Samlade recensioner av vår bok

Vi båda författare med vår förordsförfattare, biskop Sören Dalevi. På bokfestivalen i Karlstad 2021.

Här har vi samlat lite recensioner av vår bok. Ni blir väl köpsugna efter att ha läst dessa? Boken kostar 250 kr + 100 kr i fraktkostnad. Maila ivarsson.carljohan@gmail.com eller ring 070-2253245.

Ingemar Eliasson, Wermlandiana nr 1, 2022

Det är en stor bok författarparet Carl-Johan Ivarsson och Henrik Olsson har gett oss. Stor till formatet och storartad till innehållet. Det har utfört ett inventeringsarbete och skrivit en historik om väckelserörelsens hus av mycket stor betydelse för vårt samlade vetande.

För att inse värdet av den dokumentation av missionshus och kapell som författarna presenterar, måste man erinra sig den betydelse väckelserörelsens folk spelat för vårt lands utveckling från fattigsamhälle till välfärdsstat. Väckelserörelsen bidrog till demokratiseringen genom sin brist på hierarki skriver författaren Elisabeth Åsbrink i boken Orden som formade Sverige och citerar historikern Alf W Johansson: ”Det var den smala vägens män och kvinnor som styrde Sverige. De hade skolats i nykterhetsloger, arbetarkommuner och frikyrkor, de var produkter av det rika föreningsliv som växte fram under 1800-talet”.

Efter att ha tagit del av Ivarssons och Olssons bok kan man lägga till att de också var de enkla samlingslokalernas kvinnor och män. För det är mestadels anspråkslösa byggnader som väckelserörelsens folk uppförde. Inte mycket intresse, arbete eller pengar satsades på estetiken, vare sig exteriört eller interiört. Ett enkelt hus att samlas i för att lyssna till Ordet var tillräckligt. Symboler och utsmyckning kunde grumla budskapet och leda bort uppmärksamheten. Delar av ”läseriet” gjorde detta till teologi. Understundom var oenigheten inom en församling härom så stor att den ledde till sprängning. Men undantag från en extrem interiör nakenhet fanns redan från början. En tavla som illustrerade något centralt i den kristna läran eller en målning med bibliskt motiv av den lokale konstnären förekom ofta. Och insikt om vad som hade konstnärligt värde fanns. Sålunda räddades Otto Hesselboms fondmålning av Emmausvandrarna över från det gamla missionshuset i Säffle till den nya missionskyrkan.

I takt med rörelsens expansion och medlemmarnas förbättrade ekonomi skulle intresset för arkitektur och estetik komma att växa. Gudstjänsterna samlade stora skaror och samlingslokalerna behövde anpassas därefter. Lokalerna fick ett mera genomarbetat arkitektoniskt utseende, särskilt i städerna. Men Ordets förkunnelse var alltjämt i centrum och för att alla skulle kunna se och höra byggdes de nya och stora missionshusen, som successivt benämndes kyrkor, som en slags ”music halls” med läktare på tre sidor och ett upphöjt podium. Så såg den gamla missionskyrkan ut i Kristinehamn och så ser fortfarande Betlehemskyrkan i Karlstad ut, den som nu kallas Tingvallakyrkan. Förebilden syns ha varit Betlehemskyrkan i Stockholm, som i sin tur inspirerats av metodismens förgrundsgestalt John Wesleys kapell i London. Vilket också visar på väckelserörelsens internationella kontakter och förgreningar. Såväl baptismen och metodismen som Frälsningsarmén har ju sitt ursprung i England. Deras kyrkor var ofta arkitektoniskt särpräglade lokaler. I boken återfinns till exempel en anslående bild av den gamla Metodistkyrkan i Kristinehamn, centralt placerad vid huvudgatan. Det måste anses som ett kulturmord att den inte räddades åt eftervärlden.

Den uppgift som Ivarsson och Olsson för några år sedan ålade sig själva var att inventera och i bild återge de gudstjänstlokaler i landskapet Värmland som kan räknas till väckelserörelsen. Det visade sig vara inte mindre än 720 byggnader. Det ger ett mått på denna folkrörelses omfattning. De allra flesta av dessa byggnader har författarna spårat upp och avbildat. Stort nog, men ännu mer imponerande är att de lyckats ge en bild av verksamheten som bedrevs. Idag är ett fåtal av dem i bruk som gudstjänstlokaler. Befolkningsutvecklingen och ändrademötesformer har gjort dem överflödiga.

Väckelsens hus var mestadels inga arkitektoniska mästerverk. Det är inte därför de bör kommas ihåg. Det är nog tvärtom som arkitekturhistorikern Göran Lindahl en gång skrev om 1800-talets missionshus att de ”sedan länge räknats till de mest svåruthärdliga arkitektoniska förvillelserna i svensk arkitekturhistoria”. Det är likväl en välgärning, ja kulturgärning av stor betydelse, att dessa hus och den verksamhet som där bedrevs har blivit så väl dokumenterad. En förtjänst av detta bokverk är att författarna sätter in byggnadernas tillkomst i ett religionshistoriskt och samhällshistoriskt perspektiv. För som Biskopen i Karlstad, Sören Dalevi, skriver i sitt förord: Sverige är intellektuellt och politiskt format av väckelserörelserna på ett närmast oöverblickbart sätt.

Lennart Nilsson i Korsväg 2021:4

Väckelserörelsernas en gång dryga 720 missionshus och kapell i landskapet Värmland, alltså Värmlandsdelen av Karlstads stift, är ambitiöst dokumenterade av Ivarsson och Olsson, båda med rötter i väckelsen, Carl-Johan i Kila och Henrik i Säffle.

För Karlstads stift är boken ett värdefullt arbete. Den dokumenterar en intressant kyrkohistorisk epok, då kristen livsföring, bön och bibelläsning i väckelserörelsernas tappning var en folkrörelse, väldigt nära mångas vardagsliv. Av alla de hundratals bönhusen som fylldes med engagerade människor varje vecka, är idag endast en liten del kvar i sin ursprungliga funktion.

Ivarsson och Olsson ger en nästan heltäckande bild av hur det en gång såg ut i varje värmlandssocken med rörelsernas bönhus. Här finns både färska och gamla bilder av husen, med tillgänglig information om deras verksamhet, byggår, nuvarande funktion och i förekommande fall år för försäljning. Författarna har också skrivit en lättillgänglig del om väckelserörelsernas historia i Värmland, något om husens enahanda och likriktade arkitektur och inte minst husens namn, Tabor, Saron, Betel, Betlehem m fl.

I boken finns också värdefull statistik över rörelsernas medlemsantal genom åren.

Anmärkningsvärt är att biskop Sören skrivit bokens förord – mycket läsvärt – och inte en företrädare för exv Equmeniakyrkan. Förändringarnas vindar har blåst rejält. Om boken utkommit för 30 år sedan, vore ett förord av biskopen otänkbart. Den skulle heller inte som nu skett ha getts ut i Stiftshistoriska Sällskapets skriftserie. Tiderna förändras och vi med dem!

Lars-Göran Jansson i VärmlandsAnor 2022:1

Efter drygt tre års arbete med denna bok kunde den äntligen presenteras i samband med Värmlands bokfestival i slutet av november 2021. Det är en rikt illustrerad bok, med 351 sidor i stort format, 25×29 cm.
Det är ett fantastiskt arbete författarna har lag ned för att söka upp de byggnader (drygt 720 st) som var väckelserörelsernas samlingslokaler i Värmland, vilka idag mest går under namnet missionshus.
Förutom fakta om byggnaderna och dess historia finns nytagna bilder på de som fortfarande finns kvar.

Bland många intressanta kapitel finns ett som beskriver hur väckelserörelserna uppstod och vilka svårigheter de mötte. Här beskrivs de olika frikyrkorna som hade verksamhet i Värmland. I ett annat kapitel ”Missionshus i moderna tider – utveckling efter 1945” får vi bland annat ta del av hur centraliseringen gjorde att verksamheten i mindre missionshus i många gånger upphörde helt.

Förteckningen över missionshus är uppdelad per kommun. Kommunerna i landskapet Värmland, alltså även Karlskoga och Degerfors. För varje kommun finns fakta om kommunen, de olika föreningarna, och missionshusen, samt bilder på dessa. Drygt 660 bilder i denna del av boken.

Boken har även en bra förteckning över källor avseende bilder och litteratur.

För en släktforskare ger den ytterligare en dimension till släkthistorien, och fungerar bra som uppslagsverk och historiebok.

Daniel Lindmark i Skara stiftshistoriska sällskaps medlemsblad 2022:2

I november 2021 utkom den mycket påkostade och välskrivna boken Väckelsens hus i Värmland med Carl-Johan Ivarsson och Henrik Olsson som författare. Med ”väckelsens hus” avses de 765 samlingslokaler som väckelsens organisationer i Värmland har använt, oavsett om dessa har kallats missionshus, bönhus, kapell eller kyrka. Boken utgör en imponerande slutprodukt från ett mycket ambitiöst projekt för att dokumentera en viktig del av den folkliga väckelsens materiella kulturarv. Boken bildar även kulmen på författarnas långvariga forskning om väckelsens historia på lokal och regional nivå. Denna forskning har dels redovisats på bloggen Väckelsens Värmland (https://vackelsensvarmland.wordpress.com/), dels resulterat i tryckta publikationer.

Väckelsens hus i Värmland har utkommit på bokförlaget Votum i Karlstad med tryckningsbidrag från bland andra Längmanska kulturfonden och Kungl. Patriotiska Sällskapet. Boken utgör nr 17 i Stiftshistoriska sällskapets i Karlstad skriftserie. Volymen är på 351 sidor i formatet 295 x 255 x 29 mm och väger 2 030 gram. Den är tryckt i tvåspalt. Efter ett inledningskapitel som redogör för metod, material, avgränsningar och forskningsetik följer ett kapitel om den folkliga väckelsens uppkomst och utveckling till olika samfund. I kapitel 3 lägger författarna arkitekturhistoriska aspekter på väckelsens hus, och i kapitel 4 diskuteras de namn som har använts på ”väckelsens hus”. Kapitel 5 berör kortfattat de sommarhem och den tältmission som har förekommit i Värmland. I kapitel 6 diskuterar författarna utvecklingen efter 1945 och lyfter därvid fram de processer som har förändrat förutsättningarna för ”väckelsens hus”, inte minst landsbygdens avfolkning som lett till centralisering och ekumenisering.

De inledande sex kapitlen ramar in den efterföljande dokumentationen på ett utomordentligt sätt genom att behandla väckelsen och dess byggnader på ett mer generellt plan under utnyttjande av tidigare akademisk forskning. I överskådliga diagram visas den numerära utvecklingen av medlemsantalet inom väckelsens olika organisationer respektive samlingslokalernas fördelning på de olika organisationerna (totalt 765, varav Svenska Missionsförbundet stod för 428). Med hjälp av en illustrativ karta över ”väckelsens hus” på pärmens insida presenteras även en tydlig bild av viktiga delar av den värmländska kyrkogeografin.

