. 1955 gjordes en grundlig renovering och missionshuset fick då en altarmålning av konstnären Otte Sköld (1894-1958), chef för Nationalmuseum.

1980 hölls det sommarmöte med återinvigning missionshuset under ledning av pastor Gunnar Hansén. Från det mötet finns nedanstående bildsvit, fotograferat av Conny Wolbe. Varmt tack till Conny för att vi fick använda de fina bilderna.

Missionshuset är numera sålt till privatpersoner.

Sommarmöte på Björnö 2000

Detta projekt har som jag skrivit tidigare en lång förhistoria. Vi besökte och dokumenterade Betlehem i Säffle år 1994, och gjorde besök i bl.a. Smärslid, Hallanda och Svaneholm 1999.

Söndagen den 25 juni 2000 var det sommarmöte på Björnö – man säger så, inte I Björnö även om det inte handlar om någon ö. Missionshuset har vi tidigare skrivit om här, så här blir det ett inlägg med fokus på bilderna. Det är alltså jag själv som fotograferade.

Vid den här tiden fanns missionsförsamlingen kvar med ett fåtal medlemmar. Den upphörde 2005 och missionshuset återlämnades till Björnö gård. Men där står det kvar i orört skick och några sommarmöten har hållits även på senare år med medverkan från Centrumkyrkan i Säffle.

Missionshuset är till det yttre närmast oförändrat från byggnadstiden, det stod klart 1880.
Porträtten av Maria och Karl Hultkrantz är ett självklart inslag. Utan dem inget missionshus.
Bild av interiören. I talarstolen församlingens ordförande Rune Nyström.
Gästande medverkande var denna gång Sune och Eivor Knutsson från Gunnarskog. Sune var under drygt 20 år församlingspastor i Gunnarskog, och Eivor ofta förekommande sångsolist.
Lilla salens gemenskap är förstås viktig. Jag känner igen bland andra Martin och Ulla Karlsson, Kila, Gerhard Eriksson, Säffle, Joel och Valborg Sjöberg, Svanskog, Kerstin Ivarsson, Kila, Helmer Karlsson, Säffle, Arne och Astrid Fransson, Långserud, Margareta Jansson, Säffle och Waldemar och Linnea Johansson, Bäck, By. Som ni förstår så var det många som rest från andra delar av Säffle kommun till dess nordligaste del.

Jubileum i Kila 1992

I min egen byrålåda har det länge legat en negativremsa, som jag inte gjort positiva kopior av. Men i veckan blev de skannade! Bilderna är fotograferade söndagen den 29 september 1992. Jag vet inte om ni minns, men det här var verkliga kristider. Carl Bildt var statsminister och Sverige blev extra utsatt i den höstens europeiska finanskris. Den 16 september höjde Riksbanken marginalräntan till 500 procent och den 20 september presenterades ett krispaket av regering och opposition.

Nästan fullsatt i Torstensbyns missionshus. Närmast kameran syns pastorerna Zensy och Erik Fredriksson samt Taborkvartettens medlemmar.
En annan vinkel på jubileumsdeltagarna.

Det var i dessa kristider som Kila missionsförsamling skulle fira sitt 110-årsjubileum. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så var jubileumskulturen stark inom frikyrkorörelsen. Jubileumshögtider hade förut ägt rum vid 50, 60, 70, 75, 80, 90 och 100 år.

Helmer Karlsson, församlingsordförande

Så att fira jubileum var angeläget. Även om det denna gång blev i en enklare form än 10 år tidigare, nu var det ett högtidsmöte på söndagseftermiddagen.

Laila Rehnstedt sjunger, och Helge Svahn ackompanjerar.

Själv hade jag skrivit en historisk artikel som publicerades i Säffle-Tidningen dagen förut och jag fick av chefredaktören Åke Jansson en svartvit film för att dokumentera jubileet, och skriva en artikel i tisdagstidningen.

Ingemar Nilsson predikar

När väl det var måndag hade jag inte tid eller möjlighet att vara med och välja ut bilder. Så därför valde Åke ut bilderna. ”Ingemar Nilsson känner jag igen” sade Åke, så då kom distriktsföreståndaren Ingemar Nilsson med även i tidningsreportaget som presenterades tisdagen den 1 oktober.

Taborkvartetten: Margareta Svan, Berit Dahlström, Eva Danielsson och Elly Svahn.

Ytterligare två bilder kom med, dock med något intetsägande bildtexter. Men de flesta bilderna har alltså ingen sett, förrän nu då.

Karin och Börje Danielsson musicerar.

Bilderna har naturligtvis en nostalgisk prägel för mig. Samt med ett stänk av sorg och vemod eftersom så många av dem som är med inte längre finns i livet.

