Mats Ernvik uppmärksammade inlägget om Mosseruds missionshus vid Storfors och påpekade att det finns ytterligare två missionshus i östra Värmland som byggdes enligt samma ritningar, vid samma tid.
Vid sammanträde med Fallakretsen den 1 maj 1914 beslutades föreslå missionsföreningen i Kristinehamn att bygga ett missionshus i Falla. Det skulle dröja ända till 1932 innan det blev möjligt att bygga. De drivande krafterna i kretsen var Nils Jansson, J. G. Johansson och Jean Carlzén. Byggnadsingenjör Helmer Hultman gjorde ritningen. Invigningen skedde i september 1933.
Falla missionshus. Bild från missionsförsamlingens jubileumsskrift 1959.
1962 hölls endast ett fåtal gudstjänster här och det bedömdes att verksamheten antogs kunna helt upphöra inom några år.
Falla missionshus är idag ganska förändrat och ombyggt jämfört med hur det såg ut när det byggdes.
Falla missionshus sommaren 2019. Foto: Henrik Olsson
Även inom Spjutbäckskretsen, norr om staden Kristinehamn, fanns önskan om en egen samlingslokal och i slutet av 1920-talet började man samla till en byggnadsfond. Det fanns delade meningar om den lämpligaste platsen, men G. A. Larsson i Västanå skänkte en tomt vid vägen till Filipstad. Liksom missionshuset i Falla uppfördes den enligt ritning av ingenjör Helmer Hultman, och lokalen invigdes den 15 september 1935. Den kom att få namnet Missionskapellet. Det såldes på 1970-talet.
Missionskapellet på 1950-talet. Foto: Erik Stenarsson. Bild från Kristinehamns bildarkiv
Helmer Hultman var född i Bjurtjärn 1894 och avled i Kristinehamn 1949. Det är troligt att Helmer Hultmans ritningar också användes till Mosserud. Missionskapellet är privatbostad, och är det av de tre missionshusen som är mest välbevarat till det yttre, även om det fått träpanel istället för revetering.
Det gamla missionskapellet i oktober 2019. Foto: Henrik Olsson
Sönerna Tord Hultman (1924-2020) och Ingemar Hultman (1929-2001) kom att följa sin far i spåren och båda blev arkitekter. Tord utexaminerades från KTH 1947 och Ingemar 1955. Tillsammans ritade de Missionskyrkan (numera Rävåskyrkan) i Karlskoga 1957. Tord blev senare stadsplanechef och stadsarkitekt i Västerås. 1964 invigdes den nya missionskyrkan i hemstaden Kristinehamn, numera som var ett verk av Ingemar Hultman. Numera kallas den Broängskyrkan.
Broängskyrkan med mycket tegel i väggarna juni 2019. Foto: Henrik Olsson
Ingemar Hultman har också ritat Mikaelikyrkan i Skärholmen, som är en missionskyrka (numera tillhörande Equmeniakyrkan), och flera andra kyrkor som det var svårt att hitta dokumentation om på nätet. Vid sidan av sin anställning på Stockholms stads fastighetskontor anlitades Ingemar Hultman som konsulent av Svenska missionsförbundet när nya kyrkor skulle byggas.
När vi besökte Storfors bibliotek i slutet av februari i år, så blev vi förevisade två intressanta urklipp från Nya Wermlands-Tidningen (tror vi).
Det gäller Mosseruds missionshus nära Storfors, som var ett av de sista som byggdes före andra världskriget. I boken Väckelsens hus i Värmland har vi skrivit att det byggdes 1936 och renoverades 1959. Det första tidningsurklippet, där församlingsmedlemmen och stöttepelaren, köpman Axel Larsson intervjuas, säger 1937.
Byggmästare Verner Karlsson byggde huset och tomtmarken skänktes av bröderna Andersson som var församlingsmedlemmar. Axel visste förstås precis vilka de var, men de är inte så lätta att identifiera så här mer än 40 år efter att artikeln publicerades.
Då fanns både söndagsskola och ungdomsverksamhet, men det har lagts ned på grund av utflyttningen. Syföreningsauktionerna samlade ett fullsatt missionshus.
Det andra klippet är från avslutningsgudstjänsten – psalmen ”Se vi gå upp till Jerusalem” sjöngs, vilket tyder på att det var i fastetiden, men kanske också en hänsyftning på att man gick upp till stora missionskyrkan inne i köpingen.
Predikant var Fritz Carlsson, som verkade som pastor i Storfors åren 1953-1958. Gudstjänsten leddes av pastor Gunnar Hedlund, som verkade i Storfors åren 1975-1981. Eftersom klippet inte var tidsmärkt, så fick vi fundera på vilket år det rör sig om. Det talas också om att missionshuset funnits i 40 år, men Yvonne Ståhl berättade på Facebook att det var hennes föräldrar köpte Mosserud och byggde om det till bostad. Hon minns att det var året hon fyllde 11 år, vilket innebär 1975. Då vet vi också att detta år kom staren till Storfors, 14 dagar tidigare än vanligt!
Vår bibliotekskväll i Storfors blev för övrigt välbesökt och gav många goda kontakter.
Idag kommer ett gästinlägg från Kerstin Selgeryd som bor i Östervåla. Hon berättar följande:
Jag har fått lånat två gamla bilder av döttrarna till min nu avlidna morbror. Han finns med på en bild men de hade ingen aning om var bilderna var tagna och i vilket sammanhang. Jag la upp bilderna i en Facebook-grupp utan resultat. Senare la jag upp dem i en annan grupp. Här blev det fart på diskussionen. Fick förslag på att det kunde vara avslutning på en evangelisationskurs på tidigt 50-tal eftersom personen kände igen två distriktsföreståndare, Per Sundin och Herbert Axelson. Fick sedan förslag på att det kunde vara Årjängs missionskyrka. Gick in på Equmeniakyrkan Årjängs webbplats och fick en gatuadress. Letade upp den gatan på Google maps och såg hur kyrkans exteriör ser ut. Fönsterna ser likadana ut som på de gamla bilderna så det måste vara samma kyrka.
Full kraft i sången i evangelistkursen i Årjängs missionskyrka. Året är troligen 1954. Längst fram i första raden Barbro Bernhardsson från Kila.Evangelistkursen i Årjängs missionskyrka 1954. Kanske avslutningsfest?
Vi hade inte så många bilder från Årjängs missionskyrka innan barriären togs bort på 1960-talet, så det var mycket intressant att få se. Dessutom upptäckte jag själv Barbro Bernhardsson (senare Högeryd) från Kila i bilden!
Det här inlägget ligger ganska långt från bloggens vanliga tema och är inte tänkt som någon brytning med den vanliga inriktningen geografiskt. Men i brist på lämpligt forum att publicera en sådan här artikel så kommer den här.
Norra Solberga kyrka i Linköpings stift. Här levererades en av ämbetsberättelserna till 1973 års prästmöte.
För snart ett år sedan, hade filmen Jesus Revolution premiär. Den skildrar ett intressant skede i den moderna kyrkohistorien, när kyrkan mötte hippies i ”the counter culture” (det svenska ordet ”motkultur” känns avigt i sammanhanget) i 1960-talets Kalifornien och den s.k. Jesusrörelsen uppstod.
Huvudperson i filmen är den vilsne tonåringen Greg Laurie, som kommer från ett trasigt hem och rycks med i drogkulturen, där han träffar en tjej vid namn Cathe. Greg och Cathe stöter på den unge, karismatiske predikanten Lonnie Frisbee som i sin tur kommit i kontakt med en äldre pastor vid namn Chuck Smith, som verkar i en tynande och åldrande församling.
Chuck Smiths församling, Calvary Chapel, blir centrum för en förnyelserörelse dit hippies dras, omvänder sig och blir döpta och förändrar kyrkans utseende på ett påtagligt sätt. Även musiken förändras!
Så småningom börjar Greg själv predika och efter några motgångar och prövningar får han möjlighet att börja en egen församling. I eftertexterna får vi veta att Greg fortfarande är gift med Cathe, att deras församling lever och att händelserna i filmen blev början till Jesusrörelsen. Filmen är helt verklighetsbaserad.
Det dröjde inte så länge förrän Jesusrörelsen gav avtryck i Sverige. Lonnie Frisbee med vänner kom till Sverige och mottogs väl av t.ex. Pingströrelsens åldrade ledare Lewi Pethrus. En annan frikyrkoledare som såg positivt var den välkände pingstpastorn Stanley Sjöberg. Författaren Magnus Malm har skrivit om detta i en essä i tidningen Dagen, liksom kring varför rörelsen ebbade ut, blev institutionaliserad och medelklassifierad.