Huvuddelen av boken Väckelsens hus i Värmland presenterar väckelsens lokaler kommun för kommun i bokstavsordning, från Arvika till Årjäng. Varje kommunkapitel inleds med en översikt över näringsstruktur och befolkningsutveckling. Därefter är framställningen ordnad sockenvis, och inom varje socken behandlas ”väckelsens hus” i samfundsordning. Denna konsekventa systematik underlättar orienteringen i den omfattande volymen. Boken avslutas med en källförteckning, även den ordnad kommun- och sockenvis. Volymen är rikt illustrerad, oftast med färgbilder av byggnadernas exteriör. Bildkällorna är noggrant redovisade i en avslutande förteckning. Artiklarna om de enskilda samlingslokalerna är informationsmättade och innehåller uppgifter om bland annat tillkomsthistoria, samfundstillhörighet och nuvarande användning.

Boken Väckelsens hus i Värmland behandlar en central aspekt av folkväckelsens historia i Sverige. Inte desto mindre har väckelsens lokaler länge varit förbisedda inom forskningen. Först när väckelsens organisationer inte längre förmått fylla sina lokaler med religiös verksamhet, har intresset väckts för ”väckelsens hus”. Många av de samlingslokaler som uppfördes av väckelsens organisationer har nämligen under de senaste decennierna förfallit, rivits eller fått nya användningsområden som bygdegårdar eller privatbostäder. Ivarssons och Olssons arbete med att dokumentera denna borttynande del av väckelsens materiella kulturarv är en ytterst förtjänstfull kulturgärning, som inte blir mindre lovvärd av att ha bedrivits helt på ideell basis.

Väckelsens hus i Värmland är inte den första dokumentationen av väckelseorganisationernas samlingslokaler. De dokumentationsprojekt som hittills har genomförts, har dock i regel varit begränsade till enskilda organisationer (ett notabelt undantag är Sylve Klinth, Gotlands missionshus, kapell och kyrkor, utgiven av Gotlands kyrkohistoriska sällskap 2022). Till förtjänsterna med Väckelsens hus i Värmland hör att boken tar ett samlat grepp om alla ”väckelsens hus” inom en större region och att ingen enskild organisations perspektiv läggs på utvecklingen. I stället framträder dynamiken samfunden emellan respektive mellan samfunden och samhällsutvecklingen. Att Svenska kyrkans lokaler har lämnats utanför den omfattande framställningen är fullt begripligt, även om detta innebär att en del av dynamiken går förlorad.

Dokumentationen av ”väckelsens hus” i Värmland har skapat en intressant bild av folkväckelsens historia i en region präglad av väckelsen och dess organisationer. De resultat som presenteras i boken Väckelsens hus i Värmland kan sägas komplettera tidigare kyrkohistorisk och väckelsehistorisk forskning. Samtidigt framträder intressanta mönster som förhoppningsvis kan leda till fortsatt forskning. Inte minst bör boken Väckelsens rum i Värmland inspirera till liknande ansatser i andra regioner. Väckelsens byggnader utgör en så viktig del av det materiella kulturarvet att de förtjänar att såväl dokumenteras som göras till föremål för mer fördjupad forskning.

Torbjörn Larspers i Kyrkohistorisk Årsskrift 2022

Vi stöter på dem överallt i bygderna. Missionshusen. (Det använda begreppet kan variera, vanligast: missionshus, bönhus, kapell och kyrka. I denna recension används missionshus som samlande namn) Både alltjämt fungerande gudstjänstlokaler och andra ombyggda till fritidshus och privatbostäder, som bystugor eller förfallna. Den vakne resenären ser missionshusen som finns utspridda lite här och där. Rätt ofta stöter vi även på dem i fastighetsförmedlarnas annonser om missionshus till salu. Hur de erbjuder luft och rymd och kan omvandlas till privata hem, ateljeer och fritidshus. Missionshusen i våra bygder är i mycket ett arv från väckelsetiden under andra halvan av 1800-talet och 1900-talets första decennier, uttryck för kristen tro och engagemang.

Carl Johan Ivarsson och Henrik Olsson har genomfört ett mycket omfattande arbete att identifiera och presentera missionshus i Värmland, både nu verksamma och nedlagda. Arbetet är värdefullt såväl kyrkohistoriskt, kulturhistoriskt som lokalhistoriskt och vittnar om en tid när missionshus byggdes i snart sagt alla större byar i landet. De olika missionshusen presenteras i boken kommunvis och efter samfund.

Många missionshus är idag som sagt nedlagda. I sin tid var de viktiga, en del alltjämt. Missionshusen vittnar om ett starkt lokalt engagemang för den kristna saken och ger perspektiv på en tid när kommunikationer mellan samhällena/byarna inte var välutvecklad och där det fanns ett tydligt behov aven decentraliserad kristen verksamhet i byarna. Bokverket på 351 sidor tar med fotografier och texter upp 720 missionshus i Värmland. Här behandlas bland annat arkitekturform och byggnadsstil. De flesta av fotografierna är färgfotografier, en del är svartvita från äldre tid. I dessa presentationer ges uppgifter om när aktuellt missionshus kom till, samfundstillhörighet, något om verksamheten, renoveringar och i förekommande fall när det avvecklades och såldes och blev till privatbostad, bygemenskapshus och annat. Författarna har inte sparat någon möda att eftersöka, identifiera och dokumentera missionshus i Värmland. Detta har inneburit många resor i landskapet, samtal med människor som minns, källstudier och inlevelseförmåga.

Svenska kyrkans lokaler (kyrkor, kapell, församlingshem och så vidare) har av naturliga skäl inte tagits med i undersökningen, även om åtskillnaden mellan väckelserörelseIokaler och Svenska kyrkans lokaler inte alltid var knivskarp då flera lokaler kunde användas av båda. Ej heller romersk-katolska eller ortodoxa kyrkor har tagits med. Sammantaget innebär detta att missionshus byggda från 1860-talet till ca 1930-talet och deras eventuella efterträdare i de traditionella svenska väckelserörelserna tagits med. Detta innebär att en viktig del av folkrörelsesverige här lyfts fram.

Bokverket ansluter till liknande arbeten som i andra delar av landet dokumenterat missionshus. Vi saknar ännu flera landskap. Det vore värdefullt att luckor fylldes här. Inte minst inställer sig frågan om missionshusen funktionsmässigt användes på samma sätt i landets olika delar och hur tätt de var byggda. Jämförande studier skulle här ge ytterligare fördjupande svar.

Just Värmland var ett viktigt landskap, inte minst vad avser delningen av den nyevangeliska väckelserörelsen på 1870- och 1880-talen. Här framträdde Värmlands Ansgariiförening som en viktig aktör. Flera missionshus som byggts av EFS-relaterade krafter kom senare att vara i relation till SMF. Här kan man fundera över om denna skiftning möjligen påverkade de lokala missionshusens karaktär, deras funktion och syfte? Boken tar upp en del av denna utveckling.

Förutom presentationen av missionshus i Värmland innehåller boken flera inledande »fördjupningskapitel» (recensentens ordval) vilka ger intressanta överblickande perspektiv. I dessa presenteras även sommarhem och tältmöten, vilka ingick i väckelsens rum. I fördjupningskapitlet »Väckelserörelserna» ges värdefull information till läsaren om de olika väckelserörelserna ur vilka missionshusen växte fram (s. 12-23). Författarduon hänvisar även till arbetets hemsida, där information fortlöpande kommer att publiceras (sök på: Väckelsens Värmland).

Särskilt intressant finner jag fördjupningskapitlet »Missionshus i moderna tider – utvecklingen efter 1945» (s. 40-45) vara. Här sker analysen efter Göran Åbergs begrepp centralisering, ekumenisering, sakralisering och sociolisering. I detta kapitel presenteras sentida förändring vilken ger en viktig relief åt de senaste decenniernas förändring vilken Ivarsson och Olsson helt riktigt betecknar som i mycket ännu »oskriven historia». I detta kapitel ges förklaringar till flera nedläggningar av missionshus i form av samhällsförändringar, förbättrade kommunikationer, centralisering men även sekularisering och förändrade livsmönster för många människor. Flera missionshus har levt och lever i denna förändringens och nedläggningens tid.

Framställningen tar vidare på ett gott sätt upp undersökningens material, metod och forskningsetiska principer samt adresserar dem. Exempel på det senare är främst när missionshus tagits över av privata ägare och omvandlats till fritidshus/privata hem. Boken presenterar då dessa byggnader genom externt fotografi utan att kommentera husets eller tomtens skick, vilket är omdömesgillt. Ägandet och brukandet har övergått till ny ägare.

Vad jag kan sakna i boken är en sammanhäng ande diskussion av vad missionshusen betydde i sin tid. Nyare forskning har visat på att missionshusen inte sällan blev byacentrum och hyrdes ut till olika verksamheter, men förblev missionsföreningarnas och missionsförsamlingarnas andliga centrum med gudstjänster, bönesamlingar, möten och nattvardsfirande. Till detta kommer att ett missionshus inte bara skulle byggas utan även städas, renoveras och upprätthållas. Missionshusen bildade i detta en arbetsgemenskap. Något av detta återspeglas i boken, men här torde mer finnas att säga.

En fråga som studiet av boken ger är vad missionshuset betydde för byn. Som läsare kan man fundera över vad de ursprungliga byggarna av missionshusen önskade att dessa skulle betyda för lokalsamhället. Missionshuset var inte sällan den enda offentliga lokalen i byn. Vad innebar det? Vi vet av tidigare forskning att missionshusen kunde användas både för politiska möten, lokaler för byastämmor och som försäljningslokaler. Var gick ägarnas gränser för denna typ av användning? I vilken grad var missionshusen gemensamma projekt mellan ägarna och ortsbefolkningen vilken inte sällan bidrog med arbetskraft, byggnadsmateriel, tomt och så vidare?

Bokverket utgör en viktig pusselbit i den inomkyrkliga väckelserörelsens och inte minst frikyrkorörelsens genombrott i Värmland. Läsaren av boken ställs inför frågan vad det var som gjorde att alla dessa missionshus en gång byggdes. Den gedigna framställningen har här stor kyrkohistorisk och lokalhistorisk betydelse och ger vidgade perspektiv

Annons

I Mangskog genom femtio år

Redogörelse över Mangskogs Evangelisk Lutherska missionsförening under dess femtioåriga tillvaro 1902-1952.

