Smyrna, Filadelfia, Frikyrkan För Alla Folk, We Are One Church och VOIS

Vi har i flera (här och här) tidigare inlägg tagit upp frågan om vad som ligger i ett namn på en församling och ett heligt rum. Kyrkornas namn har uppmärksammats både av Dagen och Sändaren under 2020.

Staden Smyrna (Izmir) i nuvarande Turkiet har inte bara givit namn åt en kyrka i Göteborg utan även till Smyrna i Rottnesund, Sunne. Numera vandrarhemmet Hånsjögården. Foto: Henrik Olsson.

Det är inte någon slump att församlingar kan heta Smyrna och Filadelfia men inte Laodikeia. I Betania bodde Jesu vänner och Betel betyder ”Guds hus”.

Dagen botaniserade bland pingstnamnen och där finns Smyrnakyrkan i Göteborg som ett klassiskt exempel. Artikeln finns bakom betalvägg men föreståndaren Urban Ringbäck säger:

– Generellt sätt tror jag namnet Smyrna mer är laddat med församlingens egen historia än med den kyrkohistoriska och bibliska innebörden. Gemene man både i och utanför församlingen vet nog inte mycket om den betydelsen.

– Vid några tillfällen får det dock en vidare och faktiskt också tidsaktuell koppling. Många invandrare kommer från Turkiet ibland också från Izmir (dåtidens Smyrna) i dagens Turkiet. Han som driver restaurang Leo alldeles granne med oss älskar att ha Smyrnakyrkan som närmaste granne och vill så gärna ordna en resa för våra medlemmar till just Izmir. Det har inte blivit av ännu men skulle vara fantastiskt. Han är själv muslim men är mycket positiv till kristna.

Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm resonerar kring ”sitt” kyrknamn:

Men i den frikyrkliga teologin är inte historien alltid till nytta utan man anser att de kristna värdena devalveras genom seklerna. Därför vill man gå tillbaka till källan, för då blir det mer äkta. Alltså nästan tvärtemot hur man beskriver vårt moderna samhälle. Tolkningsidén att berättelsen i Nya testamentet är normativ är fortfarande väldigt stark och helt relevant. Och i pingströrelsen finns inga konkurrerande idéer. Vi vill inte gifta oss med det som är politiskt korrekt i dag, utan går hela tiden tillbaka till de bibliska berättelserna och tänker att det är det här som är normativt för oss. Och ställa frågan till oss själva hur vi ska förstå de här texterna i dag.

– Att man en gång valde namnet Filadelfia var för att det fanns med i Nya testamentet och därmed var en modell för det vi skulle vilja gestalta, det har fortfarande hög relevans för oss i dag. Sedan tänker vi kanske inte exakt samma som grundarna, men fortfarande är tanken på att de nytestamentliga idéerna och den undervisningen är vår grund, det försöker vi omfamna i vår tid också.

Han framhåller också att det skulle vara teologiskt tveksamt att kalla en byggnad för kyrka. Men kopplingen till Filadelfiakyrkan i Örebro, som är stark, går dock Piensoho förbi med tystnad. Är den glömd?

Robert Åkerlund, pastor i Elimkyrkan i Örnsköldsvik säger följande om namnet Elim, som varit särskilt vanligt inom baptismen.

Det har nog funnits tillfällen när vi haft våra funderingar om att byta till ett namn som vanliga människor kan förstå även om vi nog aldrig riktigt behandlat frågan. Den känslan tog än mera fart när vi efter att ha beställt ett nytt affischskåp fick tillbaka det och i utstansad plåt stod texten: Emilkyrkan! Dessutom, komiskt i sammanhanget, så bodde just då ett ungt par i kyrkan som hette Emil och Elin.

– Men på senare år har vi snarare återerövrat Elimnamnet och kopplat det till oss som kyrka idag och vår stad. Vi vill vara en oas för de som vi finns till för och för de som kommer till oss. I Elim ska man både finna vilan i Gud och kraften från det levande vattnet men också rustas för den fortsatt tuffa färden genom livet. Vi har också fått till oss profetiska tilltal på senare år som lyft fram vad vi som församling kallas att vara för människor.

I Sändaren, som är ett organ för Equmeniakyrkan, var förstås gamla missions-, baptist- och metodistförsamlingars namn ett givet ämne.

Det visar sig, att många församlingar inte bytt lokalnamn till Equmeniakyrkan, eftersom de ansett det ”gamla” namnet så väl inarbetat – eller så kan det finnas, som i Uppsala och Linköping, både en Baptistkyrka och en Missionskyrkan i samexistens.