Karin Danielsson spelar fiol och Helge Svahn spelar piano.

Jubileum innebär också gratulationer från olika håll, från Kila församling och de närbelägna missionsföreningarna och missionsförsamlingarna inom EFS och SMF.

Karin Jansson och Valter Nilsson gratulerar från Mo missionsförsamling.
Anders Johansson på Ramserud gratulerar från EFS i Nysäter.
Komminister Gösta Törnqvist gratulerar från Kila församling.

En annan tradition är att bjuda in tidigare pastorer. Pastorer i Svanskog, Långserud, Kila och Mo missionsförsamlingar vid denna tid var makarna Erik och Zensy Fredriksson, som delade på en heltidstjänst. Hilding Aurén (pastor 1949-1952) och Einar Sköld (pastor 1959-1964) var på plats, medan Hilding Bjälvestrand och Hans Mannegren var förhindrade.

Einar Sköld, pastor i Kila och Långserud 1959-1964. Senare verksam som socialarbetare.
Hilding Aurén, pastor i Tveta och Kila 1949-1952. Senare kyrkoherde i Stora Kil.

Men vad vore ett jubileum utan en gemensam måltid? Så det blev förstås också kyrkkaffe med finsmörgås.

Erland i Smedserud och många andra låter sig väl smaka.
Ännu fler i lilla salen. Karin Johansson, Berta Larsson och Irene Sillén ser till att alla får ordentligt med kaffe.
Det var också uppdukat i källaren.

Den historik som jag skrev då är grunden för den som redan tidigare finns publicerad här.

Som en bonus kommer en bild från 90-årsjubileet, 1972. Den hittade jag ganska nyligen.

Bild från 90-årsjubileet 1972. Från vänster: Einar Sköld, Albert Larsson, Sven Ahlerup, Barbro Högeryd, Bertil Nordenstig och Gunnar Johansson.

Släbråtens metodistkapell

2001 besökte Conny Wolbe från Kristinehamn metodistkapellet i Släbråten, beläget i Lungsunds socken några km söder om tätorten Storfors.

Kapellet hade tillhört metodistförsamlingen i Kristinehamn. 1998 gick församlingen samman med baptist- och missionsförsamlingarna och verksamheten koncentrerades till den moderna Missionskyrkan, som fick namnet Broängskyrkan.

Med i denna sammanslagning kom flera kyrkobyggnader. Baptist- och metodistkyrkorna inne i Kristinehamn såldes, men här fanns också metodistkapellet i Släbråten.

Här hade ingen verksamhet förekommit på flera decennier, men en gång i tiden fanns det här en livaktig verksamhet. Connys uppgift blev att dokumentera huset.

Metodistkapellet i Släbråten byggdes i slutet av 1800-talet. Från början var man en del av metodistförsamlingen i Nykroppa, men man övergick sedan till Kristinehamnsförsamlingen. I en tidningsartikel i NWT 1961 berättas, att ”Pastor Sandberg var en av dem som nedlade ett uppoffrande arbete inom församlingen”.

Men tiderna förändras. Så här fortsatte tidningsartikeln från 1961: ”Numera har man inga församlingsmedlemmar i byn men däremot många vänner och dessa möter mangrant upp vid de möten som församlingen i Kristinehamn anordnar. Ett gott arbete nedlägger målarmästare Fredberg i Släbråten som är kyrkans vaktmästare. För att få medel till renoveringen av kyrkan har man haft filmafton och julsamkväm, där nettot har gått till byggnadskassan, men ännu fattas medel till byggnationen, varför man hoppas att de kommande mötena skall ge bidrag till kyrkan”.

Så var det alltså så, att det för många var ett alltför stort steg att bli medlem i församlingen, men det fanns många vänner som gav stöd. Det tycks dock ha varit så att det genomfördes åtgärder, för t.ex. dörrhandtag präglas av 1960-talet.

Men även denna verksamhet ebbade ut och under flera decennier stod kapellet oanvänt och öde. Då hade tidens tand tärt så hårt att det inte fanns någon framtid för kapellet. Det revs inte långt efter att dessa bilder tagits.

Vi är förstås mycket glada över att Conny Wolbe lät oss använda de fina bilderna, som ger en viss återklang av Jan Jörnmarks bilder på temat ”Övergivna platser”.

Äldsta missionshusbilden!

Idag har vi något att berätta om själva projektet! Men vi börjar med en bild!

Kristinehamns äldsta missionshus och stadens kyrka. Foto: Gösta Florman. Kristinehamns Bildarkiv

Den här bilden är en av de äldsta stadsmiljöbilderna från Värmland alla kategorier. Vi har fått den från Kristinehamns bildarkiv. Alla som varit i Kristinehamn känner igen stadens kyrka. När den här bilden togs, var det bara sju år sedan den invigdes.