Herre, du var förr ditt land nådig, du upprättade… du förlät… du överskylde all dess synd… Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud…

Ps. 85

Under lång tid före 1902 fanns evangelisk luthersk verksamhet i Mangskog, tidtals rätt livlig. Vad vi veta om dess första uppkomst är, huru genom norska predikanter en våg av väckelse drog fram över Mangskog, särskilt dess övre del. De gamla nämnde med vördnad predikanterna Ola Fångnes, Erik Slättmon och Johannes Öjerberg, vilka utgått av den haugianska rörelsen i Norge. Den väckelse, som blev frukt av dessa Herrens redskaps förkunnelse, var särdeles djupgående. Det berättas, att av dem som berördes, de flesta kommo i djup andlig nöd och kommo till frid allenast av förkunnelsen om Kristi ställföreträdande försonaregärning.

En missionsförening, ansluten till Fosterlandsstiftelsen bildades, gemensam för Brunskog och Mangskog. Till denna förening anslöt sig varma kristna i Mangskog. Genom denna förening blev kristlig verksamhet ordnad. Predikanter kallades att göra predikoturer genom distriktet under tio månader av året.  Mangskog hade sex platser som regelbundet besöktes, och turerna voro så lagda att de omfattade tredje söndagen i varje månad. Då hölls det ”missionsbön”, varvid predikanten och några fler höll särskild bön för missionen och missionskollekt uppbars. Sedan skolhusen tillkom hölls samlingarna i dessa, därförut i enskilda hem. Av de predikanter som utförde dessa predikoresor nämna vi komminister Ehrling, Brunskog, som jämte sin prästerliga gärning var en flitig förkunnare, Bergvall från Värmskog (född i Mangskog), Larsson från Arvika, Lindström från Långserud, Berggren från Örebro samt Alfred Andersson och Anders Olsson från Brunskog. En välsignelserik gärning vid söndagsskola och enskilda möten utfördes av skomakare Anders Persson, Tobyn, Valfrid Svartengren, Sven Liljeström, Nils Nilsson i Fjällstorp och Anders Lundgren, Slobyn. Vidare bedrevs syföreningsverksamhet med försäljningar och tidningsspridning. Särskilt högtidligt var det när någon Stiftelsens resetalare kom på besök.

En väckelse i Mangskog

På tal om läsare och religiös verksamhet hör man namnet Lillsalungen nämnas i många sammanhang. Namnet antydde länge tillbaka en gedigen bondgård, där husbonden, Kjellar med hustru, fem söner och två döttrar levde ett idogt och strävsamt jordeliv. Det var knogigt att kunna få jorden att ge näring och uppehälle åt de många munnarna. En av sönerna, Sven, var av något klenare kroppsligt virke än de övriga och hade svårt att följa med arbetstakten i hemmet. Så kom det sig att han för sin utkomst skulle lära sig ett yrke. Han kom i anställning hos en skräddare i Torsby, Fryksände. På den tiden voro norska predikanter i verksamhet i Fryksdalen. Sven fick del av deras förkunnelse, blev omvänd och därmed kom något stort, nytt in i hans liv. Det första resultatet av omvändelsen var givetvis att gå hem till Salungen och förkunna sin glädje och vad som skett. I hemmet blev emellertid den glada nyheten icke vidare uppskattad. Sven blev utkörd, enär hans omvändelse ansågs som en olycka, och till fots fick han vandra åter till sin plats i Torsby. Vägen var lång och vandringen tyngre efter vad som mött honom i hemmet.

Långt fram under den påföljande natten blev han störd av någon som bultade på dörren. Då han öppnade, stod hans äldsta bror med sin hustru på trappan, storgråtande, och bad om förlåtelse för behandlingen mot Sven. Det hade blivit väckelse i Lillsalungen. Den heliga elden var tänd och spriddes vida omkring i bygden. Stor blev skörden av denna väckelse. Många hem öppnades för Kristi evangelium. Förutom Lillsalungen minnas vi gården Där Öste i Bjurbäcken. Vid dessa gårdar levdes ett rikt andligt liv, som varit fruktbärande långt fram i tiden. Vi minnas många vänner till Fosterlandsstiftelsen, som fått sitt livs inriktning från denna väckelse. Bland dessa nämna vi tre vänner, som förra året fick hembud: Kajsa Sandström i Gunnarskog, Kristina Andersson, Arvika och Maria Nilsson, Mangskog.

Den andliga kris som drog över landet på 1870-talet på grund av lektor Waldenströms förkunnelse och inställning till läran om försoningen berörde även Mangskog och gjorde, att några följde med då Värmlands Ansgariiförening anslöt sig till den nya läroriktningen.

Vintern och våren 1902 kom den stora väckelsen, som lämnade knappt någon mangskogsbo oberörd. Det började i Åstenäs helt plötsligt vid ett enskilt samkväm. Per Andersson i Åstenäs var det första redskap Herren fick använda att leda. Stora skaror tillkom, särskilt ungdom. Predikanter tillkom och man samlades kväll efter kväll och ofta mitt på dagen. Från Fosterlandsstiftelsen kom Efraim Rang, Johannes Kjellgren m.fl. Många av de nyväckta tillhörde kristna hem och hade anförvanter som var anslutna till Fosterlandsstiftelsen och gått i stiftelsefolkets söndagsskola. För dessa var det nästan naturligt att sluta sig till den grupp som vid sammanträde i Rinnens skola den 26 oktober 1902 bildade Mangskogs Evangelisk Lutherska Missionsförening eller ungdomsförening som den först kallades. Pastor Ehrling utarbetade program och ledde förhandlingarna. Det var ingen liten skara som samlades vid detta tillfälle, de flesta ivriga att få föreningen till stånd. För dem som deltog blev det en högtidsstund med dyrbart minne för livet.

Föreningens första styrelse utsågs och blev Anders Persson och Anders Andersson i Tobyn, Anders Nilsson, Rinnen, Nils Persson, Grytterud, ordförande, Magnus Andersson, Lövnäs och Alfred Bryntesson. Någon ny form på verksamheten blev det inte, utan den fortgick i stort sett som förut. Dock tillkom enskilda och offentliga ”ungdomsmöten”. Man kallade ofta Anders Olsson i Byn att vara ledare vid dessa möten. Han var glad att få komma och vandrade villigt den långa vägen till fots fram och åter. Det var en gedigen förkunnelse denne märklige man hade att frambära och en god förmåga att ”mata barnen”, som någon uttryckte sig. För övrigt är det många ordets förkunnare som vi minnas med vördnad. Särskilt stanna vi i stor tacksamhet till komminister Anders Nilsson för den uppoffrande rika gärning han utfört i föreningen under alla de femtio åren.

Betania 2018. Foto: Henrik Olsson.

Rätt tidigt gjorde sig behovet av eget hem gällande. Flera uppslag prövades. Så blev det till sist Johannes Kjellgrens uppgift att som drivande kraft samla föreningen den 4 oktober 1907 till beslut att bygga Betania. Som intresset för husets tillkomst var stort och var och en villig att hjälpa till gick det verkligen att få huset uppfört. Betty Andersson, Grytterud gav oss tomtplats, Jan Andersson, Lundby lämnade 1000 kronor till grundplåt. Anders Vilhelm Andersson, Takene, byggde och den 5 november 1909 var huset färdigt för invigning. Denna förrättades av pastor Rang under stor tillslutning av deltagare. Så blev det Fjällsbygdens tur och vid sammanträde den 2 april 1920 beslöts uppföra Fjälls missionshus. Erik Persson gav oss tomtplats, Olsbäck ritade och brunskogsbor byggde. Den 23 januari 1923 var även detta hus färdigt att tas i bruk. Medel till byggnadskostnaden samlades frivilligt så föreningsmedel behövde ej nämnvärt anlitas.

Fjälls missionshus 2018. Foto: Henrik Olsson.

Som frikostiga givare och understödjare av verksamheten under de gångna femtio åren nämna vi särskilt bland många andra Johannes Bryntesson, Humsjötorp, Jan Andersson, Lundby, Olof och Märta Broström, Röstorp, syskonen Johannesson, Rinnen samt syskonen Hilma, Petrus och Oskar Johannesson, Danielstorp.

Ja, så har Herren lett oss underbart i femtio år. Arvet är dyrbart.

Från fäder har det kommit

Till söner skall det gå

Så tacka vid Gud för de gångna åren och lämna framtiden åt honom och hans nåd.

Mangskog den 10 januari 1953

Alfred Bryntesson

Historiken över EFS verksamhet i Mangskog är införd i Månadsblad för Värmlands och Dalslands Evangelisk Lutherska Kretsföreningar april 1953. Här är uppgiften om att beslut fattades om byggande av Betania. I tidningen är tryckt 1903, men det bör vara skrivfel för 1907.

Metodistiskt blev katolskt

I tidningen Svenska Sändebundet, organ för Metodistkyrkan i Sverige kunde man 1988 läsa en rapport från Karlskoga. Nu hade den därvarande församlingens kyrka fyllt 100 år. Visst var det något att fira! Målsättningen var att jubileet inte bara skulle visa på den egna församlingen och dess historia, utan även på samhällets historia. Det blev en hel jubileumshelg!

På själva jubileumsdagen, 23 september, som var en fredag hölls en gudstjänst med församlingens historia i centrum. Församlingens sångare under Ivan Brandin sjöng flera sånger och en historik framfördes.

Den mycket lovvärda ambitionen att bredda perspektiven gavs genom lördagskvällens jubileumssamkväm, där församlingens pastor Kjell Nilsson inledde. Karlskogakännaren Alf Bande talade om det område där kyrkan byggdes, Loviselund, som blev särskilt präglat av folkrörelserna. Här byggde även godtemplarna sin lokal och även arbetarrörelsen och Konsum hade verksamhet här.

Loviselund på ett äldre vykort från 1900-talets början. Andra huset från vänster är Metodistkyrkan.

Söndagens gudstjänst leddes av Kjell Nilsson. Där predikade distriktsföreståndare Göran Ringqvist om glädjen över Guds hus, men också om den stora uppgift som församlingen hade att föra ut evangeliet. Även här medverkade församlingens sångare.

Metodistkyrkan var en av de klassiska frikyrkorna, som organiserades i Sverige redan 1868. Det var tio år innan Svenska Missionsförbundet bildades. När man bläddrar i samfundstidningen Svenska Sändebudet kring 1988 så framstår ännu verksamheten som betydande.

Men många församlingar hade bekymmer med hög medelålder i församlingarna och svag nyrekrytering. I Karlskoga prövade man 1991 att samverka med Frälsningsarmén. Armélokalen hade avvecklats och kåren såg efter nya möjligheter för att etablera sin verksamhet.

Även detta rapporterades i Svenska Sändebudet. Kårledaren, löjtnant Anette Bruno skakar hand med metodistpastor Kjell Nilsson. Det noterades att en del gudstjänster skulle genomföras gemensamt, andra var för sig.

Något samgående var inte aktuellt med tanke på samfundens olika organisationer – men det är värt att notera att samfunden hade gemensamma rötter i 1800-talets England.