Stanley Sjöberg med bl.a. Lonnie Frisbee på tältmöte i Sverige.
Men Jesusrörelsen har satt sina spår även i de etablerade kyrkorna. Så i Svenska kyrkan och i de traditionella frikyrkorna. Ofta genom att många av de som berördes av Jesusrörelsen fick en kallelse till att bli präst eller pastor. Vid den här tiden började den moderna ekumeniken att växa fram, med det kristna riksmötet G 72 som en tydlig manifestation. Det skulle följas av flera och med tiden börja bryta ner många av barriärerna som funnits mellan samfunden.
Som historiker drömmer man ibland om möjligheten att resa i tiden, att komma in i ett skeende och ställa frågor direkt till aktörer och tidsvittnen. Ofta får vi lita till minnen, som kan vara ibland goda men ofta bedrägliga.
Därför blev jag glad när jag upptäckte att en sådan fråga hade ställts av biskop Ragnar Askmark inför prästmötet i Linköpings stift 1973. Varje biskop kan ställa sina egna frågor, som sedan blir underlag för biskopens ämbetsberättelse om hur tillståndet är i stiftet. Det är ett intressant källmaterial eftersom det ger prästernas personliga vittnesbörd om läget i deras församlingar. Sådant som ingår i prästens vigningstjänst och som ofta inte berörs t.ex. i kyrkorådsprotokoll.
Här kan dock konstateras att ekumeniken hade långt att gå i Mörlunda församling, där kyrkoherden svarar om det fanns något ekumeniskt arbete: ”Gemensamt kristet arbete bedrives icke. Enligt pastors bestämda övertygelse befrämjas Kristi rike i trons lydnad bäst av att kyrkan avhåller sig därifrån”.
Som näst sista fråga i det stora frågebatteriet finns fråga 137:
Har nyare religiösa strömningar: Jesusrörelsen, karismatiska rörelsen, sociala väckelsen och den nya andliga visan satt något spår i församlingen eller dess ungdomsliv?
”Den nya andliga visan” hör samman med den ”visvåg” som vid tiden var rådande i den profana musikkulturen i Sverige, där en rad trubadurer som Ewert Ljusberg, Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström spelade in och framförde delar ur den svenska visskatten och även stod för nyskapande insatser.
Den andliga visvågen kan sägas representeras av flera präster som Lars Åke Lundberg, Hans Blennow, Tore Littmarck och Jan Arvid Hellström och senare även Börge Ring. Alla dessa översatte och producerade egna andliga visor som de i flera fall själva ofta framförde som trubadurer. Även en äldre psalmförfattare som Anders Frostenson påverkades av den andliga visan.
Den karismatiska rörelsen utvecklades på 1960-talet och kallas ibland för ”neopentekostalism”. Den kännetecknas ofta av att kristna i de traditionella kyrkorna öppnade sig för karismatiska uttryck som andedop, tungomålstalande, profetia och helande.
Vi skulle kunna anta att dessa frågor besvarats med större sakkunskap och seriositet än vad man annars skulle kunna få fram genom t.ex. tidningsintervjuer och liknande. Samtidigt är materialet heltäckande på detaljnivå. Hur var det med Jesusrörelsen i Östra Skrukeby, och hur mycket av den nya andliga visan sjöngs i Lönneberga?
Jag beställde fram ämbetsberättelserna till prästmötet 1973 ur Linköpings domkapitels arkiv på Landsarkivet i Vadstena. I sju välfyllda arkivkartonger ryms alla svar. Om någon tittat på detta material de senaste 50 åren vet jag inte…
För att säga sanningen, så besvarade den stora massan av präster inte frågan, eller möjligen med ”Nej”. Det kan bero på att det knappast var mer ungdomsarbete än konfirmationsundervisningen i dessa församlingar. Vid den här tiden fanns nog en syförening i varje församling. Men medelstorleken på församlingar vid denna tid var kanske 400-600 personer. Det fanns förstås stora församlingar som Motala och stiftet har sina två ”storstäder” Norrköping och Linköping, men så finns också Lillkyrka och Källstad som båda hade under 100 invånare.
Hur var det nu med svaren? I många fall var de som från Kuddby på Vikbolandet. Där konstateras: ”Den nya andliga visan sjunges vid ungdomsmöten”. Medan det från grannförsamlingen Furingstad svaras kort: ”Nej”. I Gryt konstateras: ”Ja. Inte som namngivna rörelser i församlingen men som en allmän vändning av intresset mot den kristna tron. Den andliga visan älskas och sjunges”. Från Ringarum svaras: ”Nej, ej i nämnvärd omfattning. Konfirmander ha känt till och tjusats av ’Jesus Christ Superstar’. Barn ha även gärna sjungit nya andliga visor”.
Från Valdemarsvik kom ett något utförligare svar: ”Den andliga visan har verkligen slagit igenom – inte bara bland ungdomar! Uppskattas också av många vuxna och äldre! Annan typ av nutida väckelse har tyvärr inte förmärkts. Dock måste man med glädje konstatera flera ungdomars verkligt starka kristna engagemang och frimodiga bekännelse”.
Så går vi till Norra Tjusts kontrakt, kustbygden i nordöstra Småland: Överum: ”Speciellt den nya andliga visan har betytt mycket på ungdomssidan speciellt vid ungdomsgudstjänsterna och betytt förnyat engagement”. Västra Ed: ”Den nya andliga visan har ljudit även i Västra Ed, emedan kantorn låtit ungdomskören sjunga den. Någon karismatisk väckelse har inte försports i församlingen. Inte heller har Jesusrörelsen mig veterligen några supporters”. Tryserum: ”Flera ungdomar, f.d. konfirmander, bär ’Jesusmärken’ och dylikt. Ungdomskören sjunger gärna de nya andliga visorna, vilka gärna höras av församlingen. Juniorerna vill gärna föreslå de nya körerna och andliga visorna”.
I stora Västerviks församling blir dock svaret endast: ”Knappast, dock med undantag av den nya andliga visan”.
Linköping omfattar också en bit av Jönköpings län. Här finns långvariga traditioner från den nyevangeliska väckelsen och här ges några av de mest intressanta svaren. Hässleby församling, där tätorten heter Mariannelund, svarar så här: ”De nyare religiösa strömningarna har kunnat förmärkas endast hos de unga, ej i församlingslivet som helhet. Församlingsstrukturen i övrigt verkar vara väl rotad i tidigare traditioner och låter sig ej så lätt rubbas.”
Grannförsamlingen Kråkshult som var en av stiftets allra minsta församlingar ger ett något överraskande svar, som kanske mer handlar om en generell omvärldsbild än om hur det såg ut inom församlingsgränsen: ”Den nya andliga visan och Jesusrörelsen har gjort Jesusgestalten mera aktuell och levande, främst kanske ungdomar tar frågan om Jesus mera på allvar, dessutom har förståelsen mellan kyrko- och missionsförsamlingen ökat”.
Virserum ger ett kortfattat svar: ”I någon mån”.
Norra Vi i Ydre kommun konstaterar: ”Av nyare religiösa strömningar har väl den nya andliga visan satt märkbara spår i församlingen och i dess ungdomsliv. En ny sång börjar ljuda som är gemensam för kyrkans och frikyrkans folk”.
Från Eksjö kom ett långt och innehållsrikt svar: ”En studiecirkel kring den karismatiska väckelsen med ekumenisk bredd har samlat deltagare från olika samfund, där även kyrkan är med. Delvis ett resultat av väckelsekampanjen Frälst-71 är, att en del ungdomar ej anslutit sig till några av de församlingar, som deltog i väckelsekampanjen utan håller samman i en fri grupp, där Jesusrörelsens anda kommer till synes. Den nya andliga visan har delvis blivit gemensam egendom för ungdomsverksamheten inom alla olika församlingar”.
Ingatorp skriver: ”Den nya andliga visan användes i ungdomsarbetet. De nämnda religiösa strömningarna har ej satt något märkbart spår, även om ’Jesus Christ Superstar’ var en populär grammofonskiva bland ungdomarna förra våren”.
Från Norra Solberga: ”Ännu är knappt de nya väckelserörelserna märkbara annat än i en något större lyhördhet för kristna frågor. Den nya andliga visan har däremot helt kommit prägla och i någon mån bära upp tonårsarbetet. Vad denna visa betytt och betyder kan knappast överskattas. En negativ sida är att lätt den gamla psalmskatten och annan äldre sång blir bortglömd”. Grannförsamlingen Flisby: ”Den sanna Jesusrörelsen har väl alltid funnits inom denna församling så länge Kristi Kyrka verkat som levande församling. Genom Kyrkans Ungdom i pastoratet har den nya visan introducerats och mottagits positivt av församlingsborna”.