På Donsö i Göteborgs skärgård är det heller inte aktuellt att byta namn på Missionskyrkan. För pastor Pelle Marklund har frågan inte varit aktuell:

Han menar att det finns flera orsaker till det. Församlingen identifierar sig starkt med mission, och stödjer arbete i fem olika länder.

— Det tror jag är en grundbult. Man associerar lättare mission till missionskyrkan än om församlingen skulle heta Equmeniakyrkan, säger han.

Så finns det också ”moderna” namn. Frikyrkan För Alla Folk hör hemma i Målilla, och VOIS i Norrköping, en ”svengelsk” bokstavering med uttalad anknytning till orden om Johannes Döparen i Matt. 3:3. Annars gillar många moderna frikyrkoförsamlingar engelska, det är tydligt som New Life, Home Church, We Are One Church eller Hope Church. Eller för den delen Hillsong – en rörelse med rötter i Australien som numera är en del av den svenska Pingströrelsen.

Orsaken antas vara …… att attrahera en yngre målgrupp. Det känns kanske, som en tunn förhoppning. Vi får se, vad nästa trend kan bli.

Det har alltid gått mode i kyrkonamn. Dessutom har vi tagit in ord från andra språk – ja, ordet ”kyrka” är ju grekiska.

Slutet för Filipstads gamla missionshus

Filipstads gamla missionshus bränns ner av brandkåren. Foto från Bergslagens Räddningstjänst

I Facebook-gruppen ”Filipstad i foto” så hittade jag den här bilden, som postats av Joakim Lambertsson tillsammans med ett klippt text från en lokaltidning, troligen Filipstads Tidning. Bildkällan är brandkåren själva.

Texten lyder:

Gamla missionshuset och ett större uthus i kvarteret Vakteln i Filipstad brann på fredagskvällen ned till grunden. Huset var tidigare delvis rivet och den centrala tomten skall inom kort bebyggas av ett större bilföretag i staden. Den ovanliga saneringsmetoden åsågs av en mycket stor publik och utgjorde i och för sig konkurrens till Lions ”trivselkväll” i Folkparken. Det anskrämliga gamla timmerhuset brann som fnöske och blev ett mycket fint övningsobjekt för brandkåren. Huset uppfördes redan på 1800-talet och tjänade i många år som samlingslokal för Missionsförsamlingen. Tomten och fastigheten inköptes emellertid av staden som i sin tur skänkte byggnaderna till brandkårens kamratförening.

Jag har inte exakt kunnat fastställa vilket årtal det handlar om men missionsförsamlingen lämnade huset 1963 så det måste ha varit relativt kort tid efter det. Som synes, så kör bilarna på vänster sida.

Husets tidigare utseende går att se här.

Lågornas rov i Ransäter

Den 26 april 2004 försvann ett värmländskt missionshus. Ransäters missionshus hade tjänat ut och brändes ned under kontrollerade former av brandkåren. Det är några värmländska missionshus som brunnit. I vissa fall har bränderna varit anlagda, i äldre tider var det inte ovanligt att ett alltför kraftfullt eldande ledde till eldsvådor, eller så har det varit andra orsaker.

Ransäters missionshus brinner den 26 april 2004. Foto: Ellen Sjökvist

Det gamla missionshuset i Ransäter invigdes den 20 oktober 1911. En ledande i missionsverksamheten här var folkskolläraren Erik Gustaf Erlander, mest känd som Tage Erlanders pappa.

Under beredskapstiden i början av 1940-talet lät man bygga ett luftbevaktningstorn på missionshusets ena gavel.

Bertil Forsberg skriver i skriften som heter Rudstorp och Södra Stensdalen: ”Mina föräldrar var medlemmar i Missionsförsamlingen och som liten fick man följa med på möten och varje år en julbasar. Då såldes sydda dukar, kuddar, vantar och strumpor m.m. Kaffe såldes och missionshuset var fyllt av folk. Pappa brukade tända den stora kaminen som var längst bak i stora salen. Minns också tant Anna som bodde på övre våningen; mamma brukade skicka mina systrar och mig med bröd, kakor, karameller och korv till henne. Hon var tacksam där hon satt i sin gungstol och alltid nöjd. Jag minns också Hjalmarssons båda familjer som lagt ner så mycket arbete i missionshuset. Sista mötena och julförsäljningarna hölls i slutet av 1980-talet”.