Men vad är det för ett hus i förgrunden? Jo, detta är det då alldeles nyinvigda missionshuset i Kristinehamn, invigd 1864. Bildarkivet uppger att bilden är från just 1865, året för Karlstads brand och amerikanska inbördeskrigets slut.

Det är ju fantastiskt att bilden ens existerar. Fotografen Gösta Florman var verksam i staden 1864 till 1867. I jubileumsskrifter så har det bara funnits teckningar av huset med.

Florman blev med tiden en av huvudstadens mest uppburna fotografer.

Missionshuset kom bara att finnas kvar i ytterligare ett drygt decennium. 1879 revs det och ett nytt och större hus byggdes.

Hur var det då med vårt projekt? Jo, idag har vi lämnat ifrån oss ett slutmanus! Nu väntar läsning av en extern redaktör och formgivning av boken. I höst kommer vi att trycka! Vi skall leta upp några fler bilder också – det finns alltid fler och bättre bilder att jaga….

På Liljedal

Missionsföreningen på Liljedal bildades 1891 i samband med byggnationen av missionshuset. Det fanns så många missionsvänner här att man beslutade sig för att bilda en egen förening, även om samverkan förekom med Eds sanna kristna friförsamling. Den förste föreståndaren var folkskollärare Magnus Ekström. Som mest fanns 94 medlemmar. 1920 var medlemstalet 19, 1930 26 och 1940 17.

Missionshuset på Liljedal i början av 1900-talet.

Efter glasbrukets nedläggning 1917 kom antalet medlemmar att minska och missionsföreningen uppgick i Eds missionsförsamling 1941.

På missionshusets trappa

Vännerna på Liljedal ville gärna bygga ett eget missionshus men glasbrukets disponent ville inte anslå mark för byggnationen inom hemmanet Buda, så missionshuset byggdes istället på angränsande Ekholmens domäner. Missionshuset stod klart 1889. Detta gjorde att missionshuset var den enda lokalen i samhället utanför brukets kontroll.

I en tidningsartikel från 1960 konstateras: ”Om glasblåsaryrket skapar speciellt kraftiga lungor vet man väl inte så noga, men det fanns intresse för sången på bruket under dess glanstid. Det sjöngs såväl i hyttor som i missionshus”.

Syförening vid förra sekelskiftet

Här fanns i början av 1900-talet Liljedahlskvartetten som bestod av bröderna Klas och Pontus Nilsson, Anders Andersson och Gustaf Engdal. Som solosångare och tenor var Klas Nilsson med KFUM-kören till Amerika år 1906 och var solist vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens i Stockholm. Efter brukets nedläggning flyttade bröderna Nilsson till Säffle, där Pontus blev ledare för missionsförsamlingens sångkör Harmoni.

Karin Karlsson född Wahlgren (född 1917) berättar i en uppteckning för hembygdsföreningen: Här gick hon i söndagsskola. Hennes mor Valborg Wahlgren var söndagskollärarinna. Man hade söndagsskolefest vid julen. Barnen fick då gå upp och sjunga, man hade predikan och kaffeservering. Syföreningen hade auktion här varje höst. Då var det livat med alla ungdomar som kom. Man auktionerade ut det som syföreningsdamerna hade gjort. Då var det tillfälle för ungdomar att träffas, bland annat kom flickor från Segmon för att träffa Liljedalspojkar.

Missionshuset under rivning 1978. Foto Bricken Åkerblom

Efter glasbrukstiden kom missionshuset att användas mest vid vad vi idag skulle kalla hemvändardagar, där ett stort antal människor från Surte och Kungälv kom för att besöka hembygden och träffa släktingar. Detta kom att kallas för ”Liljedahlsmötet” och ägde rum från slutet av 1930-talet. Med undantag för krigsåren samlades många människor årligen fram till slutet av 1950-talet.

Missionshuset kom sedan att stå oanvänt i flera år. Hembygdsföreningen fick ta över det, men ansåg det vara för dyrt att renovera och bevara missionshuset. Vid rivningen 1978 togs timmer och annat om hand av Bro missionsförsamling och missionshuset kan sägas leva vidare genom Sörbrokyrkan.

Grunden. Foto: Henrik Olsson

Idag är det enda som finns kvar av missionshuset på ursprungsplatsen den fina stensockeln. Liljedals hembygdsförening har satt upp en minnesskylt här.

Minnesplatta uppsatt av hembygdsföreningen. Foto: Henrik Olsson

Två bilder från Svanskog

1887 bildades en friförsamling i Hugnerud i Svanskog med sju närvarande, bland dem Olof Olsson i Sväljen i Edsleskog. Verksamheten synes de första åren ha haft rätt lösa former, men 1907 togs beslut om stadgar och församlingen antog namnet Svanskogs kristna friförsamling. Brukspatron John Brynteson kom att spela en viktig roll som församlingens mecenat. I samband med sin 80-årsdag 1951 skänkte han 50.000 kronor.