Tjärstad i Kinda: ”Den nya andliga visan, men genom brist på kyrklig arbetskraft, har även den kanaliserats till missionsförsamlingen”. Oppeby svarar kort: ”Ja lite”.
Man skulle kunna tro att märkbarheten skulle vara tydligare i storstäderna, men Sankt Olai i Norrköping svarar bara kort: ”Den nya andliga visan användes i ungdoms- och familjegudstjänster samt i vardagsarbetet”. Grannförsamlingen Sankt Johannes: ”Ja, större mottaglighet bland ungdomar”. Östra Eneby: ”De nya väckelserörelserna har ännu inte satt några djupa spår i församlingen. Den nya andliga visan sjunges dock med entusiasm av konfirmander och andra”.
I Kvarsebo fanns den mycket originelle prästen Moje Palmgren. Han svarar på frågan kort: ”Givetvis”. Möjligen kan man finna spår av ironi här.
Kvillinge: ”Av de angivna rörelserna är det hittills blott den nya andliga visan, som avsatt märkbara spår. Via deltagare i G 72 har den syntes av Jesusväckelsen och social väckelse, som mötet manifesterade, givit inspiration på en fördjupad syn på den samkristna gemenskapen på lokalplanet”.
Säby, en stor församling där huvudorten heter Tranås svarar kort: ”Den andliga visan i viss mån”.
Ett hemlighetsfullt svar kommer från kyrkoherden i Kimstad, på grekiska. Jag har försökt att tyda men det var svårt. Han skriver dock: ”Inte så det strömmar precis”.
Från Åtvid: ”Den nya andliga visan har blivit en inspirerande faktor bland de unga. Kanske också Jesusrörelsen har fört in några fläktar. En större öppenhet märks bland både unga och vuxna, troligen även en följd av förmedling från radio-TV”.
Prästen i Örtomta, som ligger på landsbygden öster om Linköping, ger ett mycket utförligt svar: ”Något spår har nog samtliga de fyra nämnda strömningarna satt, dock när det gäller Svenska kyrkan inga påtagliga spår av den karismatiska väckelsen, något av Jesusrörelsen, kanske litet mer av den sociala väckelsen (t.ex. Lutherhjälpens fasteinsamling), förmodligen mest påtagliga spår av den andliga visan och då mest i Askeby i jämförelse med Örtomta, detta senare beroende på att Askeby har betydligt mer ungdomsverksamhet än Örtomta. Om läget i de frikyrkliga samfunden vågar jag inte uttala mig”.
Mjölby är en av stiftets större församlingar. Här svaras det: ”Bland våra äldre ungdomar märks en andlig rörelse med önskan om andlig fördjupning. Det beror kanske till en del på strömningarna i tiden. Den nya andliga visan inspirerar”.
Motala: ”Av de nämnda religiösa strömningarna har den nya andliga visan verkat inspirerande på församlingens ungdomsverksamhet. Övriga rörelser har människor intresserat sig för men de har icke märkbart påverkat församlingslivet”.
För de tre små församlingarna Fivelstad, Hagebyhöga och Orlunda ges ett gemensamt svar: ”Den sociala väckelsen spåras hos en del ungdomar. Den andliga visan bär frukt hos både gamla och unga”.
En församling med ett speciellt församlingsliv, med många besökare redan då var Vadstena som svarar: ”Mariagården i Vadstena är en levande och mycket vital kommunitet som fungerar som ett själavårdshus och andligt centrum. Det har blivit en samlingspunkt och en kraftkälla för många människor, inte minst ungdomar med intresse för ekumeniska kontakter, för Jesusväckelsen och den karismatiska rörelsen. Man har där förstått att Anden har många gåvor, och att det dagliga livet är det starkaste vittnesbördet och att det är nödvändigt att förena andlig vägledning för den enskilde med en sakramental förankring i församlingens gudstjänstliv”.
Mariagården i Vadstena tillhörde Mariadöttrarna som senare anslöt sig till romersk-katolska kyrkan och byggde sig ett kloster vid Omberg, kallat Heliga Hjärtats kloster. Klostret är fortfarande en ekumenisk mötesplats.
Skänninge med landsförsamlingen Allhelgona svarar kort: ”Kan endast förmärkas individuellt ej i församlingen såsom sådan”.
Rök på slättbygden är inte den största församlingen men ger ett utförligt svar: ”Det verkar som om Jesusgestalten blivit mer medveten särskilt hos unga människor. Man kan tala om Honom som en realitet. Den nya andliga visan bidrar till bättre församlingssång. Den för också fram budskapet på ett bättre sätt. Särskilt inom barn- och juniorarbetet är de nya sångerna populära”.
Kärna: ”Enstaka ungdomar har gripits av de nya rörelserna. Den andliga visan har introducerats genom ungdomskören”. Normlösa: ”Jesusrörelsen torde ej ha utövat något inflytande. Helt allmänt kan kanske sägas, att den tas som ett gott tidens tecken. Den andliga visan har något använts vid ungdomars sång”.
Så avslutar vi vår stiftsrundresa i stiftsstaden Linköping. Det kanske något överraskande svaret från Domkyrkoförsamlingen: ”Det har märkts förvånansvärt litet av dessa rörelser”. Men i närmaste grannen, Sankt Lars, sägs det: ”Nyare religiösa strömningar, särskilt Jesusrörelsen, karismatiska rörelsen och inte minst den nya andliga visan har otvivelaktigt stimulerat församlingens ungdomsliv. Många unga människor har genom dessa rörelser upptäckt Kyrkan och blivit aktiva i det kristna ungdomsarbetet”. Var domprosten inte medveten om vad som hände, eller vad kan denna skillnad bero på? Det får vi aldrig veta.
Johannelund hade vid denna tid blivit egen församling. Här svaras det: ”Ja, något. Särskilt efterfrågas den karismatiska väckelsen. Den andliga visan odlas gärna i KU”.
Sammanfattning
Vad skall man säga om denna lilla undersökning? Den gav kanske inte det mest utförliga av svar – delvis beroende på stiftets karaktär med många små församlingar. Men vissa nyanser kan ges. En del välvilliga tankar ges, även från landsbygdsförsamlingarna. Det gäller särskilt inom den del av stiftet som tillhör Jönköpings län – det ”frikyrkliga F-län” som det ibland sägs. Här tycks det som att den mer nyevangeliska prägeln som även församlingslivet inom Svenska kyrkan hade gjorde öppenheten något större. Medan mer gammal- och högkyrkligt präglade församlingar hade en större distans och prästerna en betydligt mindre förståelse för nya influenser. Här var Mörlunda ett exempel i en nästan extrem riktning.
Den andliga visan kom snart in i psalmboken och idag reflekterar vi inte så mycket om hur banbrytande t.ex. ”Guds kärlek är som stranden och som gräset” var på den tiden.
De höga samfundsbarriärerna som fanns då är betydligt lägre idag. Någon avgrund finns inte längre mellan frikyrkor och Svenska kyrkan. Vissa frikyrkor har blivit mer allmän- och folkkyrkliga, och Svenska kyrkan är betydligt friare idag vad gäller t.ex. kyrkomusiken.
Något som knappt fanns då men frodas idag är det som förr ofta kallades invandrarkyrkor. Idag är t.ex. Norrköping och Linköping hem för många kristna från Mellanöstern. En del av dessa firar gudstjänst i Svenska kyrkan.
Den karismatiska rörelsen nämns i mycket liten grad. Men den lever i form av t.ex. Oasrörelsen inom Svenska kyrkan, men också genom en del nyare samfundsbildningar och fria församlingar.
Jesus Christ Superstar uppmärksammas från några församlingar. Det kan då inte röra filmen, eftersom den inte fick premiär förrän i oktober 1973, utan rockoperan som hade premiär 1970 och som fick svensk premiär den 18 februari 1972 på den alldeles nya Scandinavium i Göteborg, med Agnetha Fältskog som Maria Magdalena. Rockoperan har ju en delvis sekulariserad bild av Jesus, där Uppståndelsen inte får någon plats. Men den kan ju ändå ge perspektiv på och intresse för Jesusgestalten.
Med ett undantag (Kristdala) så omfattar Linköpings stift idag samma geografiska område som 1973. De många gamla kyrkorna står kvar (Älvestad har brunnit och byggts upp igen). Fler kyrkor har byggts, några har avvecklats. Men genom i stort sett alla andra aspekter är stiftet helt förnyat. De som var med i Kyrkans Ungdom då är dagens pensionärer.