Missionshuset såldes 1997 till Inga Åsemark. Sedan köptes det av Anders Hedström.

Hösten 2003 var hembygdsforskaren Torbjörn Sjökvist här och dokumenterade huset. Vi tackar honom för att vi fick använda hans fina bilder, liksom bilden av det brinnande missionshuset som tagits av hans mamma Ellen Sjökvist.

Idag finns en minnesmarkering på platsen, uppsatt av hembygdsföreningen.

Platsen för missionshuset idag. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Häljebols missionshus – i NWT 1956

Dagstidningarna är fortfarande väldigt goda källor till den lokala historien, men det finns luckor och lokalbevakningen på gräsrotsnivå är kanske inte riktigt så bra som förr. Tidningarna har rationaliserat sin verksamhet, det finns färre anställda journalister och färre frilansande lokalbevakare.

Det skulle vara önskvärt om vi hade tid och möjlighet att gå igenom alla Värmlands lokala tidningar för detta projekt. Nu har vi bara kunnat göra vissa nedslag. Ibland kan man hitta samlingar av tidningsklipp och det gör naturligtvis allting mycket enklare. De flesta, men inte alla, äldre dagstidningar finns bevarade på mikrofilm. Det är en hållbar teknik, men studiet av den kräver i regel att du åker till Humlegården i Stockholm.

Vi har ju förhoppning om att Kungliga Biblioteket kan fortsätta sitt projekt att digitalisera alla svenska dagstidningar. Om så hade varit fallet, och Nya Wermlands-Tidningen blivit digitaliserad så hade en sökning på ”Häljebols missionsförsamling” kunnat ge träff på denna artikel, som publicerades den 16 oktober 1956.

NWT visar här på sin verkliga ambition att vara en länstidning. På samma sida blandas nyheter från olika delar i Värmland: Jubileum för logen 479 Frihetsfacklan av NOV i Munkfors, Otte Sköld-relief till krematoriet i Kristinehamn, ”Gripne knivskäraren i Torsby har erkänt”, sockenstugan renoveras i Västra Fågelvik, rektor Horsner avtackas vid Karlskoga Praktiska Läroverk och vinnarna av distriktshantverkstävlingarna i Karlskoga. Och så finns riksnyheter, som att en ”grönögd tyska” blev Miss World, att Sovjet och Japan upptar diplomatiska förbindelser, liksom filmrecensioner.

Och så då nyheten från Häljebols missionshus. Om ni vill veta mer så finns en artikel här.

Ett tack till Karin Johansson i Säffle som hittade tidningsbladet i sina gömmor.

Ett besök på Fryken

Redan 1939 diskuterades behovet av en ungdomsgård för Missionsförbundet i Värmland. År 1943 köptes gården Stranna i Västra Ämtervik av Värmlands Ansgariiförenings Ungdom på initiativ av distriktsföreståndaren Josef Rydhe. Gården var en villa om 5 rum och kök och en ekonomibyggnad med ca 1 ha mark.

Efter en namntävling fick gården namnet Fryken och under drygt 20 år så blev detta en mycket älskad lägergård för värmländsk ungdom – mest då de som var engagerade i SMU-föreningar. Bibelskolekurserna lockade fler och fler deltagare. Gårdens huvudbyggnad kompletterades med en sommarkyrka och med baracker inredda till logement. Men det var alltid en gård för sommarbruk.

Vykort från Fryken, troligen 1950-talet.

Pastorerna hade byggt en klockstapel, och klockan därifrån hänger nu vid lägerkyrkan på Ladtjärn.

Idag dyker Ungdomsgården Fryken upp ibland på vykortsmarknaden. Kanske är det någon som söker sammanhanget kring den. Notera rubrikens ”på Fryken” – vilket alltså åsyftar gården.

Eric Persson, som var mångårig ordförande för SMU i Värmland skriver: ”Fryken hade ett mycket starkt grepp om ungdomen i Värmland just i början av 1960-talet… Önskemålet om att få Fryken till en åretruntgård blev allt starkare och kursverksamheten inom distriktet intensifierades. Fryken fyllde nu inte längre måttet”. (Missionsbladet nr 8 1970)

Flygbild av Ungdomsgården Fryken

Det fanns flera idéer om vad som skulle göras. En plan var att köpa Krokstads Herrgård utanför Säffle. Denna gård blev dock alldeles för dyr. 1964-65 gjordes en plan för upprustning och utbyggnad av Fryken. Kostnadsberäkningen för detta stannade på 400000 kronor vilket också ansågs alldeles för dyrt.