När Karlskoga-Bofors metodistförsamling firade sitt 50-årsjubileum 1924 vad det med hänvisning till den i oktober 1874 bildade ”nionde klassen” av ”Nysunds mission”. En ”klass” är i metodistiskt språkbruk det som i andra frikyrkosamfund kallas för ”krets”. ”Nysunds mission” var namnet på metodistförsamlingen som hade sitt centrum vid Åtorp i Nysunds socken och som blev moderförsamling till ett betydande antal metodistförsamlingar i sydöstra Värmland. Församlingen hade bildats 1870, och följande år anslöt sig två kvinnor från Karlskoga socken: Änkan Rebecka Sjöberg på Bofors ägor, och tjänarinnan Anna Kristina Andersson från Karlsdal.

I Degerfors, som också var en del av församlingens verksamhetsområde uppstod en strid kring den s.k. frimetodismen. Så var dock inte fallen i Karlskogas kyrkbygd. ”Uti Bofors är det mycket gott och lovande” säger pastor Peter Alfred Juhlin i sin rapport till kvartalskonferensen 1877.

Behovet av en egen lokal blev allt större. En tomt skänktes av bergsmannen Karl Sundström i Immetorp och ett s.k. gjuthus uppbyggdes av zinnersten, alltså en restprodukt från järnbruket. S:t Peterskapellet i Immetorp invigdes 1 september 1878. 1880 blev församlingen en självständig enhet.

Man hyrde 1884 även godtemplarsalen vid Loviselund för möten. Medlemsantalet hade ökat vid Bofors. Kvartalskonferensen i oktober 1886 beslutade att ”tomten Loviselund no 2, omkring 4 kappland stor, skulle inköpas av Carl Nyström mot en gemensam överenskommen köpeskilling stor kr. 165 pr kappland, vilket köp skulle uppgöras mellan Carl Nyström, säljare, och församlingsombuden Erik Börje, Erik Moberg och Jakob Andersson”.

Virke, sten och grus skänktes men den nya kyrkan kostade 3739:13. En teckning för finansiering gjordes, och ett lån togs hos Bofors-Gullspångs bolag.

Den 23 september 1888 var alltså invigningsdagen. Distriktsföreståndaren pastor L. G. Berglund förrättade invigningen. Vi citerar femtioårshistoriken: ”Så hade då församlingen fått ett tredje tempel och nu på den mest centrala plats, mitt emellan Bofors och Karlskoga kyrkoby, just där de flesta medlemmarna bo och där utvecklingsmöjligheterna voro så stora. Man säger ej för mycket, om man säger, att år 1888 var ’ett gyllene ögonblick’ för metodismen i Bofors. Om detta ögonblick tillvaratogs kan man nog tvivla på”.

Det finns en viss bitterhet i dessa ord, och en förklaring till detta är att församlingen 1893 såg sig tvingad att sälja S:t Peterskapellet i Immetorp, som kom att övertas av Karlskoga missionsförening och är mera känt som Immetorps missionshus. 1907 såldes också Elimkapellet i Rosensjö.

I metodistkyrkan firades 1903 200-årsdagen av John Wesleys födelse med en ”enkel högtid”. Wesleys porträtt fanns i fonden.

1905 fick församlingen en ny pastor, August Ek. Altartavlan – som finns kvar ännu idag – anskaffades. Predikstol och altarring förnyades. Tak och bänkar målades, väggarna tvättades och elektrisk belysning drogs in. Disponenten för Bofors bruk gav kostnadsfri lyskraft till kyrkan. 1908 inköptes en orgel från Gullspång.

Till 50-årsjubileet 1924 gjordes en större renovering med nytt golv, ny predikstol, altarring och läktare. Ny uppvärmning med varmluft installerades.

Medlemsantalet var minskande även i Karlskoga. Vid mitten av 1950-talet hade det funnits 121 medlemmar, 1980 hade de minskat till 63. Då hade den lilla församlingen i Villingsberg anslutit. I närområdet fanns också metodistförsamlingar i Björneborg (12 medlemmar), Degerfors-Högberg (25 medlemmar), Kristinehamn (40 medlemmar), Lanna-Lekhyttan (8 medlemmar), Svartå (41 medlemmar) och Åtorp (16 medlemmar). En betydande andel av Metodistkyrkans medlemmar i det som då kallades Mellansvenska distriktet fanns alltså i det som idag är Karlskoga, Degerfors, Kristinehamns och Lekebergs kommuner.  Men att krisen stod för dörren visas av att de flesta församlingar visar på noll (0) medlemmar i förberedande medlemskap – på metodistspråk betyder det döpta barn som ännu inte tagits upp i ”full förening”. Det är bara Svartå som redovisar 28 i den kolumnen – gissningsvis barn som gick i söndagsskolan.

I Metodistkyrkans årsbok 2001 kan vi se att distriktsindelningen nu tagits bort. Antalet anslutna församlingar är 61 – men statistiken blir missvisande när lokala församlingar som tillhört olika samfund gått samman. Nu redovisas 367 medlemmar i Kristinehamn! Men det är alltså Broängskyrkans församling, där tre gamla samfund gått samman.

I det gamla metodistfästet runt Letälven finns nu inte längre Björneborg, Degerfors och Lanna-Lekhyttan kvar som församlingar. Kristinehamn har vi nämnt. Karlskoga visar på 28 medlemmar, Svartå 36 och Åtorp 9 medlemmar.

Svartå och Åtorp hade vid denna tid (år 2000) ännu pastor. Men några år senare gick församlingarna samman med Nysund-Rudskoga missionsförsamling och blev Brokyrkans församling.

Några år in på 2000-talet lades också metodistförsamlingen i Karlskoga ned. Kjell Nilsson, som varit pastor under många år, gick in i tjänst i Svenska kyrkan som komminister i Kristinehamns pastorat med särskilt ansvar för Ölme. De metodister som fanns kvar slöt sig till Missionskyrkan som snart blev Rävåskyrkan.

Vad skulle då hända med den fina Metodistkyrkan – som på många andra ställen ett markant inslag i stadsbilden? Ett reportage i Tidningen Dagen 2008 berättar mera. Flera ville köpa, konstateras det. Från något håll fanns planer på att göra kyrkan till innebandyhall.

Men istället blev det Karlskogas katolska församling som köpte kyrkan. Metodistkyrkan blev S:t Görans Katolska kyrka.

Biskop Anders Arborelius förrättade invigningen söndagen den 21 september 2008 – nästan på dagen 20 år efter hundraårsjubileet. Vad hade metodistpionjärerna som invigde sin kyrka 23 september 1888 kunnat tänka på detta?

Katolska kyrkan i Karlskoga 8 januari 2023.

Istället för en tynande ”gammal” frikyrka blev det istället en i många bemärkelser gammal men på sitt sätt ungdomlig kyrka vid Loviselundsvägen. Katolsk närvaro har funnits i Karlskoga sedan åtminstone 1950-talet. När industrierna blomstrade i Karlskoga vid denna tid kom människor från hela Europa hit. En del var romerska katoliker och behov uppstod av ett katolskt gudstjänstliv.

I Örebro byggdes katolsk kyrka redan på 1930-talet och det är troligt att det var därifrån som prästerna kom. 1956 skall en egen församling ha bildats. Om detta är det svårt att veta så mycket, eftersom hemsidorna ger sparsam information och det synes vara så att katoliker varit betydligt sämre än baptister, missionsförbundare och metodister att utforska sin lokala församlingshistoria!

Söndagen den 8 januari 2023 blev det tid för ett besök vid högmässan i S:t Görans katolska kyrka i Karlskoga – 135 eller 15 år i år, välj själva!

Knäfallsbänkar, en katolsk komplettering i den gamla Metodistkyrkan.

Söndagens tema är Herrens dop, precis som i Svenska kyrkan. Några förändringar har skett av kyrkorummet sedan metodisterna lämnade. Den centralt placerade predikstolen bakom altarbordet var helt otänkbar i en katolsk kyrka. Den togs bort 2008, med viss ansträngning eftersom den var uppmurad, berättade fader Kurt Fors. Däremot finns altarmålningen kvar (se bilder).

Altarmålningen från 1905.

Nu finns istället ett centralaltare där mässan kan firas versus populum. Andra saker som kommit till i kyrkorummet är ett sakramentsskåp, Madonnabild och några andra katolska andaktsbilder. Bänkarna har kompletterats med knäfall.

Om man är van att fira mässa i Svenska kyrkan finns det mycket som är likt i den katolska gudstjänsten, annat är olikt. I brist på organist i kyrkan sjöngs psalmerna a cappella, och eftersom katolikerna både tagit del av och bidragit till den svenska psalmskatten är psalmerna bekanta.

Katolska kyrkan i Karlskoga 8 januari 2023.

Fader Kurt Fors är kyrkoherde för en internationellt präglad församling, precis som alla katolska församlingar i Sverige. Medlemmarna har sitt ursprung i länder som Polen, Tyskland, Vietnam och Burundi och många fler. Ibland firas mässa på andra språk än svenska.

På nyårsafton avled förre påven Benedictus XVI och hans porträtt är för dagen placerad framför altaret. Vi ber för påven i förbönen.

Kommande söndag kommer stiftets biskop, kardinal Anders Arborelius på visitation till församlingen.

Vad tyckte då metodisterna om detta? Så här skrev Kjell Nilsson i en kommentar på Facebook 2015: ”Det är tråkigt att församlingen inte finns längre. Men det känns så bra att kyrkan fortsätter att vara kyrka och hemvist för S:t Görans katolska församling. Jag önskar dom allt gott.”

Emma Hjerner besöker Ölserud i Kila

1915 utkom en anspråkslös skrift på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag. Författaren är anonym, kallas bara ”En diakonissa”. Som utgivare står F. Hylander.

Ett varmt tack riktas till Asta Ohlsson och Sonja Rhodén som uppmärksammade mig på den här boken!

Men författaren är känd – ibland dyker hon upp i texten som ”Em. Hj”. Emma Hjerner (1831–1916) föddes i Södra Ny socken. Efter att ha gripits av väckelsen 1856 kom hon först som sällskapsdam till Edsbergs socken i Närke för att 1858 som en av de första från Värmland ta inträde i Diakonissanstalten i Stockholm – föregångare till det som senare skulle kallas för Ersta Diakoni.

Efter studierna vid Diakonissanstalten fick hon tjänstgöra som lärarinna vid ”missionsskolor”, flyttande skolor på olika platser. Två år var hon på gården Båtels i Närs socken på Gotland. Senare återkom hon till hembygden. Berättelsen i boken tar slut 1870.