Det finns många fler forskningsfrågor att besvara kring stiftets utveckling under det senaste halvseklet. Men djupdykningen i 1973 års ämbetsberättelser ger i varje fall en liten pusselbit till Linköpings stift som en del av Svenska kyrkan och Kristi kyrka.
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen bildades 1856. Det har alltid varit en evangelisk-luthersk missionsrörelse, även om relationen till kyrkan och dess auktoriteter alltid haft sina ömma punkter. När Svenska Missionsförbundet bildades 1878 började den evangelisk-lutherska bekännelsen alltid betonas som konstituerande för EFS. Dess lokala missionsföreningar kallades i regel ”evangelisk-lutherska missionsföreningar” för att markera distansen till SMF, vars lokala medlemsorganisationer ofta kallades enbart ”missionsföreningar” eller ”friförsamlingar”. Undantag från detta fanns dock alltid.
Även om formerna mellan EFS och SMF kunde vara lika, och den gemensamma historien var stark, så höll man noga på skillnaderna. Det gjorde att de båda rörelserna kom att utveckla sig åt olika håll.
Men i båda sammanhangen handlade det också om att definiera sig gentemot ”statskyrkan” som man ofta sade – alltså Svenska kyrkan. Inom SMF innebar detta i många fall ett starkt betonade av den frikyrkliga identiteten. Ibland kunde detta leda till isolering. På andra håll fanns en syn som innebar mycket mer av samförstånd med Svenska kyrkan. Även inom EFS fanns det en mångfald, vilket ofta kunde bero på lokala faktorer. På en del håll var man i praktiken frikyrkliga, på andra håll mycket kyrkotrogna. Vissa EFS-predikanter blev prästvigda i prästbristens tidevarv.
Det dröjde till början av 1990-talet innan denna spretighet inom EFS tonades ned. Numera beskriver sig EFS entydigt som ”en missionsrörelse inom Svenska kyrkan”, alla predikanter prästvigdes och på många håll fungerar EFS nu i samarbetskyrkor.
Men nu var det 1952. Från och med den 1 januari detta år infördes 1951 års religionsfrihetslag, som för första gången gav rätt för medborgarna att gå ur Svenska kyrkan utan att inträda i något annat av staten erkänt trossamfund. Både processen mot denna lag och dess följder gav förstås utrymme för debatt, både i sekulär press likväl som i samfunden och Svenska kyrkan närstående organ.
Ett meningsutbyte mellan en kyrkoherde och en distriktsföreståndare i EFS säger något mer om hur diskussionen fördes.
I Månadsblad för Värmlands och Dalslands evangelisk-lutherska kretsföreningar skrevs i april 1952 ett inlägg skrivet av W, som vi numera vet är EFS distriktsföreståndare Johan Signor Westman (1895–1956): ”Vi som stanna kvar”.
Vi stanna alltså kvar inom kyrkan. Som de allra flesta andra. Det var heller inte någon som väntade annat av oss, vi som kallas ”stiftelsevänner”. Man räknar oss ju till ”kyrkfolket” här och där t.o.m. till det riktiga kyrkfolket.
Vi stannar kvar alltså.
Men om vi skulle få lov att ha en egen mening, och t.o.m. uttala den, om kyrkans arbete så bör ju ingen anse detta som förmätet eller obehörigt. Det ges i alla fall en del saker, där man kan ha sina funderingar och önskemål.
Som t.ex. om nattvardsfirandet. Hur ofta har vi inte önskat att ritualet vore enklare än det nu är. Det verkar som vore de heliga håvorna allt för mycket omgärdade, allt för långt avlägsnade och svåråtkomliga. Vi hyser en stilla önskan om större enkelhet, såsom evangeliet ger vid handen från den natt, då Frälsaren instiftade denna måltid för sina vänner.
Nu skall ju en präst följa sin handbok, det är inte tu tal om det. Men det finns väl viss frihet i somliga moment. Vi ha hört ibland att prästen ”mässar” texter och böner i stället för att läsa dem med naturlig och vanlig röst. Om de visste hur illa detta berör oss, hur det stör andakten och samlingen omkring det väsentliga. – Låt oss få höra de föreskrivna texterna och bönerna läsas med naturlig röst. Sjung inte, ”mässa” inte om handbokens föreskrifter tillåter vanlig läsning. Uppbyggelsen blir väsentligt rikare då. Vi förstå oss inte på dessa ”finesser”, som kanske varit till uppbyggelse för fjärran länders folk i gångna tider, men på oss verkar direkt distraherande.
I linje därmed går också vår önskan ifråga om skrudarna. Låt oss med försynt och lågmäld röst men ändå med full övertygelse säga, att vi gärna ser vår broder prästen komma i sin enkla dräkt, utan den prakt som utvärtes är.
Den prakt och rikedom och härlighet vi längtar efter är Ordets, Nådens och Frälsarens härlighet, och så det brinnande hjärtats levande låga. Och det i lika grad hos både predikant och präst.
Artikeln föranledde kyrkoherde Karl A. Sige i Kila (1891-1954) att ta till orda i Karlstads stiftsblad. Sige var kanske Karlstads stifts mest högkyrklige präst, genom att inspireras av t.ex. ”fader Gunnar” Rosendal i Osby så var han på sätt och vis en särling i ett av de mest lågkyrkliga stiften. Det fanns i Karlstads stift en betydande misstänksamhet mot högkyrklighet i dess former.
Efter att ha citerat artikeln i sin helhet skriver Sige:
Den svenska nattvardsmässan synes vara honom helt främmande till såväl form som innehåll, och han tycks vara helt okunnig om, att den i sin nuvarande form är en av de enklaste och skönaste i kristenheten. (…) Men var står det om denna enkelhet? Enligt evangeliet så instiftade ju Herren Jesus Nattvarden vid en påskalammsmåltid. Var och en som vet något om påskalammsmåltiden, vet också det då ingalunda gick så synnerligen enkelt till. Där förekom tvärtom en rikt utvecklad liturgi. (…) Vidare finns det endast en bön, som prästen kan sjunga i nattvardsmässan nämligen prefationsbönen, och den tar vid normal mässning endast en och en halv minut till två minuter. Det borde kunna uthärdas. Hur vill f. ö. W. ha ritualet förenklat? Hela nattvardsmässan i ovan angiven bemärkelse tar högst åtta à tio minuter före utdelandet. Finnes det något moment, som kan tänkas borttaget? Vill W ha bort prefationen, eller Helig, eller instiftelseorden, eller Fader Vår, eller O Guds Lamm? Hur vore det att i stället för att känna sig illa berörd, försöka leva sig in i vår utomordentligt sköna nattvardsmässa, som är så överflödande rik på eukaristi, d.v.s. tacksägelse och lovsång? Församlingen har ju rikt tillfälle att deltaga icke blott i kommunionen utan också i sången, i responsorierna, i Helig och i O, Guds Lamm. Och varför skall just prästens sång vara ”stiftelsevännerna” så pinsam? Det är helt felaktigt och ohistoriskt att påstå, att den liturgiska sången ”kanske varit till uppbyggelse för fjärran länders folk i gångna tider”. Den är i dag till uppbyggelse för många fjärran länders folk, och den har varit det även för Sveriges folk i över tusen år. Det är först under arton- och nittonhundratalen, som den tycks ha kommit att verka ”direkt distraherande” för åtminstone en del personer. För övrigt lägga ju ”stiftelsevännerna” själva allra största vikt vid sången och då i första hand icke vid den gemensamma sången utan vid ”sångarnas” sång. Det måste också med djupt beklagande konstateras, att folk icke längre samlas i större skaror för Nådemedlens skull, utan därför att det är ”fest” av något slag med kaffe och allehanda sångare och musikanter. De enkla bönemötena synas åtminstone f.n. tillhöra det ohjälpligt förgångna.
Även den kyrkliga liturgiska skruden synes vara W en stötesten. Han säger att prästen bör följa Handboken. Men prästen bör också följa gällande kyrkolag, som påbjuder skrud åtminstone vid Herrens nattvard. Prästens ”enkla dräkt” är ursprungligen hans vardagsdräkt, men det föll ingen präst in att i vardagsdräkt förrätta helig tjänst i Herrens hus. Nu har prästrocken upphöjts till heder och värdighet av liturgiskt plagg. Det skall i stället för ”helig skrud” bäras vid högmässa med eller utan Nattvard, vid dop och begravningar, vid bröllop, jubiléer och 50-årskalas. Och detta skall anses högst uppbyggligt! I vårt land kan det i alla händelser icke ha varit skrudarna, som stött bort menigheten från gudstjänsten, ty de ha praktiskt taget icke använts på de senare hundra åren. Kyrkornas avfolkande och skrudarnas avläggande och förfall synes ha gått hand i hand, om det nu kan vara en tillfällighet. Det finnes många församlingar, som knappast eller mycket sällan ha sett sin präst i mässkrud och då kanske bara i en svart skrud på Juldagen!