Det fanns också planer på att köpa in retreatgården Sandom i Norge, men det ansågs ligga för långt bort. Från Karlstad till Sandom är det 46 mil, så en resa dit är en dagstur. Genom lyckliga omständigheter fick Värmlands Ansgariiförening sommaren 1967 möjlighet att köpa Vägsjöfors Herrgård av Uddeholms AB, som införlivat tidigare ägarna Mölnbacka-Trysil.

Sista lägret på Fryken hölls sommaren 1967 och gården såldes våren 1970 till Sven Lind med familj. Gården återfick namnet Stranna. Linds hade en dotterson som med tiden kom att bli mycket känd, sångaren Peter Jöback. Så Peter Jöback har haft Stranna som sitt sommarparadis ända till år 2000, då gården såldes till nuvarande ägarna.

En fredag i juli 2020 fick vi möjlighet att besöka Stranna eller Fryken. Gården ligger avskilt en bit från Västra Ämterviks kyrkby. Det är troligt att många lägerdeltagare kom med rälsbussen på Fryksdalsbanan och fick då promenera några kilometer till gården. En lång öppning i granskogen leder fram till gården. Vi pratar med nuvarande ägaren och hon berättar att det åtminstone tidigare kom en del par hit i högre medelåldern, som berättat att de träffats här på läger och parbildningen blivit bestående.

Entrén som mötte folket när de kom till gården – jämför vykortet ovan
Ett av logementen
Logement
På väg mot stranden. Till höger fotbollsplanen
Fryken ligger vid Fryken
Kiosken

Det är överraskande mycket som finns kvar och minner om lägergårdstiden vid Fryken. Flertalet av logementsbyggnaderna står kvar, liksom kiosken. Fotbollsplanen är nyligen klippt och sommarkyrkan fungerar som garage. Gräsmattan går ner till sjön som gav gården dess namn och vyerna är anslående. I fjärran syns Sunne kyrka.

Gården från sjösidan
Sommarkyrkan

I mina egna gömmor hittade jag några Frykenminnen. Både faster Kerstin och min pappa Arnold gick bibelskola på Fryken. Vid den här tiden var det viktigt inom frikyrkligheten – där Svenska Missionsförbundet var den helt dominerande rörelsen i Värmland – att markera avstånd gentemot ”statskyrkan” och vara ”medvetet frikyrklig”. Det var också en tid, när den baptistiska dopsynen började få ett starkare stöd inom SMF.

Fryken 1953
Faster Kerstins kamrater utanför logementet
På fritiden kunde man bl.a. spela badminton

Det visade sig bland annat i att mina farföräldrar inte lät döpa sina barn, som att faster och pappa då inte kunde gå i konfirmationsundervisningen i Kila kyrka, om de då inte hade döpts som tonåringar. Vid denna tid började ”bibelskola” att anordnas av församlingarna som ett frikyrkligt ”alternativ”. Eftersom årskullarna inte räckte till att ha bibelskola i Kila och Långseruds missionsförsamlingar så valde Kerstin att ”gå på Fryken” – med bibelskola i form av sommarläger. Pappa Arnold tog efter storasyster. Jag vet att båda hade många goda minnen från dessa somrar.

Bibelskolegruppen på Fryken 1955. Klädkod: Mörk kostym för pojkar, vit klänning för flickor, kaftan för pastorer.
Farmor, pappa och farfar vid Frykens strand sommaren 1955

Så några bilder finns från somrarna 1953 och 1955.

På 1970-talet började för övrigt bibelskolorna i Svenska Missionsförbundet att ersättas av begreppet konfirmationsundervisning. Även Vägsjöfors Herrgård blev platsen för många sådana läger under åren.

Källa:

Curt Engström och Torbjörn Johansson: En idé blir verklighet. Vägsjöfors Herrgård och Ladtjärnstorp 50 år. Votum Förlag, 2018.

Missionshusen i Karlskoga – bilder och minnesbilder

I slutet av juni i år besökte vi Karlskoga kommun- och föreningsarkiv. Vi fick utmärkt hjälp av kommunarkivarie Annelie Henriksson med att få fram det material som vi önskade. I en av arkivkartongerna för Karlskoga missionsförsamling skulle det finnas fotografier – och det var originalfoton till de minnesskrifter som missionsförsamlingen gav ut 1907 (50 år) och 1932 (75 år). De senare fotografierna återgavs också i 100-årsskriften 1957.