Här berättar hon en episod (sid. 95–100) som utspelade sig 1865–1866 på gården Ölserud i Kila socken. Den i texten nämnde ”nämndeman K.” hette i verkligheten Erik Börjesson (1814–1866). Hustrun Britta Maria Johannesdotter (1825–1892) var en syster till min farfars farfar, varför den här berättelsen skapar ett särskilt intresse hos mig. Den ger också en del inblickar i livet i Kila socken i Värmland för mer än 150 år sedan.

Deras barn var: Carolina (1849–1884), Matilda (1852–1883), Johan August (1855–1937), Sofia (1857–1934), Augusta (1860–1936), Kalle (1862–1934) och Anders (1865–1947).

Att bara vara döpt och följa den kyrkliga seden var i väckelsens ögon inte tillräckligt – det gällde att omvända sig, att ta emot Jesus på ett personligt sätt.

Av familjen kom alla barnen så småningom att emigrera till USA. Alla hamnade dessutom i samma region – de flesta i Moody County i östligaste South Dakota, då ännu Dakota Territory, nära gränsen till Minnesota. Dit kom även till slut modern Britta Maria, när två av döttrarna dog tidigt med små barn. Hon är begravd på Oslo Cemetery nära Trent i Moody County.

Britta Marias gravsten på Oslo Cemetery, Moody County, South Dakota.

Emma Hjerner kom 1871 att gifta sig med spegelfabrikören Erik Johansson (1844–1887). Då lämnade också Emma diakonisskåren. De fick en son: Erik Samuel, som kallade sig Jerner (1876–1927), möbelhandlare i Gävle. Han synes ha avlidit barnlös, så släkten dog ut.

Men här kommer Emma Hjerners berättelse – lätt stavningsmässigt moderniserad!

_____________________________________________________________________________

Under lovet gjorde jag en resa och kom bland annat till Ölserud, på inbjudan av nämndeman K. Stället hade förut varit herregods. K. hämtade mig och sade, då jag kom, att han kände mina föräldrar, ty han hade som ung tjänat under pastor Sjöholm, som bott granne med dem. Nu samlade han allt sitt husfolk och bad att få höra Guds ord föreläsas. Själv uppmärksam åhörare, gjorde han många frågor, bland annat om det vore möjligt att få missionsskolan en termin förlagd här. Jag sade honom då, att nästa termin vore lämplig, ty det var ännu ej bestämt för dess stationerande. ”Gott”, sade han, ”säg mig blott tid och dag, så hämtar jag”. Jag reste nu från Ölserud till nämndeman A. på Ström, och då han såsom ordförande för missionsföreningarna undrade, var vi skulle förlägga verksamheten, svarade jag: ”På Ölserud”. ”På Ölserud?? Hos den mannen, som i samråd med prästerna förföljt de troende och stängt för deras sammankomster!” ”Ja, nu skall jag dit. Detta sade han ej tro, förr än han finge se det. Han fick också se det, ty i början av mars hämtades jag dit, och en stor sal på övre våningen lämnades som skolsal. Själv fick jag bebo ett trevligt hörnrum med egen ingång och laga min mat i deras kök. Husmodern var mycket snäll och trevlig, så ock alla barnen. I söndagsskolan deltog min värd jämte hela hans hus som åhörare. Det var en besökelsens tid. Ofta skjutsade han mg på mina sjukbesök, och vi samtalade då om själens frälsning. ”Jag ser, att de troende är ett lydigt folk, och det är nödvändigt att omvända sig, men jag har ej tid”, sade han, och grät ofta bittert. Han kunde omöjligt förstå, att man kunde vara en kristen och sköta sin jordiska kallelse lika bra, ja, ännu bättre. Att han kämpade i sitt inre, det kunde jag dock förstå, men vem skulle avgå med segern – Gud eller världskärleken?

Längre fram på våren utbröt en smittkoppsepidemi. Skolan stängdes dock ej, utan så länge barnen voro friska, fingo de fortsätta. Ofta kommo barnen och berättade, att nu var den eller den flickan sjuk, och vi kommo överens att bedja Gud göra den sjuka frisk. Om någon dag kommo de åter strålande och meddelade: ”Gud har hört vår bön och nu är hon här”. Själv gick jag i de sjukas hem utan fruktan för smitta. Herrens hand var mäktig över oss.

En söndagseftermidddag, då vi voro samlade omkring ordet, och jag särskilt förnam Herrens närvaro, omtade jag en dröm, som haft föregående natt. Jag drömde, att Herren Jesus kom in till mitt värdfolk och bjöd dem alla frälsning och salighet. Men de emottogo honom ej utan ledde honom ut genom köksdörren och korsfäste honom ute på gården. Jag riktade nu en allvarlig maning till min värd och värdinna att taga lärdom av denna min dröm. I dag var Herrens besökelsetid för dem. Det gällde nu, att de gjorde sitt val. Värden lämnade nu rummet och hustrun, som stannade kvar ytterligare en stund, sade: ”Nog ville jag bliva ett Guds barn, men jag vågar ej för min man”. Hur ont gjorde det mig icke om dessa annars så präktiga människor.

Ute i naturen var det en härlig vår. Allt knoppades och grönskade. Fågelsången steg mot skyn, och lantmännen plöjde och sådde sina åkrar. Vår värd gick också ute med i vårarbetet. Att hans samvete var oroligt, kunde tydligen märkas, och det var, liksom tålde han numera icke vår skola. Vi fingo också utrymma salen och flytta in barnen i mitt rum. Han förklarade sig nu behöva salen för att i lugn och ro sova sin middagstimme. Att detta ej var sanning, syntes därav, att han blott en gång vilade middag där. Emellertid blev ej annan råd för oss än att avsluta skolan. Barnen gråto häröver, och för mig kändes det också svårt att lämna denna plats, ty ordet hade här emottagits med stor beredvillighet. Min tröst var dock, att Herren själv skulle vårda sin lilla plantering. Under Vingårdsmästarens hand skulle den växa sig stark. Efter examens slut böjde vi alla våra knän, tackande Herren för all hans nåd och trogna omsorg om oss under den flydda tiden. Då vi reste oss från barnen, såg jag, att barnen legat med sina ansikten mot golvet, så att detta var vått av deras tårar. Sådant skar mig djupt i hjärtat, men jag måste vara lugn för att ej ytterligare öka skilsmässans smärta. Också hade jag lärt mig att likt Abraham bryta upp från den ena platsen till den andra.

En varm, solig dag i juli ”satt jag åter i kärran” på väg till en ny plats. Missionsskolan skulle denna termin förläggas till Sillerud i Nordmarken. I det hem, där skolan denna gång var inhyrd, var värdfolket på Herren troende. Jag fick också spisa med dem och behövde således ej själv hava hushåll, vilket var en stor lättnad. Många barn hade jag att undervisa och dessutom kommo här, såsom på andra ställen, större flickor och begärde undervisning i kristendom, handarbete m.m. En dag företog jag en åktur till mitt hem, och som vägen gick förbi Ölserud, gjorde jag en påhälsning hos en bekant familj där. Då jag kom, var där främmande, och på bordet stodo glas och brännvinsflaska. Dessa kommo dock i en hast undan, och kaffebordet dukades för oss. Värden blev så upprörd, då han fick se mig, att han blev illamående och måste gå ut på en promenad för att återhämta sig. Vid avskedet visade jag honom på trädens gulnade löv och vikten av att hava sin sak uppgjord med Herren, ty våra liv skola också likt löven om hösten fällas. Snön breder sig över det fallna lövverket, kanske faller också snön, denna hösts snö, på våra gravar. Han drog sin hand ur min och sade: ”Jag minns det ord, Ni gav mig, då Ni sist tog avsked”. – Icke anade jag att de ord, jag nu uttalat, skulle gå i bokstavlig uppfyllelse. Då grödan nu på hösten var inbärgad, blev mannen sjuk i smittkopporna och dog. Den första snön föll på hans grav. Då jag nästa gång reste förbi detta ställe, var det sålt, och änkan med barnen hade flyttat till en annan plats. Huruvida hon lämnade sitt återstående liv åt Herren, känner jag ej, men barnen blevo på Herren troende.

Kathleen Thelen, barnbarns barnbarns barn till Erik Börjesson och Britta Maria Johannesdotter besöker Ölserud i april 2013 tillsammans med maken Ben Ross Schneider. De träffade dåvarande ägaren av Ölserud Hilding Jonasson.

Anders Olsson – SMU-märkets skapare

Samlingssalen på sommarhemmet Västeräng i Säffle pryds ännu av det ”gamla” SMU-märket. Det användes till slutet av 1950-talet och var alltså i bruk när samlingssalen byggdes 1945.

Men hur är historien bakom? Det är faktiskt en predikant från Gunnarskog som ligger bakom! När Anders Olsson avled 1951 skrevs följande minnesartikel i Arvika Nyheter – troligen författad av Anders Thorell även om den inte är signerad. Den bygger huvudsakligen på en tidigare artikel i en serie om predikanter bördiga från Gunnarskog

——————————————————————

Som Arvika Nyheter förut meddelat har pastor Anders Olsson, Lillhärdal avlidit i sitt 85.te år efter en tids sjukdom. Han sörjes närmast av syskonbarn, de flesta bosatta i Gunnarskog. Den avlidne var änkeman sedan rätt många år tillbaka var född i Lövnäs, Gunnarskog den 25 september 1866 och brukade varje sommar under någon vecka besöka hembygden. Detta var fallet även förliden sommar och han kunde då räkna den trettonde gången i följd – men som nu för honom blev den sista.

Anders Olsson kan även räknas bland de många predikanterna, som utgått från Gunnarskog, varom det tidigare erinrats i Arvika Nyheter.

Olsson var endast 20 år, då han första gången reste upp till Norrland. Det var som timmerhuggare, som han först kom till Bjuråker i Hälsingland. Därefter till Färila, Hybo och Ljusdal – på den senare platsen var han bosatt i 20 år. I Färila kom han med i de andliga väckelserna och var då något över 20-årsåldern. Han berättade vid ett tillfälle, att han allt sedan dess varit med i andlig verksamhet och började deltaga som lärare i söndagsskolan.

Icke förr än vid sekelskiftet började jag predika – ”Det utbröt väckelse i flera socknar, säger den gamle evangeliiförkunnaren och jag förstod att Gud ville använda mig i sin tjänst”.

”Till Delsbo blev jag även kallad. Den socknen som blev riksbekant för sina många mord, som förövades där. I den socknen har jag predikat i 17 byar och mycket folk kom till tron”. Han tillägger: ”Jag har rest i alla socknar i Hälsingland och predikat”.

Till Härjedalen kom Anders Olsson 1910 och varit bosatt där den längsta tiden, där han tjänat som predikant inom Lillhärdals missionsförsamling. ”Till att börja med, var det bra där, men nu är det svårare att samla folk till möten. Jag är heller icke med i de ordinaries skara utan numera blir det bara någon gång jag predikar”, säger 83-åringen vid ett av sina besök.