(…)
Att den ”fria bönen” skulle vara åkallan i högre grad än den liturgiskt bundna bönen kan nog med goda skäl bestridas. Var och en som ofta hört, hur den s.k. fria bönen kan urarta till långrandiga, salvelsefulla och närgångna predikningar för Gud, vill inte gärna vara med om att ge den något större spelrum i högmässogudstjänsten.
Man kan inte undgå att märka, att W:s artikel mera präglas av reformert än luthersk uppfattning av kyrkans gudstjänst. Det måste öppet och klart sägas från, att mycket i detta till namnet evangeliskt-lutherska land – tyvärr såväl inom som utom kyrkan – icke är lutherskt utan reformert, d.v.s. man har medvetet eller omedvetet icke längre Luther och Olaus Petri till lärofäder utan i stället Zwingli och Calvin. En stor del av det som Luther ägnade praktiskt taget hela senare delen av sin reformatoriska gärning att bekämpa: zwinglianers, calvinisters, vederdöpares och andra ”schwarmegeisters”, svärmeandars läror, har man här anammat. Och ändå vill man ha det namnet om sig, att man är evangelisk-luthersk.
Sige avslutar efter att ha diskuterat vad som är kyrkfolket och att man i Säffle firar gudstjänst i EFS under högmässotid, med att ställa en fråga: ”Är detta verkligen i överensstämmelse med Stiftelsens ursprungliga och förmodligen ännu formella intentioner och program? Icke för att väcka strid utan i klarhetens intresse må den allvarliga frågan ställas: Var står idag i praktiken Stiftelsens folk i sitt förhållande till Svenska kyrkan, och vart går det?.
I Månadsbladet besvaras, eller kanske inte besvaras, Siges svar från Stiftsbladet. Det är mest fråga om ett referat och inte så mycket ett svar på Siges konkreta teologiska frågor.
Nu vill jag till allt detta endast säga några få ting: först, att jag blev mycket förvånad över att mina enkla och försynta reflektioner och önskemål skulle uppväcka en så ivrig gensaga, för att inte säga ”upptuktelse”. Jag trodde nämligen att man såsom tillhörande Svenska kyrkan skulle våga komma med en liten erinran, helst som det skedde med saktmod och på stillfärdigt manér. Men en sådan rätt har man kanske inte i denna underliga tid?
Något egentligt svar eller genmäle utvecklas inte, för ”tidningspolemik har jag så föga lust med och så liten tro i arbetet för Guds rike”.
På Siges fråga om var står Stiftelsen och vart går den i förhållande till kyrkan svarar Westman:
I salighetsfrågan stå vi som syndare vid Försonarens kors, och vi tror våra synders förlåtelse för Kristi skull. Vi stå där med ödmjuk tacksamhet och med hopp om evigt liv.
I bekännelsefrågan står vi på Skriftens och den Apostoliska trosbekännelsens fasta grund. Och som lutherska kristna värdera vi främst och mycket högt reformationens två stora ”principer”: Skriften allena och Tron allena.
I kyrkofrågan står vi nu som tidigare ”i fri anslutning till vårt kyrkosamfunds inrättningar”. (EFS stadgar § 1). Vi är nu som förr lågkyrkliga – Det är kort sagt som gärna möjligt.
Ett utförligare svar från Westman, undertecknat med namn, finns dock i Karlstads stiftsblad i ett följande nummer:
Dessa enkla och blygsamma funderingar ha icke satts på pränt i elakt uppsåt, men för att om möjligt få bli till erinran och gagn i den stora frågan om Guds frälsnings och nåds herravälde ibland oss.
Westman duckar även här helt för frågan om vad som är lutherskt och inte, och vad som är reformert. Tidningspolemik tjänar inte något till, säger han igen.
Sige ger svar i samma nummer av Stiftsbladet. Där skriver han bl.a. följande:
Naturligtvis vill ingen förmena herr W. att ha vilka åsikter som helst om vår nattvardsmässa. Och det var ju den huvudsakligen jämte skrudarna var fråga om. Men man har väl ändå rätt att fordra, att han, när han sätter sina åsikter ”på pränt”, gör det sakligt och sant. Han bör också finna sig i att bli bemött utan att därför påstå, att han blivit ”tagen i upptuktelse” (senaste Månadsbladet). Han påstår, att flertalet av Fosterlandsstiftelsens missionsvänner i våra provinser dela hans synpunkter. Högst beklagligt i så fall. Jag vet dock, att inte alla göra det. En stiftelsevän har av mig oombedd förklarat, att han och många andra taga bestämt avstånd från den påtalade artikeln i Månadsbladet nr 4. (…)
Herr W skriver: ”Vad kyrkoherde Sige nu skriver skall jag inte alls taga upp till diskussion”. Det var illa det, ty en saklig diskussion eller ett återkallande av ett förhastat uttalande skadar aldrig. Till vad jag skrev i min förra artikel, skall jag då bara tillägga, att påståendet att stiftelsevännerna här och där räknas som ”det riktiga kyrkfolket” synes mig vara en kränkning av och dom över alla andra kyrkogångare ”här och där”. Det påminner osökt om de kända orden: ”Jag tackar dig, Gud, att jag icke är som andra människor”. Men den som fällde dessa ord i Jerusalems ”kyrka” kunde ju tydligen enligt Frälsarens ord icke räknas som den riktigaste kyrkobesökaren. Publikanen och ”syndaren” gick hem rättfärdig mer än han.
Slutligen vill jag offentligen och med glädje bekänna, att jag har mycket att tacka stiftelsevännerna för. Jag skall aldrig glömma, hur de i Mangskog 1921 togo emot mig och togo hand om mig, när jag kom dit som nyvigd präst. De voro i allmänhet trogna och trägna gudstjänstdeltagare och nattvardsgäster. Något liknande var det också i Boda under mina fem år där. Bland stiftelsefolket fick jag också några av mina bästa och trognaste personliga vänner, av vilka många ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. Bland de senare minns jag med särskild glädje och tacksamhet den gamle stiftelsehövdingen Nils Persson i Grytterud. Vilken kyrkovän!
Med djupaste beklagande måste jag emellertid än en gång konstatera, att stiftelsevännerna ”här och där” icke numera mycket likna dem, som jag en gång lärde känna i Mangskog och Boda, i det att de i allmänhet ha övergivit kyrkans gudstjänstliv. (…)
Sockenkyrkan och dess gudstjänst är ju icke endast till för ”de nittionio rättfärdiga, som ingen bättring behöva”, utan även för ”publikaner och syndare”. Det är fullt begripligt, om människor icke gå till kyrkan, därför att de icke bry sig vare sig om Gud eller sin egen själ, men det är fullkomligt obegripligt, om människor icke vilja gå till Herrens hus, därför att de äro så gudfruktiga och fromma. Kan det vara Herrens vilja, att Hans hus skall stå öde? Eller är sockenkyrkan icke längre Herrens hus? Hur skulle det vara, om man litet mera allmänt, alltså även stiftelsevänner och frikyrkliga, utan att försöka sig på den omöjliga och otillåtna uppgiften att skilja ogräset från vetet mötte upp vid den allmänna gudstjänsten i den egna, ofta månghundraåriga sockenkyrkan. Skulle månne ”den fria verksamheten” förlora på det? Kanske skulle tvärtom Guds rike därigenom hava mera framgång med oss alla och bland vårt folk, om man åtminstone mellan kl. 11 och kl. 12.30 söndag fm trädde ut ur de trånga och isolerade fållorna och in i en större gemenskap inför vår Frälsare och Hans nådemedel. Kanske skulle det kunna bli en ringa början till uppfyllelsen av Hans heliga förbön: ”Jag beder, att de alla måtte vara ett”.
Så här mer än 70 år efteråt, så är det trist att det aldrig blev någon mer saklig debatt kring detta. Sige var kyrkoherde i min hemförsamling och jag vet att han allmänt uppfattades som en sträng och auktoritär person. Även om det fanns en liten kyrkkärna så var det många tomma bänkar i Kila kyrka under hans tid, förutom på de stora högtidsdagarna.
Det blev ingen spänstig debatt, utan mera av ”spel mot ett mål” kan man tycka. Sige hade en klar uppfattning om teologi och liturgi. Westmans uppfattning var knappast så välartikulerad, och frågorna kring hans kyrkosyn hade varit intressanta att få förklarade. De torde dock ha varit närstående synen på kyrkan som de troendes gemenskap.