Jag beslutade mig för att dela med mig av bilderna i Facebook-gruppen ”Du vet att du är från Karlskoga om…” Det gav en del intressanta inspel från gruppens medlemmar.

Eftersom en FB-grupp är svår att hitta i, så kommer här bilderna och ett urval kommentarer att återges här. Gamla kommentarer och bilder kan ligga väl dolda i gamla trådar. Gruppen har 8302 medlemmar. Här är alltså inte alla kommentarer, men ett urval.

Salem/Salemkyrkan

Salemkyrkan 1907

Svante Södersten köpte 1875 mark på Bregårdens ägor, på missionsföreningens uppdrag. På hösten 1876 stod det nya missionshuset, som fick namnet Salem klart. Själva huset kostade 5500 kronor att bygga. Salem flyttades och byggdes om till korskyrka, och återinvigdes vid missionsföreningens 40-årsjubileum 28 november 1897. Från denna tid användes benämningen Salemkyrkan. 1887 anskaffades en ny piporgel genom brukspatron Ernst A. Kjellbergs försorg. Kjellbergs hustru Matilda var organist de första åren. 1903 fick Salemkyrkan en ny piporgel, tillverkad av A. P. Loocranz, Alingsås. Mellan 1900 och 1903 var Axel Södersten organist, han flyttade senare till Stockholm och blev organist i Immanuelskyrkan och musiklärare vid Missionsskolan på Lidingö.

Salem revs i samband med bygget av nya Missionskyrkan 1957.

Salemkyrkan 1932

Barbro Hulthén skriver: ”Här har jag varit som barn Jag kommer ihåg en julotta då min farfar sjöng Måste ha varit i slutet av 50-talet”.

Ann-Margret Thorslund skriver: ”Där var det skola en tid för jag gick där i tredje klass läsåret 53/54. Men jag kommer inte ihåg hur den såg ut.”

Fridhem, Granåsen, senare flyttat till Kedjeåsen

Kedjeåsens missionshus 1932

Detta missionshus uppfördes 1877, men flyttades 1894 till Kedjeåsen. Det är beläget en bit från vägskäl och andra centrala platser och ansågs 1961 vara i dåligt skick och inte värt att reparera. Det såldes på 1970-talet och är numera bostadshus.

Bilden från Kedjeåsen vållade många kommentarer av igenkännande karaktär. Viola Ollaiver delade med sig av en bild av söndagsskolan i Kedjeåsen 1956 som fick många att känna igen sig.

Hennes bror Torild Hilmersson kan berätta att ”Hösten 1956 bodde vi i vaktmästarbostaden medan vårt hus renoverades”

Knutsbo missionshus, senare Östervik

Österviks missionshus 1932

Uppfört 1878. Det revs 1907 och flyttades delvis till Östervik och återuppbyggdes där. Det fanns kvar i församlingens ägo till 1990 då det överlämnades till Österviks Byalag. Numera kallas huset för Österviks Bystuga och används flitigt som en samlingspunkt för människorna på östra sidan av sjön Möckeln, som kallas för ”Kosia”.

Åke Arvidsson berättar följande: ”Om jag nu tänker på rätt missionshus att det ligger på ko-sia nånstans så har predikat där en julotta. Det var massor med snö kommer jag ihåg. Jag fick börja med att skotta en gång fram till missionshuset.”

Hjördis Thoresson: ”Där bodde min farfar. tror det var nån gång på 40-talet. och själv gick jag på söndagsskola där och undervisades av en gullig dam, Tant Maja.”

Det är påfallande hur många söndagsskolminnen som det finns.

Björtorps missionshus, senare Kilsta

Björtorps missionshus 1907

Uppfördes 1878. Missionshuset skänktes av hemmansägare Anders Olsson och hans hustru Sara Josefsdotter i Björtorp. Missionshuset rymde omkring 75 personer. När centrum i denna del av Karlskogabygden försköts till Linnebäck, så beslutade sig församlingen att bygga ett nytt och större missionshus där. Björtorps missionshus låg dessutom alldeles intill stora landsvägen. Det flyttades 1927 till Kilsta, och återinvigdes där 11 december detta år. Vid missionshusutredningen 1961 ansågs det ligga alltför nära staden, när bebyggelsen brett ut sig åt detta håll. Missionshuset såldes på 1970-talet och är numera rivet, ersatt av villabebyggelse

Kilsta missionshus 1932

På min fråga om detta missionshus var rivet kan Håkan Ericsson svara: ”Du har rätt. Användes som skola årskurs 3 och 4 Stenbäckens skola till 70-talet. Gick där själv 47-48.”