En sak som är av ganska stort intresse och som icke torde vara känt av så många är, att Anders Olsson blev upphovsmannen till det, särskilt bland ungdomen inom Svenska Missionsförbundet, kända och vackra S. M. U.-märket. Det var år 1908 då han var på en predikoresa i Gårdskär, Uppland, som denna tanke kom för honom. Efter att ha funderat och planerat, skrev han till lektor P. Waldenström, som då var missionsföreståndare och talade om sin önskan att få till stånd för hela landet ett gemensamt märke. Ritningen hade han klar, och skickade då med ett märke som han hade komponerat. Det ”godkändes” även av missionssekreterare Wilhelm Sjöholm, och det dröjde inte länge förrän de voro färdiga och Olsson själv fick mottaga ett varmt tack för det uppslaget, och erhöll för egen del, som minne, det vackra märket.

Mer än 40 år ligger nu bakom sedan dess, och tusenden av den kristna ungdomen har på sitt rock- eller kappslag burit detta märke som varit en föreningslänk dem emellan, då de på resor och annorstädes kommit i kontakt med varandra på så sätt visat var de hört hemma.

Pastor Anders Olsson var på sin tid en god sångare och även musikaliskt begåvad. Han gav även ut en sångsamling med namnet: ”Herren vår Lovsång”.

Denna sångsamling utkom i flera tusentals ex. De nyomvända i Hälsingtuna voro bortåt 200 personer och alla ville ha hans sånger. Detta var år 1905. Hans broder Nils Olsson, som under många år bodde i Härjedalen, brukade predika, och var under någon tid även föreståndare i Gunnarskog.

Då den nu hänsovne sångarevangelisten i yngre år besökte sin hembygd sjöng han många av dessa sånger till orgel, gitarr eller zittra. Hans predikan var varmhjärtad och framfördes med kärlekens värme. Nu vilar han från sin gärning, och stoftet vigdes till griftero i går i Lillhärdals kyrka.

Ekumeniska nedslag i sjuttiotalets västra Värmland

Den svenska frikyrkoekumenikens historia finns skildrad i docent Torsten Bergstens (1921–2012) bok Frikyrkor i samverkan. Den svenska frikyrkoekumenikens historia 1905–1993. Boken utkom 1995 på Verbum. Det är inte alltid som boktitlar är så självklara.

Bergstens bok börjar med det första frikyrkomötet i Immanuelskyrkan i Stockholm i februari 1905. Där samlades representanter för Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan. Drivande var SMF:s missionsföreståndare P. P. Waldenström och vid mötet diskuterades frågor av gemensamt intresse som kyrkopolitiken och religionsfrihetslagstiftningen.

Det första mötet följdes av ett andra på samma plats fem år senare. Där märktes, enligt Bergsten, en skillnad mellan SMF:s djupa förankring i den svensk-lutherska traditionen och baptisters och metodisters koppling till anglosachsisk frikyrklighet.

1912 bildades Fria Kristliga Studentföreningen (FKS), delvis som en reaktion till den 1909 bildade Uppsala Kyrkliga Frivilligkår som var ett organ för den ungkyrkliga rörelsen. FKS kom att vara en viktig pådrivare för det som 1918 blev Frikyrkliga Samarbetskommittén. Under några år utgavs också Frikyrklig Tidskrift. En orsak till att samarbetskommittén blev verklighet var att P. P. Waldenström avlidit 1917 och därmed öppnat för en radikalare frikyrkosyn inom Svenska Missionsförbundet.

Bergstens gedigna bok fokuserar framför allt på de frågor som var aktuella för kommittén och vad som avhandlades på deras möten – det gäller frågor som socialt ansvar, rusdrycksförbud, arbetarrörelsen samt pacifism och fredsfrågan.

Men var målet samverkan – eller var det ännu större: samgående? En som tidigt besvarade frågan med ”samgående” var läraren vid SMF:s missionsskola Sven Wisborg inför 1919 års frikyrkomöte. 1925 aktualiserades ekumeniken genom det möte som ärkebiskop Nathan Söderblom kallade till Stockholm och Uppsala. Även den romersk-katolska kyrkan var inbjuden men avböjde. En av tidens frikyrkogiganter, Lewi Pethrus i Filadelfiaförsamlingen, informell ledare för svensk pingströrelse, kallade romersk-katolska kyrkan ”en sköka vars händer dryper av blod” och protesterade kraftfullt. Som Bergsten skriver har ”denna ångestfyllda rädsla för katolicismen djupa rötter i svensk-luthersk kyrkolagstiftning och fromhetsliv alltsedan reformationen. Inom frikyrkligheten förstärktes den antikatolska inställningen genom negativa erfarenheter från missionsfälten i Asien, Afrika och Latinamerika”.

En stötesten inom frikyrkoekumeniken var baptisternas tydliga motstånd mot gemensamt nattvardsfirande. Denna fråga kom inte att helt vara löst förrän på 1970-talet.

De följande decennierna bjöd på flera utvecklingstendenser inom frikyrkorna och Svenska kyrkan som drog åt olika riktningar – en växande och radikal Pingströrelse som till en början var ytterst tveksam till alla former av ekumenik, en förändrad och förtydligad kyrkosyn inom Svenska kyrkan, en ny självbild inom de ”gamla” kyrkorna och försiktiga steg mot ökad ekumenisk samverkan mellan dessa.

1963 blev Frikyrkliga Samarbetskommittén till Sveriges Frikyrkoråd. Då hade redan försök gjorts att skapa en frikyrkofederation eller frikyrkoförbund. Som problem lyftes den vanliga kongregationalistiska församlingssynen, associativt medlemskap och interkommunion. Istället kom tonvikten under de följande åren läggas på lokal samverkan. En ny rörelse mot ett frikyrkoförbund var som mest intensiv 1968–1971. Här ställdes åter igen frågorna om samfundsidentitet och ekumenik på sin spets. Samtalen avslutades i besvikelse genom att Metodistkyrkan stängde dörren.

De följande åren kom istället att präglas av en annorlunda ekumenisk våg som också innebar att lokala församlingar gick samman eller nybildades och anslöts till flera frikyrkosamfund. En del i denna rörelse var den bredare och folkligare ekumenik som fick fotfäste efter Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala 1968, Jesusrörelsens framväxt och den karismatiska vågen som berörde kristna från många olika fållor.

Torsten Bergstens bok är 27 år gammal men rekommenderas för den intresserade! Den är inte svår att få tag på genom de antikvariska nätboklådorna.

1972 anordnades för första gången ett verkligt kristet riksmöte i Göteborg med representanter från i stort sett hela Sveriges kristenhet. Den första lokala församlingen som bildades var i Höör i Skåne 1969 – inte så långt därefter följde Vasakyrkans församling i Filipstad.

Vi skall här följa ekumeniken i ett lokalt perspektiv, så som den skildrades i några artiklar i Arvika Nyheter. Samtidigt som västra Värmland präglats av den stora anslutningen framför allt till Svenska Missionsförbundets församlingar, så har banden aldrig helt brutits med Svenska kyrkan och präster och pastorer hade i regel ett gott samarbete – även om undantag fanns!

I januari 1972 rapporterade Arvika Nyheter om en unik händelse – ett öppet nattvardsfirande hade ägt rum i Arvika baptistkyrka. Tidningen tror att de var det första ekumeniska nattvardsfirandet öppet för alla i en svensk baptistkyrka.

4 oktober 1972 rapporterades att en ungdomsgrupp med anknytning till Jesusrörelsen var på besök i skolor i Arvika och Charlottenberg. Bible Club Movement eller som det numera heter: Bible Centered Ministeries är förvisso en betydligt äldre organisation, grundad 1936.

Ekumeniska gudstjänster i Sporthallen förekom regelbundet. I november 1973 avslutades ”Kyrkornas U-vecka” där också tidens intresse för ”tredje världen” fick ett tydligt uttryck. Missionären Daleth Unell från Örebromissionen predikade och temat var ”Frälsning Idag”. Något nattvardsfirande förekom tydligen inte denna gång.

Två år senare deltog även Katolska församlingen genom pater Bernhard Durell. Kanske hade även katolikskräcken klingat av vid denna tid. Stiftsadjunkten Nils Andersson predikade och ”som sig bör detta år” (1975 hade utlyst som FN:s kvinnoår) lästes avslutningsorden av två kvinnor.

Under 1970-talet började en fördjupad ekumenik också få fotfäste inom Svenska kyrkan. I västra Värmland var komminister Esaias Dahlin i Karlanda en pådrivare, själv med stark koppling till missionsförsamlingen. I mars 1979 hölls en konferens i Karlanda kyrka, där prästen Anne-Marie Fryxelius talade och en rad andra förkunnare medverkade, som kyrkoherde Gunnar Lindskog, Ärtemark, och pastorerna Lennart Larsson, Järnskog och Mogens Nielsen, Holmedal. Helbrägdagörelse och tungomålstal stod som ämnen för de diskussioner som fördes.

I januari 1979 uppmärksammades Lennart Larsson, som då var pastor i pingstförsamlingen i Järnskog och missionsförsamlingen i Köla. ”Hur kan det gå ihop” frågade sig tidningen. ”Det skulle inte gå i vilken församling som helst, men missionsförsamlingen i Köla är en utprägad döparförsamling och den gamla väckelseandan lever starkt kvar i gränstrakterna. Den värmländska värmen och gränsbons naturliga öppenhet har minskat klyftorna mellan de olika församlingarna och skillnaden mellan dem är i grund inte så stor”.

Tydligen ansågs det så att missionsförsamlingarna var mer åt pingsthållet i Värmland – men hade inte också Pingströrelsen förändrats?

Uttalandet understryker Pingströrelsens ibland ambivalenta hållning till ekumeniken.

Det kan konstateras att västmanlänningen Lennart Larsson är väl förankrad i Värmland, numera bosatt i Västra Ämtervik och ännu som pensionär predikande – numera mest i Equmeniakyrkor.

Ännu ett ekumeniskt steg togs i maj 1980 då konferensen ”Tillsammans i glädje” avslutades med ekumeniskt nattvardsfirande i Silbodals kyrka, då förutom prästerna Gunnar Edström och Esaias Dahlin även pingstpastorn Göran Holm och missionspastorn Mogens Nielsen medverkade.

I augusti 1982 så välkomnades Jens och Gunnel Andersson till Eda där Jens skulle verka som pastor i både missions- och Filadelfiaförsamlingarna. Missionskyrkan och Filadelfia i Charlottenberg ligger ett stenkast från varandra och att kalla gemensam pastor upplevdes som ett naturligt steg.

”De flesta skrankorna mellan de två olika samfunden har försvunnit” konstaterade Arvika Nyheters reporter. Kanske var de dock lite högre än vad man först kunde tro, eftersom båda kyrkorna lever kvar och den gemensamma pastorn inte blev mer än ett experiment som varade i ca två år.