Det hade också varit intressant att få mer förklaring om vad som är lutherskt eller inte. Men där duckade Westman totalt – vi kan nog gissa att han ansåg ifrågasättandet av den lutherska identiteten hos sig och EFS, som en förolämpning. För vad hade då EFS för existensberättigande?
Om man leker med tanken att Sige och Westman kunnat resa i tiden till vår egen tid, skulle nog båda förvånas av hur en ”typisk” EFS-gudstjänst ser ut. Liksom att det var Siges högkyrkliga ideal som kom att göra sig gällande kring gudstjänsten i Svenska kyrkan. Även om Sige förstås skulle vara helt främmande för att nära hälften av prästerna är kvinnor. Idag är mycket få av de klassiska EFS-tillhöriga bönhusen i bruk i Värmland. Så ser det också ut nationellt, där EFS idag ofta verkar i stadsdelskyrkor i samarbetsavtal med den lokala församlingen.
Gudstjänst i S:ta Clara kyrka, september 2021.
EFS ansvarar också för verksamheten i en av Stockholms största kyrkor, S:ta Clara kyrka vid Centralstationen. Här firas högmässa och andra gudstjänster enligt Svenska kyrkans ordning, med präster i alba, stola och mässhake. Samtidigt präglas den gudstjänstfirande församlingen i S:ta Clara av ett stort diakonalt arbete och engagemang för kyrkans närområde i Stockholms city.
Musiken i S:ta Clara har förstås också en fot i den traditionella kyrkomusiken men också i en mer samtida stil som gjort att gränsen mellan Svenska kyrkans och frikyrkans musik idag blivit allt mindre tydlig.
Idag tycks marknaden för vykort vara krympande – vem skickar vykort idag när man enkelt kan uppdatera Facebook och Instagram? För egen del har jag några vänner som av olika anledningar inte har sociala medier så än så länge brukar jag skicka vykort till, men de blir färre och färre. Men det är fortfarande en speciell känsla med vykort.
Jag är ingen vykortssamlare men har trots det ändå några missionshusvykort i min egen samling kring missionshus. Detta vykort utbjöds på Tradera hösten 2023. Man kan undra hur vykortet på missionshuset Betania i Grytterud, Mangskogs socken, salufördes och vilken upplaga som trycktes.
Namnet Betania är känt från evangelierna. Det blev ett omtyckt missionshusnamn, eftersom i Bibelns Betania fanns Marta, Maria och Lasarus som beskrivs som Jesu vänner. Så ville också missionsfolket i Mangskog vara Jesu vänner.
Missionshuset invigdes den 6 november 1909 och ägdes av Mangskogs evangelisk-lutherska missionsförening, ansluten till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Missionsföreningen hade bildats 1903. Det byggdes på ”amerikanskt vis” med plank och bräder och timrades alltså inte.
Fram till dess att församlingshemmet vid kyrkan invigdes 1970 fungerade Betania som Mangskogs församlingshem. Det fanns en nära koppling mellan EFS och Svenska kyrkan i bygden och den lågkyrkliga fromhetstypen har gjort att Mangskog på 2020-talet är den församling i Sverige som har högsta tillhörigheten till Svenska kyrkan.
Fotografen var Mangskogs egen fotograf Nils Bergström i Tobyn och vi kan tro att missionshuset är nästan nytt när bilden togs. Men det var ju sorgligt att namnet blev feltryckt!
Missionshuset finns kvar men är sedan drygt 20 år i privat ägo.
1993 besökte jag för första gången Nordiska museet på Djurgården i Stockholm. Då visades utställningen ”Den svenska historien”, och på Nordiska museet var fokuset på perioden från 1523. Den kolossala Gustav Vasa-statyn utgjorde en naturlig utgångspunkt. Föga anade jag då att jag 30 år senare skulle få ett meddelande om att Länsstyrelsen i Värmland nominerat mig och Carl-Johan Ivarsson till en medalj som delas ut av Nordiska museet. Vår bok ”Väckelsens hus i Värmland” föll dem i smaken och resulterade i att vi skulle tilldelas ”Medaljen för hembygdsvårdande gärning”. Beskedet kom i maj och vi ombads att hålla inne med nyheten till den 24 oktober, då utdelandet skulle ske på museets högtidsdag. Länsstyrelser, länsmuseer och hembygdsförbund kan nominera medaljörer för att hedra insatser inom kulturminnesvården och första utdelandet ägde rum den 30 augusti 1941 då Skansen fyllde år. I år var det extra festligt eftersom museets första utställning öppnades den 24 oktober 1873 på Drottninggatan i Stockholm. Initiativtagare till både Nordiska museet och Skansen var Artur Hazelius och sedan 1893 delas också Hazeliusmedaljen ut.
Vi blev överraskade, glada och hedrade över utmärkelsen och började planera för en visit i Stockholm. För Carl-Johan uppstod ett dilemma eftersom han bjudits in att medverka i släktforskardagar i Salt Lake City, Utah, USA samtidigt som medaljutdelningen. Lösningen fick bli att hans mamma Margareta följde med mej och min mamma Birgitta till Stockholm. Vi for upp några dagar innan för att njuta av några dagar i huvudstaden; det blev en del museibesök, stadsvandringar och shopping.
Tisdagen den 24 oktober tog vi bussen till Norrmalmstorg och sedan spårvagn ut på Djurgården. Vi passerade många fina hus och steg av vid Valdemarsudde för att se omgivningar och fotografera lite. Det var en vacker höstdag och även konduktören gick av för att njuta lite innan återfärd. Vi följde med och steg av vid Nordiska museet. Vi fotade lite utanför innan vi gick uppför de mäktiga trapporna. Vid biljettdisken mötte vi intendent Ulla-Karin Warberg som hälsade oss välkomna och gav oss stickers för att kunna besöka hela museet. Vi hängde av oss i garderoben och besökte museishopen för lite inköp. Jag fick en bricka av mamma som minne av dagen.
På tredje våningen såg vi sedan utställningarna ”Traditioner”, ”Dukade bord” samt ”British så in i Norden”. ”Strindberg vs. Youssef” hade inte öppnat än på andra plan, men jag såg ”Arktis – medan isen smälter” samt ”Folkhemslägenheten”. Kul att jämföra den med andra hem jag sett på Jamtli och Maihaugen. Vi fikade på museets café, Estelle-bakelse och morotskaka.
Nu närmade sig klockslaget för medaljutdelningen kl. 14.00. Ulla-Karin bjöd oss ner till Hazeliussalen och vi satte oss långt fram. Jag pratade lite med en annan av medaljörerna, Stefan Östberg, och bad honom att filma oss. Museets styresman Sanne Houby-Nielsen anslöt och ceremonin började. Hazeliusmedaljen i guld delades först ut till Leif Magnusson som byggt upp stiftelsen ”Mångkulturellt centrum” i Botkyrka. Jag och Carl-Johan Ivarsson tilldelades sedan ”Medaljen för hembygdsvårdande gärning”. Motiveringen löd ”för att förtjänstfullt och enträget ha kartlagt och dokumenterat alla väckelsens hus i Värmland, vilket resulterat i praktverket ’Väckelsens hus i Värmland’. Tack vare kartläggningen av de 700 husen bidrar författarna till förståelsen och bevarandet av denna del av vårt byggda kulturarv, inte bara i Värmland utan i landet som helhet.” Även Stefan Östberg, timmerman och snickare från Dalarna fick en medalj med motiveringen ”för sitt långvariga och starka engagemang för den historiska timmermanskulturen i Dalarna, dels genom sin roll som folkbildare och informatör om de historiska byggnadernas värden och betydelse för en långsiktig och hållbar byggnadskultur, dels genom att utbilda timmermän i att ta hand om historiska timrade byggnader.
Stipendier delades även ut till Sofia Breimo vid Västerbottens museum, ett resestipendium för att besöka kulturhistoriska museer i Sverige och genomföra en studie samt till Kommunikationsenheten vid Nordiska museet för studieresa till museer i Köpenhamn. Ebba Vikdahl fick ett stipendium ur ”Mats Rehnbergs minnesfond för unga folklivsforskare”.
Efter fotografering framför statyn av Gustav Vasa blev det sedan mingel med bubbel och choklad. Där var folk bland annat från Kulturdepartementet och Etnologiska institutionen samt andra med koppling till pristagarna. Jag pratade med professor Lars Kaijser som forskat om värmländska lanthandlare. Han hade gjort praktik hos Petter i Boa i Höljes. Själv hade han rötter i Visnum. Till sist fick vi ta oss upp på fjärde våningen och testa den nya förbindelsebro som invigts samma dag av kulturminister Parisa Liljestrand. Den blir en viktig del i den nya basutställningen ”Nordbor” som ska öppna i februari 2024, där också väckelserörelserna kommer att ha en given plats. Vi återvände sedan till hotellet och firade dagen med ett restaurangbesök i Gamla Stan.