Den omedelbara orsaken till behovet av stadgar var bygget av ett missionshus vid Svaneholm. Missionshuset stod färdigt 1907, och uppfördes på egen bekostnad av John Brynteson och överlämnades i juli 1919 som gåva till församlingen. Missionshusbygget i Svaneholm är på detta sätt helt unikt.

Missionshuset tillbyggdes 1951-1952 och från den tiden användes benämningen Missionskyrkan.

En större ombyggnad genomfördes 1978 och ytterligare en omfattande 2005.

Ulla Bergström i Borås har två bilder i sina gömmor från missionshusets första år. Hennes farfar Johan Ericson, född 1878 i Norra Råda, kom till Svanskog som pastor 1913, gifte sig med Emilia Salomonsson från By och var kvar i Svanskog till 1920. Men Svanskog kom att ha en nära plats i familjens hjärtan och med tiden skaffade man sig fritidshus i Svanskog.

På den första bilden syns ett större antal människor framför missionshuset i Svaneholm. Kanske är det en musikförening, som började bli populärt i missionsförsamlingarna vid denna tid? Johan och Emilia Ericson sitter i mitten som nummer 6 och 7 här.

På den andra bilden är det väldigt mycket folk samlat. Här har Ulla hittat sin farmor Emilia med farbrodern Karl-Erik stående i fönstret längst till vänster. Karl-Erik var född 1912 och Ulla gissar på att han är fem år här, så året kan vara 1917.

Bönhuset i Tvare

Missionshuset – Missionskyrkan – Equmeniakyrkan. Byggnaden i Tvärud i Gunnarskogs socken har haft olika ”officiella” namn. Men i folkmun har namnet ofta varit just ”Bönhuset”. Ännu idag kan man höra äldre ortsbor fråga: ”Ha du vûre i bönhuse?”. Tvärud uttalas för övrigt Tvare.

Detta hus byggdes ursprungligen i Stommen, men blev aldrig helt färdigt där, utan flyttades till Tvärud 1892. Det iordningsställdes 1899 och har sedan dess varit ”centralhelgedom” för Gunnarskogs missionsförening/missionsförsamling.

Missionshuset i Tvärud på 1920-talet

Missionshuset hade ursprungligen en veranda på södra sidan. Större renoveringar ägde rum 1935 och 1963, båda gångerna under byggmästare Karl Kjellarssons ledning. Vid den förstnämnda renoveringen fick missionshuset ett sakralt utseende med bl.a. de tre fönstren på ingångssidan i öst. Dessa täcktes delvis över vid renoveringen 1963 men ger fortfarande missionshuset sin karaktär.

Interiör från Tvärud 1936, ungdomsföreningen fyller 30 år.

Detta är ett av de bönhus som ligger mig varmast om hjärtat. Min mormor Stina växte upp på Finnbråten som ligger bara några hundra meter härifrån. 1938 var hon 25 år gammal och med på en bild med i stort sett samtliga församlingsmedlemmar, när Olof Östlund firade 60-årsjubileum som predikant.

Gruppbild framför missionshuset i Tvärud 1938. Foto: Gunnar Ödvall

Mormor står i andra raden ovanifrån, något till höger om ingången bredvid flickan med flätor (som hette Gullan Nyberg). Till höger om mormor står hennes systrar Hanna och Lydia och ännu ett snäpp till höger kusinen Anna Nilsson, Där Framme, Stora Årbotten. Det fanns släktband med många av deltagarna. Den unge mannen rakt bakom Gullan Nyberg är den mycket kände tonsättaren Sven-Eric Johanson. Han var vid denna tid knuten till Gunnarskog genom sin far Hjalmar Johanson (Sollenfors), som var församlingens predikant mellan åren 1936 och 1939.

Musikföreningen (”sångarna”) i Tvärud. Året är troligen 1966.

I augusti 1971 gifte sig mina föräldrar i Tväruds missionskyrka. Vigselförrättare var pastor Carl Åhman.

Equmeniakyrkan sommaren 2018. Foto: Henrik Olsson

Hösten 1993 gjordes en omfattande om- och tillbyggnad av missionshuset där i stort sett allt utom själva kyrksalen förnyades. Nya lokaler för kök och flera mindre salar byggdes till. Tillbyggnaden anpassades till att användas av Arvika kommun som förskola, vilket gjordes till 2007. Vid denna renovering målades missionshuset om från ljusgrönt till vitt med ljusblå knutar.