Ibland talas det om att vi idag lever i en ”ekumenisk vinter”, där de spektakulära ekumeniska framstegen från 1970-talet bromsats upp och ibland förvandlats till oenighet och ibland konflikter. Men 2011 skedde äntligen det som man drömt om i flera omgångar i mer än 60 år: Svenska Missionsförbundet (Missionskyrkan), Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan gick samman till ett nytt samfund, kallat för Equmeniakyrkan.

Försöken att ena uppifrån hade aldrig lyckats, utan det var de enade lokala församlingarna som till slut blev så många att de gamla samfunden upplevdes som föråldrade.

Idag finns också fler samverkansområden, framför allt mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. Samarbetskyrkor har etablerats. Equmeniapastorer, framför allt med bakgrund inom gamla Svenska Missionsförbundet, är idag präster inom Svenska kyrkan. I Karlstads stift är de ett tiotal.

Tre baptistiska samfund har också blivit till Evangeliska Frikyrkan.

Frikyrkorna är idag en av fyra kyrkofamiljer inom Sveriges Kristna Råd, som blivit den självklara ekumeniska mötesplatsen sedan dess bildande 1992.

Trosrörelsen, som rörde om i den kyrkogeografiska grytan på 1980-talet, lever vidare men en av dess förgrundsgestalter, Ulf Ekman, blev katolik.

EFS har tagit över verksamheten i en av de största kyrkorna i Stockholms innerstad, Sankta Klara kyrka, och bedriver ett arbete präglat av diakoni och samhällsansvar med ett både liturgiskt och evangelikalt präglat gudstjänstliv.

Ekumeniska kommuniteten fyller Linköpings domkyrka vid höstmötet. Dagens ekumenik omfattar också de många gamla historiska kyrkor som fått ett fäste i Sverige genom invandringen.

Det är få kristna idag som tar tydligt avstånd från ekumeniken – även om några undantag finns. Detta gäller förstås både individer och grupper.

Dagens ekumeniska möten har andra uttryck än förr – ofta stillsammare än 1970-talets.

Det finns många forskningsobjekt för framtidens kyrkohistoriker!

Missionshuset i Tobol i Gunnarskog

I byn Tobol knappt 2 km nordöst om Gunnarskogs kyrka finns ett missionshus som sedan 25 år inte längre används för sin ursprungliga verksamhet. Till det yttre är det dock ganska oförändrat men till det inre är det idag enbart förråd.

Missionshuset är nära förknippat med Göran Thorell (1910–1996), pastor i Svenska Missionsförbundet på olika platser, bland annat i Sunne och Järnskog men född och uppvuxen i Tobol. I jubileumsskriften Gunnarskogs Missionsförsamling 1863–1963 skriver han själv om missionshuset:

Tobol har inte någon centralpunkt för den frikyrkliga verksamheten i Gunnarskog. Större väckelsetider i andligt avseende har ej heller berört bygden. Men några har ändock kommit till tro under åren. I frikyrkosammanhang nämnes Tobol år 1857, då lärarinnan Matilda Eriksson från Mellbyn ordnade ett möte. Det nämnes även som platsen för ett sammanträde den 17 juni 1877, då det beslöts att Gunnarskog skulle skilja sig från Arvika Missionsförening. Gröttvål, Rexed och Backsjöbotten, som kretsen omfattar, skymtar även i samband med vissa personer och möten. ”Samlingarna”, som mötena gärna benämndes, och söndagsskolan hölls i hemmen. För söndagsskolfester och missionsauktioner uppläts välvilligt Tobols skola. Det samtalades ofta om möjligheten att få en egen gudstjänstlokal. I början av tjugotalet beslöt församlingsmedlemmarna i denna del av Gunnarskog att bygga sitt missionshus. Lutherska Missionsföreningens medlemmar ville också vara med och så byggdes lokalen gemensamt. En av de vackraste tomterna i bygden ställdes till förfogande och invigdes med en festlighet sommaren 1923. Grundläggningen började omedelbart och året därpå stod byggnaden under tak. Det mesta av materialet var skänkt eller köpt till extra gott pris och de flesta dagsverkena gjordes gratis. Hela bygden var intresserad av att se ”bönhuset” färdigt. Så långt jag vet tog inte bygdens murare och hans medhjälpare, som murade upp väggarna, någon betalning för sitt arbete. Traktens originella ”Målare-Magnus” begärde 75 kronor för att måla både ute och inne. Sommaren 1927 invigdes så Tobols missionshus högtidligen av tillförordnade distriktsföreståndaren Natan Fredriksson.

År 1961 genomgick missionshuset en grundlig renovering, då bygdens folk, liksom på tjugotalet, visade ett storslaget intresse genom att hjälpa till med finansieringen. Från 1961 äger Gunnarskogs Missionsförsamling lokalen helt, då Lutherska Missionsföreningen sålt sin del.

Den som skriver detta har många inspirerande och kära minnen från missionshusets tillkomst, minnen från alla dem som arbetade eller på annat sätt bidrog till byggets förverkligande. När jag tänker på mina kära föräldrars brinnande intresse och offervilja för missionsarbetet, blir jag själv inspirerad. Far, som sedan tjugo år vilar från sitt arbete, levde för de andliga verkligheterna. När missionshuset byggdes lade han vissa tider ned lika mycket av frivilligt arbete på bygget som på sin egen gård.


Så långt Göran Thorell. 1963 hade man ett fint missionshus, men med tiden började verksamheten att ebba ut. Det hölls enstaka möten i Tobol, ofta då kom Göran Thorell själv hit och predikade. Efter pensioneringen 1975 bosatte sig han med hustrun Marta i Arvika.

En inblick i verksamhet, offervilja och framtidstro i samband med ombyggnaden finns i de här artiklarna från Arvika Nyheter som Mats Lugne publicerat på sin sida.

Det här gjorde att missionshuset, kanske mer än andra kom att vara förknippat med en enda person. Det fanns andra medlemmar i missionsförsamlingen i området. Två av dessa var syskonen Ebba och Ragnar Erlandsson som testamenterade sin kvarlåtenskap till missionsförsamlingen och efter vilka det hölls stor auktion vid Tobols missionshus i april 1995.

I april 1996 gick Göran Thorell ur tiden och det gjorde att planerna på att avveckla missionshuset blev mer aktuella för missionsförsamlingens styrelse. Hösten 1997 såldes missionshuset till några av Göran och Martas efterkommande och ett avslutningsmöte hölls, troligen sommaren 1998, med medverkan av bl.a. pastor Torgeir Faanes, missionsförsamlingens mångårige ordförande Torsten Nilsson, dåvarande ordförande Ing-Marie Ålander, Morgan Norrby, Tobol och Karl Östegaard, Backsjöbotten.

Det blev parad ut med Kristusbild, nattvardsbord, kollektbössa och kaffekokare.

Conny Wolbe dokumenterade det sista mötet och här publiceras flera av bilderna för första gången!


Från vänster: Lars-Eric Ljunggren, Ing-Marie Ålander, Torsten Nilsson, Olle Höglund, Morgan Norrby och Karl Östegaard.

Avslutningsgudstjänst i Persbols missionshus

Söndagen den 13 november 2022 hölls avslutningsgudstjänst i Värmlands äldsta missionshus med regelbunden aktivitet, Persbols missionshus i Rudskoga socken. Det var Brokyrkans församling (tidigare Nysund-Rudskoga missionsförsamling) som hade beslutat att avsluta verksamheten och sälja missionshuset, på senare år i regel kallat Brokyrkan Persbol.

Eftersom ingen av oss hade möjlighet att närvara så kommer här ett gästinlägg skrivet av Lena Olsson, Rudskoga. Ett stort tack till henne och till Beatrice Ivarsson som dokumenterade i bild.

Så kom den dagen då vi firade sista Gudstjänsten i vårt älskade Persbol. Det var enligt uppgift det äldsta missionshuset i Värmland som fortfarande var i bruk. Frågan om att sälja har diskuterats fram och tillbaka i några år, men nu kunde vi inte bära kostnaderna längre. Vi har ju kvar Brokyrkan i Åtorp samt vår sommargård i Däldenäs.

Det var en välbesökt gudstjänst. Mötesledaren berättade att huset byggdes 1867, alltså för 155 år sedan. Det har använts bl.a. till skollokal. Tänk om väggarna kunde tala. Som avslutning på predikan sades: ”det bästa har vi framför oss”.

Vi fick se på diabilder från 1990-talet där nyingarna hade gjort ett bildspel om Jona i valfiskens buk. Det var nostalgiskt och fint.

Naturligtvis var det en del sång på gudstjänsten. Den sista sången som sjöngs var ”Tack o Gud för vad som varit”.

Vid kaffet efteråt gavs tillfälle att berätta minnen.

Vi fick höra om hur det var på den tiden som kommunen hyrde delar av lokalen och bedrev förskoleverksamhet där. Innan huset togs i bruk var några män från kommunen ute för att inspektera bygganden. En av lärarna pratade en hel del med dom, så att de glömde att kontrollera de sanitära förhållandena. De missade att det bara fanns utedass på den tiden. Det kanske det inte hade blivit godkänt då. Det installerades dock inomhustoaletter senare. Ett barn hade en gång sagt när de hade fått lära sig vad ett missionshus var: ”ett mindre gudligt trähus”.

En annan deltagare talade sig varm för den tidigare pastorn Mats Fredrikssons skrift ”Församlingen ett hem” som en mycket bra läsning. Hon påpekade också att det dröjde länge innan kvinnorna fick förtroendeposter i församlingen, på annat sätt än genom köksbestyr och handarbete. Hon pratade också om det stora och betydelsefulla ungdomsarbetet som pågått och pågår sedan länge. Det var som en ungdoms- eller fritidsgård. Ledarna hade ett stort tålamod.  När en tidigare pastor Carl-Göran Lindh avtackades påminde hon om att det hade varit en gråtfest utan dess like.

En annan kvinna sade att hennes farmor och farfar hade varit med mycket i Persbol. Farmodern var lite handikappad, så hennes son körde henne på en traktorkärra till gudstjänsten.

Vi fick också höra om när det blev asfalterat på parkeringen. Hur pastor Carl-Göran önskade en handikappramp bredvid trappan till sin 70-årsdag. Det fick han. De många auktionerna som hållits i Persbol glömmer ingen. Speciellt när Sture Eriksson höll i klubban och sålde brödkakor. När de var sålda slängde han ut dem till köparna.

Efter att ha delat minnen ock gemenskap vid kaffeborden tog vi på oss kläderna och gick ut för att stänga Persbol.

Pastor Jan Gustafsson läste några väl valda ord, bad en bön samt bad om Guds Välsignelse. Därefter låste han symboliskt dörren.

Den verkliga ”Körkgâta” i Arvika

Eftersom det är Arvikamârten i helgen kan ett inlägg om Arvika vara i högsta grad försvarbart.