Detta var en stor upplevelse och gratulationer har strömmat in från olika håll. Det känns väldigt hedrande att få vara en av de som fått denna medalj. En av dem kände jag personligen. Tage Stahre, legendarisk rektor och grundare av Årbols skolmuseum. Ödmjukt inser jag att jag fått samma medalj som Tage.
Ungdomsgården Fryken i Västra Ämtervik har vi berättat om i ett tidigare inlägg. Gert Lindh i Uppsala, född och uppvuxen i Storfors vill gärna ge ett bidrag med en affisch från invigningen 1943. Då kallades gården ännu ”Stranna” – senare fick den namnet Fryken. Affischen har nu införlivats i samlingarna på Föreningsarkivet i Karlstad.
Så berättar Gert: Det var Midsommar 1943. Jag var på invigningen av ”Stranna”, lägergården i Västra Ämtervik. Visserligen ofödd, men föddes i december. Alice och Gösta Lindh, mina föräldrar, cyklade från Storfors till invigningen. Hem åkte de kanske tåg. Jag var senare på många läger där. Gården hade livsavgörande betydelse för mig. Där bestämde jag mig för att bli kristen, vilket hade till följd att jag blev pastor och missionär (Ecuador) i Svenska Missionsförbundet.
I Arvika Tidning tisdagen den 1 september 1903 kunde man läsa om invigningen av det nya missionshuset i Mellbyn utanför Arvika: ”Huset, beläget alldeles midt emot skolhuset, ter sig synnerligen trefligt, redan hvad dess yttre beträffar. Det står där, ett godt vittnesbörd, pekande med sin tornspira uppåt. Och på vindflöjeln läser man, hvad vind det blåser, Joh. 3:16. Kommer man in, möts man af de ljusa och glada färger, i hvilka huset är måladt. Och alldeles riktigt! Ett sådant hus bör te sig gladt och inbjudande”.
Invigningen hade ägt rum föregående söndag, den 30 augusti 1903. Rapportören, signaturen O. F. är sannolikt identiskt med Olof Fryksén som vid denna tid var predikant i Arvika missionsförening. Han medverkade själv med ett hälsningstal. Invigningstalet hölls av predikanten Daniel Hagström som talade över bibelstället i 2 Mos. 20:22-26.
Missionshuset ligger alldeles intill allmänna vägen genom Högvaltabygden.
Invigningen blev en heldagsupplevelse med middagsrast, där omkringboende inbjöd de tillresande till måltid i hemmen. Klockan 15 var det ett nytt möte med predikan av G. Hedvall från Vålberg.
Sedan dess har 120 år förflutit. Missionshuset har varit ett nav för missionsverksamheten inom Arvikas närområde. Gudstjänster eller som man oftast bara sade ”möten”, missionsauktioner, julottor, söndagsskola, scouter, juniorer har kommit och gått, pastorer har kommit och flyttat men missionshuset har stått kvar.
Entrén som flyttades från vägen på 1950-talet.
I början av 1950-talet ägde en större renovering rum, där missionshusets riktning vändes och ingången inte längre var nära byavägen.
1916 blev missionshuset ett tydligt centrum i missionsföreningen, när stadsborna kastade sig loss och bildade eget. Kanske fanns det vissa kulturskillnader mellan stadsborna som ofta kom inflyttande och bar med sig influenser utifrån, och den mer stabila bondebefolkningen i Högvalta, Dalen, Bålgård, Mötterud och Kärrsmossen.
Det skulle dröja till 1973 innan landet och staden förenades till Arvika missionsförsamling. Numera är namnet Equmeniakyrkan Arvika efter att både baptister och missionsförbundare i grannsocknarna anslutit sig.
Söndagsskoleplanscher visas upp
Men att äga ett stort hus innebär ett stort ansvar och kräver både pengar och frivillig arbetstid. På senare år har användningen av missionshuset minskat. 2019 hölls den sista missionsauktionen. När Equmeniakyrkan Arvika stod inför ett vägval så fattades beslutet om att lämna ut missionshuset till försäljning. Troligen kommer en försäljning att ske inom kort.
Så söndagen den 1 oktober kom hela församlingen ut till Mellbyn för att ta farväl av det stora och traditionsrika missionshuset.
Gemenskap och Ulf Pehrsson.
Församlingens pastor André Kikuchi predikade och Nils-Gunnar Andersson var mötesledare. Den sistnämnde deltog också i ett intressant panelsamtal tillsammans med Carl Johan Östman, Irene Nilsson och Kerstin Eriksson om bygdens missionstraditioner som sträcker sig ända tillbaka till Arvika missionsförenings bildande 1860, där syskonen Anna och Olof Olsson – ”Faster Anna” och ”Farbror Ola” i Mellbyn var markanta gestalter i väckelsens tidiga år.
Panelsamtal kring missionshusets historia.
Sångkören Gemenskap medverkade under Ulf Pehrssons ledning. Gudstjänsten avslutades med att André Kikuchi avlyste missionshuset som gudstjänstlokal och Nils-Gunnar Andersson bar ut det stora korset som hängt på fondväggen.
Korset bärs ut av Nils-Gunnar Andersson
Men någon låsning av ytterdörren blev det inte, eftersom gemenskapen fortsatte i lilla salen med kyrkkaffe. Sture Nilson hade sammanställt ett mycket intressant bildspel från missionshusets historia.
Mellbyn var bland de sista av de en gång många missionshusen inom Arvika kommun som tas ur bruk av den församling som byggde det. Några finns kvar i bruk som allmänna samlingslokaler för bygden. Andra är bostads- eller fritidshus. I nuvarande Arvika kommuns landsbygd finns bara missionshusen i Tvärud och Årbotten i Gunnarskog kvar i församlingsägo. Mellbyn var det sista av en gång sju missionshusen inom Arvika socken. Återstår gör endast stadens missionshus från 1879, senare känd som Missionskyrkan och numera Equmeniakyrkan.
Mellan Forsnäs och Timbonäs i nordvästra delen av Gräsmarks socken passerar landsvägen norra stranden av den numera reglerade sjön Kymmen. Här finns hemmanet Långnäs. Idag finns det inte mycket uppodlad mark i Långnäs men de som bor här har anslående utsikt över sjön.
Ungefär 300 meter norr om landsvägen finns på nutida lantmäterikartor en markering för en riven stuga kallad Lillhagen. Det är inte så lätt att hitta till grunden men med hjälp av att grannen Hans Utter snitslat så gick det att hitta dit vid besöket i juli 2023.
Utsikt över Kymmen en bit ovanför Lillhagen alias Salemstugan
Husgrunden är i sig en av många rester av mänskliga boplatser i Gräsmarks socken. Men vad som gör den här platsen speciell är att stugan som stod här, Lillhagen, under ett drygt decennium ägdes av Salemförsamlingen, en fri församling knuten till Pingströrelsen.
Således kan vi räkna Lillhagen, eller Salemstugan som den också kallats, till ännu en i raden av väckelsens hus i Värmland. Den kom dock aldrig med i den bok i ämnet som undertecknad utgav tillsammans med Henrik Olsson 2021, även om Salemförsamlingen finns med i boken. Då kände vi inte still stugans existens. Besöket på platsen gjorde jag tillsammans med de lokalhistoriskt och missionshistoriskt intresserade gräsmarksborna Torbjörn Larsson och Inge Hedin, vars släktingar var med vid Salemförsamlingens ordnande 1931.
Torbjörn Larsson och Inge Hedin vid grunden av Salemstugan
Tack vare att Torbjörn Larssons mamma Ingrid tog hand om arkivhandlingar från Salemförsamlingen går det idag att lära sig lite mer om den lilla församlingen under de ungefär två decennier som den existerade.
Vägen fram till platsen där Salemstugan låg
Pingströrelsen var inte en ny företeelse i Sverige när Salemförsamlingen grundades – eller ordnades som man hellre sade – i mars 1931. Redan samma år som väckelsen hade börjat i Los Angeles i början av 1906 kom influenserna till Sverige genom svenskamerikanaren Andrew Johnson Ek.
Efter några år blev Lewi Pethrus, pastor vid Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, att bli rörelsens inofficielle men tydlige ledare. 1915 utkom det första numret av veckotidningen Evangelii Härold, som blev rörelsens organ. Men någon samfundsorganisation bildades inte, utan den fria församlingens roll betonades starkt.