I den alerta lokaltidningen Arvika Nyheter kunde man i december 1982 läsa om Arvikas verkliga ”Kyrkogata”. Den som är väl orienterad i Jössehärsmetropolen känner förstås till att det finns en gata som heter Kyrkogatan, eller ”Körkgâta” som man säger med ett mycket öppet a-ljud. Den går från Styckåsen i öster tvärs igenom staden, och fortsätter så småningom till Mikaelikyrkan, den gamla sockenkyrkan som ligger i stadens västra utkanter – ”väst i stan” för att använda Arvikauttryck.

Nej, den gata som avses är Skolgatan, Kyrkogatans parallellgata två kvarter norrut. Arvikas innerstad har ju ett regelbundet utseende med kvadratiska kvarter, där regelbundenheten anpassats till Kyrkvikens strandlinje.

På Arvika Nyheters framsida känner vi igen västra församlingens präster Lennart Björkholtz, Klas Nilsson och Lena Skoting, baptistpastorn Bertil Jorsäter, missionspastorerna Gusten Anderzén och Axel Sköldmark och EFS-pastorn Dennis Björklund.

Som så ofta bland präster och pastorer skulle några av dessa snart lämna Arvika mot nya mål. Någon blev kvar. Lena Skoting är ännu i full verksamhet 40 år senare som kyrkoherde i Säffle pastorat och kontraktsprost.

Vid Skolgatan fanns vid denna tid Baptistkyrkan, Missionskyrkan, Pingstkyrkan och Metodistkyrkan, och några stenkast bort Frälsningsarmén och östra församlingens Trefaldighetskyrka.

Artikeln, som är skriven av veteranreportern Nils Norlén, diskuterar varför just Skolgatan blivit en sådan samlingspunkt för kyrkorna. Arvikakännaren Gunnar Larsson tror inte att det berott på någon medveten stadsplanering eftersom kyrkorna byggts vid så olika perioder.

Eftersom missionshuset, med tiden missionskyrkan, byggts först kan placeringen av den bero på att den då låg i den dåvarande köpingens absoluta utkantsområde. Den hade dock en föregångare vid Gunnarskogs gränd som byggdes redan 1869.

Samma diskussion finns med i prosten Åke Högströms artikel om kyrkorna i Arvika, i den bok som utgavs till Arvika stads 75-årsjubileum 1986.

Det som slår en läsare av artikeln så här 40 år senare, är att mångfalden och ansamlingen av kyrkor i stort sett betraktas både som en kuriositet och en naturlig företeelse. 1982 hade dock Metodistkyrkans verksamhet börjat att avtyna, det fanns inte någon pastor och tre år senare skulle församlingen upphöra och kyrkan säljas. Om metodistkyrkan finns mer att läsa här.

Vid den här tiden hade det ekumeniska klimatet förbättrats så mycket att det ofta genomfördes olika samarbetsprojekt och några gånger om året ekumeniska gudstjänster. ”Vi trivs bra på vår kyrkogata bedyrar präster och pastorer i de olika samfunden. Ibland samlas vi till pastorsmöte för att dra upp riktlinjer för den ekumeniska verksamheten”, noteras det i artikeln. Det blev ju allt svårare att för utomstående förklara likheter och skillnader mellan församlingarna.

Den här stora mångfalden var fortfarande vanlig i de flesta svenska tätorter i början av 1980-talet. Det fanns förvisso en del regionala skillnader. I Värmland fanns det inte så många medlemmar från Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet, och inte heller Svenska Alliansmissionen hade nått hit från sitt kärnområde i Jönköpings län.

Däremot fanns Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen representerad på bilden, trots att de aldrig ägde något eget missionshus eller annan samlingslokal i Arvika. Lokal hyrdes vid Östra Esplanaden, och senare flyttades verksamheten till församlingshemmet Mikaeligården. En pastor fanns dock, som var verksam i hela den stora krets som omfattade både Arvika och Eda kommuner. 1997 bildades EFS i Arvikabygden när ett flertal missionsföreningar gick samman. Sedan början av 2022 finns inte längre heller denna förening.

Ett resultat av ekumeniseringen blev förstås att den stora mångfaldens tid var förbi. Varför samlas var för sig när det gick att gå samman? På riksplanet gick Svenska Missionsförbundet (senare Missionskyrkan), Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan samman till Equmeniakyrkan 2011 (namnet kom 2013) och det hade föregåtts av många lokala församlingsfusioner. I Arvika blev det så att baptistförsamlingen upplöstes och medlemmarna gick in i missionsförsamlingen. Baptistkyrkan såldes 2005 till frimurarföreningen Prudentia – inte till ordenssällskapet NN som det felaktigt står i vår bok.

Vad finns kvar 2022? De båda svenskkyrkliga församlingarna finns kvar: östra och västra, även om de numera är ett gemensamt pastorat från 2002, från 2014 omfattande hela kommunen. Någon representant från Pingstkyrkan eller Frälsningsarmén finns inte med på bilden, men verksamheten finns kvar i Arvika 2022. Missionskyrkan, den äldsta frikyrkolokalen i Arvika finns också kvar. Idag kallas den precis som modersamfundet Equmeniakyrkan.

Så här såg det ut i dåvarande Missionskyrkan den 4 oktober 1940, då de båda missionsförsamlingarna (sedan 1916 var de uppdelade mellan land och stad) firade sitt gemensamma 80-årsjubileum. På estraden igenkänns bl.a. predikanten Jan Forslund. Bilden kommer från Arvika kommuns bildarkiv.

Sommarhemmet Västeräng – en mötesplats i mer än 100 år

Väckelserörelsen byggde under en hundraårsperiod mer än 700 hus i Värmland. Missionshus och kapell växte upp som lokala samlingsplatser. Men det finns också en kategori av helgade rum, som säkerligen spelade en minst lika stor roll för värmlänningarna som missionshusen.

Det handlar om sommarhemmen, nästan alltid belägna vid natursköna platser, ofta i bekväm närhet men ändå avskildhet från städernas och tätorternas larm. En plats för sång- och musikprogram, scout-, tonårs- och juniorläger och ibland alldeles vanliga gudstjänster.

Västeräng före 1945.

Under några decennier under början av 1900-talet skaffade sig många baptist- och missionsförsamlingar, liksom några pingstförsamlingar och frälsningsarmékårer sådana hus. Ibland var det ett befintligt hus, ibland ett nybygge.

Började i KFUM

Sommarhemmens historia börjar i Kristlige Föreningen av Unga Män – KFUM. KFUM är på många sätt en pionjärrörelse bland de kristna ungdomsorganisationerna. Det fanns också föreningar för unga kvinnor – KFUK. Redan 1893 började KFUM i Stockholm en sommarhemsverksamhet, som sedan fick efterföljare på många andra platser.

Ett av de äldsta sommarhemmen med anknytning till Svenska Missionsförbundet fanns sedan 1902 i Gävle. Under dessa år bildades ungdomsföreningar som blev grunden till det som skulle bli SMU. Det första sommarhemmet i Värmland var Sanna i Kristinehamn som invigdes 1912.

Biljettpriser till Västeräng

Sommarhemmen var i första hand tänkta för ungdomarna i ungdomsföreningen, som en plats för god gemenskap och skydd från världens lockelser. De skulle verka sammanhållande, men kom också att fungera medlemsvärvande. Här hölls söndagsskolfester, juniormöten och fester av olika slag. Idrotten fick också en tydlig plats genom att det byggdes fotbolls- och volleybollplaner.

Under senare år fick programverksamheten vid sommarhemmen en starkare plats. Många församlingar kom att förlägga den mesta av verksamheten till sitt sommarhem. Kristna sångare och musiker genomförde sommarturnéer.

Fyrbåken

Centrumkyrkans sommarhem Västeräng i Säffle fyllde 100 år sommaren 2021. Från början var det en ombyggd stuga som köptes in av kapten Johan Eriksson. Huset förvaltades av Ungdomsföreningen Fyrbåken, eller mer korrekt av en separat andelsförening. Man kunde köpa andelar för 50 kr/st. Redan 1928 beskrivs Västeräng som ”en av alla älskad plats”. Fyrbåken blev med tiden SMU i Säffle, senare Centrumkyrkans Ungdom.

50-årsjubileum på Västeräng 1971.

Precis vid krigsslutet 1945 kunde Västeräng byggas ut. Det första spadtaget togs den 26 april 1945 och invigning kunde äga rum redan i början av juni. Arkitekt och byggledare var byggmästare Edwin Ericson och målaremästare Karl Järpegård stod för målningen. Över 3000 frivilliga arbetstimmar lades ned i projektet. Det gjorde att kostnaden stannade vid 14000 kronor, vilket motsvarar 318000 kronor i dagens penningvärde.

Kjell Nygren vid 50-årsjubileet.

Vid återinvigningen 1945 kunde man resa med båten ”Eskilstuna II” från Säffle. Länge var båten den vanliga vägen till Västeräng. Mest känd var ”Nike”. Idag kommer de allra flesta via bilvägen förbi Sandbacken.

Västeräng har varit en flitigt utnyttjad plats under dessa år. Programverksamheten har under de senaste decennierna varit verksamhetens ryggrad. Någon gång varje sommar brukar också söndagsgudstjänsten äga rum här.

Många läger

Scoutläger på Västeräng, i mitten av 1970-talet. Ledare är Marco Helles, Ingemar Nilsson och Svante Bergström.

Juniorläger och senare tonårs- och scoutläger var länge årligen återkommande, men under de senare decennierna har det varit vanligare att resa till renodlade lägergårdar på andra håll i Värmland och Dalsland, som Ladtjärnstorp och Stora Strand.

Nyinghajk på Västeräng i mitten av 1990-talet. Ledare är Alice Carlsson, Elsie-Britt Tuomi, Britta Nygren och Ingegerd Clevemarker.

Samlingslokalen och de andra utrymmena har inte förändrats särskilt mycket sedan 1945. Det gamla SMU-märket som togs ur bruk på 1950-talet finns kvar här. Predikstolen från 1945 byttes ut efter ca 60 år. Däremot har köket självfallet moderniserats. I början av 2000-talet tillkom nya toaletter.

Säffle Gospel på Västeräng, sommaren 1995.

Lördagen den 20 augusti avslutas 2022 års sommarsäsong med ett program med viss jubileumsprägel, det blir 101 år då eftersom någon större sammandragning inte kunde genomföras under 2021.

Västeräng sommaren 2022. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Det blir öppet med servering och fotoutställning under eftermiddagen och på kvällen sång och musik med Henrik och Marie Bäckström Johansson, Emelie Bäckström Olsson och Henrik Olsson. Även pastor Joakim Götborg medverkar.

Artikeln publicerades ursprungligen i Säffle-Tidningen 18 augusti 2022.