Även i Värmland fick det som först kallades ”den nya rörelsen” till Arvika och Karlstad redan 1907, och följande år till Kristinehamn. Nya församlingar ordnades men det skulle dröja till 1927 innan Filadelfiaförsamlingen bildades i Sunne och Smyrnaförsamlingen vid Rottnesund i sydvästra delen av Sunne socken.
Det första bevarade noteringen i den bevarade protokollsboken med vaxdukspärmar är skrivet den 21 april 1929. Det gäller ”Smyrnaförsamlingens bönering” och man vill hjälpa evangelisten Peter Kuang i ”Chults mission i Peking Kina” med 60 kronor i kvartalet. Missionsintresset är redan väckt.
Även om man kunde samlas i hemmen, fanns det en önskan om en lokal. I oktober 1930 skrivs det att ”Johan Nordkvist och Karl Edkvist utsågs, att fråga Olle Västlund Granbäckstorp om han vore villig sälja lokalen i Granbäckstorp, om så vore fallet skulle Böneringen försöka köpa den”.
Nästa protokoll är från den 1 mars 1931, då böneringen samlades i Grinnemo. Då beslöt man att ordna en församling ”enligt Bibelns lära” och 16 personer antecknades som medlemmar. Till föreståndare valdes Johan Högberg och till äldste och kassör Valfrid Högberg. Diakoner blev Jan Magnus Högberg och Johan Nordkvist, och sekreterare Oscar Johansson. De tre ledande personerna med namnet Högberg var bröder. Johan Högberg hette så, men kallas för John av många. I missionen kom han alltid att kallas John. Johan döptes i Karlstad 1919.
Vid församlingsmötet i mars 1931 föreslogs att fråga Ments Lindberg i Långnäs om ”han ville sälja en honom tillhörig stuga”. I juni detta år noterades att stugan var inköpt för 375 kronor. Det var alltså Lillhagen detta gällde. Bara en av församlingsmedlemmarna bodde i Långnäs, de flesta fanns i området nära Grässjön i platser som Grinnemo och Malsjö. Så de flesta hade minst en halvmil till Långnäs. Att äga en stuga kostar dock pengar, från 1937 är noterat att man lade om taket och det kostade inte mindre än 55 kronor.
Samtidigt kom de flesta möten att hållas i Grinnemo, i vilken lokal är inte klart utsagt.
Livet i församlingen fortsatte. Pastor Ernst Johansson från Sunne kallades att hålla en bibelstudievecka i mars 1932. Två kvinnliga evangelister, Haldis Orest och Linnea Liedholm var verksamma detta år, men i september beslutades genom votering på ett församlingsmöte att de inte längre var önskvärda. Två röstade för, och tio emot. Beslutet är förstås anmärkningsvärt, och ett tecken på att oenighet började att göra sig gällande. Denna händelse refereras långt senare som grunden för senare tiders oro. Vid årsmötet 1933 talas klart om ”inre stridigheter” i församlingen så att något styrelseval aldrig förrättades.
I matrikeln finns 28 namn införda, men inte mindre än 14 har blivit uteslutna. En kvinnlig medlem var med vid ordnandet, uteslöts 1934, återinträdde 1940 men uteslöts på nytt 1944.
Två medlemmar uteslöts i maj 1933, med hänvisning till bibelordet Rom. 16:17-18. Stället handlar om splittring och avfall. I september 1933 valdes Jan Magnus Högberg till ny föreståndare eftersom Johan Högberg var redo att resa ut som missionär till Kina. Han hade först varit på språkstudier i England och hans syskonbarn Rut Olsson minns att han också kom på besök i Gräsmark med en inköpt banjo som han lärt sig spela på.
I handlingarna som bevarats finns också en kassabok för Johan Högberg, bland annat så har man fått ut 60 kronor för en försåld hagelbössa. Pengarna skickades till Kina.
Den svenska pingstmissionen i Kina finns skildrad i Jan Eddy Johannessons bok ”Sådd i mittens rike”, utkommen första gången 1988. Den förste värmländske pingstmissionären i Kina blev svenskamerikanaren Adolf Johnson (1875–1933), född i Arvika, som tillsammans med åländska hustrun Linda reste från Los Angeles till Kina redan 1907. Adolf och Linda kom från 1915 att knytas direkt till den svenska pingstmissionen.
Marie Alette Mortensen var född 1903 i Kinn i Norge. Efter att ha blivit frälst och döpt som artonåring i Filadelfia i Oslo arbetade hon som evangelist i Norge och Sverige innan hon 1930 utsändes av Evangeliisalen i Oslo som missionär till Kina. 1932 upptog hon arbete i Changping norr om Peking (Beijing). Johan Högberg hade hon blivit bekant med som evangelist i Gräsmark. Johan reste ut till Kina hösten 1933, och han gifte sig med Marie på svenska konsulatet i Shanghai. Bröllopsfesten firades dock i kretsen av kinesiska vänner, att döma av foton som skickades hem till släkten i Gräsmark.
Bröllop i Kina för Marie och John Högberg
I Johannessons bok finns noggranna redogörelser för rapporter som skickades till Evangelii Härold. Johannesson har också telefonintervjuat Marie Högberg 1987. 1936 köptes ett en gård. Följande år invaderades Kina av Japan och sommaren 1937 kom interna flyktingar att ta sin tillflykt i Changping. Sedan tvingades man fly från Changping först till Kalgan och sedan till Tatung i Shansi-provinsen. Vid uppehållet i Kalgan förlorades ett nyfött barn och i Tatung dog deras ettårige son Arne. Hösten 1938 kom de hem – ett världskrig och ett inbördeskrig skulle hindra dem från att någonsin återvända till Kina. Hösten 1948 planerades för en ny utresa som aldrig blev av. I oktober 1949 tog kommunisterna makten och de återstående missionärerna fick lämna landet.
Missionärsparet Högberg på vykort som såldes till förmån för deras missionsverksamhet
Högbergs bosatte sig i Ängen i Norra Västerrottna i Gräsmark. Tre barn föddes här. Johan Högberg avled 1962. Marie avled 1988, hon var då sedan länge bosatt i Karlstad.
Efter 1934 kom mycket av församlingens arbete att handla om understöd till Johan och Marie Högbergs missionsinsats. Bidrag till Högbergs kom också från Rottnesund, Hagfors, Ekshärad och Filipstad. Det gavs också bidrag till andra missionärer, bl.a. till Island.
Men de gamla oenigheterna finns kvar, medlemmar från Gräsmark hade gått in i Taborförsamlingen i Sunne och man ville ha ett ”uppgörelsemöte” med dessa. 1937 verkar man ha försökt sig på att försonas, ett brev skickades till de ovan nämnda evangelisterna som skickades iväg med bön om förlåtelse och man ville att gräsmarkingarna som var med i Taborförsamlingen skulle komma tillbaka.
Från 1939 blir det tunnare med de protokollförda mötena. Johan Högberg återkommer som föreståndare efter återkomsten från Kina 1938.
I mars 1945 hade ett förslag kommit från Taborförsamlingen i Sunne att Gräsmark skulle uppgå i deras församling. Det sista protokollförda mötet är från juni 1946. I augusti 1945 såldes stugan till fastighetsägaren Herman Hellberg för 200 kronor, men man skulle i två år disponera stugan hyresfritt.
1946 verkar man dock ha haft verksamma evangelister, Hilda Thebom och Ingrid Westerblom.
I tidskriften Värmlandsvittnet berättas 1952 att församlingen på flera år ”ej ordnad verksamhet bedrivits, vare sig det gällde väckelsearbetet utåt eller den inre uppbyggelsen. Orsakerna har varit flera, här skall ej närmare redogöras för detta”. Det beslutades vid ett möte den 14 maj 1952 att upplösa församlingen och att de fem medlemmarna skulle inträda i Filadelfiaförsamlingen i Sunne, tidigare kallad för Taborförsamlingen. Den siste föreståndaren i Gräsmark var Valfrid Högberg.
Så slutar epoken Salemförsamlingen. Den blev aldrig talrik men den satte sina spår och det finns några som ännu minns den. Kanske har också några av de frön som spreds i Kina genom makarna Högbergs missionsinsats kunnat slå rot. Trots att missionärerna fick lämna under dramatiska omständigheter lever kyrkan i Kina starkt ännu idag.
Stugan i Långnäs kom att skatta åt förgängelsen, troligen på 1960-talet.
Valfrid Högbergs medlemskort i Salemförsamlingen
Handlingarna från församlingen kommer att bevaras för framtiden på Föreningsarkivet i Karlstad. Ett varmt tack till Torbjörn Larsson och Inge Hedin utan vilka denna berättelse aldrig kunnat bli skriven.
Väckelsens Värmland 