Ann Damberg Ström har ett söndagsskolminne: ”Där gick vi i söndagsskola tant Wiwi och farbror Petrus hette ledarna. Men kommer inte ihåg vilken församling de tillhörde (missionskyrkan?)”

Skogskärrs missionshus

Skogskärrs missionshus 1907

Uppfördes 1880. Det ansågs på 1940-talet vara i dåligt skick och möten kunde bara hållas under sommarhalvåret, eftersom det saknade uppvärmning. Missionshuset revs hösten 1945 och ersattes av ett nytt på samma plats, som idag är sålt till bostadshus.

Skogskärrs missionshus 1932

Tommy Karlqvist skriver: ”Här levde jag mitt första levnadsår 1955/1956 då mina föräldrar var vaktmästare här och bodde i lägenheten på övervåningen”. Detta var alltså i det förnyade missionshusen

Sibbo missionshus

Sibbo missionshus 1932

Uppfördes 1888 i den östra delen av socknen, norr om Immetorp. Det såldes 1965 och användes som bystuga under en del år. Idag är det förfallet och troligen bortom räddning.

Ann-Britt Alm skriver: ”Har gått många år i söndagsskola, mysigt”.

Här dök det upp minnen från bystugans tid. Anitha Moberg skriver: ”Där har jag varit på många olika tillställningar, som farbror August Olsson var med och arrangerade! Ser också namnet Rudolf här. Jag och min kompis Monica Schalin brukade få åka med honom och Ulla-Britt i den fina bilen. Roliga minnen!” Susanne Sundberg har likartade minnen: ”Ja jisses där har man gått luciatåg och dansat ut julen många år minsann. Tänk vad mycket större man tyckte det var när man var liten och nu när man ser det så här.”

Lugnets missionshus

Lugnets missionshus 1907

Även kallat Gälleråsens missionshus, uppfördes 1888. 1961 ansågs missionshuset vara ”i nära nog obrukbart skick” och det var inte aktuellt att reparera. 14 medlemmar fanns i kretsen varav de flesta hade närmare väg till andra missionshus. Missionshuset såldes 1964.

Lugnets missionshus 1932

Per-Inge Lindquist skriver: ”Ja, Där var man tvingad att gå i söndagsskola, min skolkompis Karl Eriks far predikade där (Karl Gren tror jag han hette)”.

Högfors missionshus

Högfors missionshus 1907

Barnhemmet i Vall med samlingssal uppfördes våren 1858. Senare byggdes en större samlingssal, som även användes som skolsal. Denna flyttades 1891 till Högfors och byggdes om till missionshus. Det renoverades 1958. Såldes 1979, men ”Missionshuset” står kvar som namn på den närbelägna busshållplatsen.

Högfors missionshus 1932

Här mindes Yvonne Skårberg och Lisbeth Gustafsson att de gått i söndagsskola.

Immetorps missionshus

Missionshuset byggdes ursprungligen av metodisterna. Tomten skänktes av Karl Sundström i Immetorp och grunden lades i juli 1877. Ritningen uppgjordes av byggmästaren C. P. Olsson från Bjurtjärn. S:t Petruskapellet invigdes den 1 september 1878 av distriktsföreståndaren pastor B. A. Carlsson assisterad av pastorerna K. A. Jansson och P. A. Juhlin.

Immetorps missionshus 1932

Kapellet i Immetorp såldes av metodisterna till Johan Dahlin 1893, som upplät det för missionsföreningens möten. Metodisternas jubileumsskrift kallar detta ”det sorgligaste i Karlskoga-Bofors metodistförsamlings hela historia”. Orsaken var brist på pengar. Efter hans död 1919 erhöll missionsföreningen det som gåva av sterbhuset. Missionsföreningen upplät det en söndag i månaden till metodisternas möten.

Missionshuset är byggt av slaggtegel (sidnersslagg) och putsat. Det såldes och sista mötet hölls 1994.

Charlotta Hagberg kan berätta att hon är missionshusets nuvarande ägare.

Här har många gått i söndagsskolan, vilket de berättar med glädje: ”Där har jag också gått i söndagsskola och även bott där några år när mina föräldrar var vaktmästare” skriver Monica Gustafsson.

Barbro Johansson: ”Därifrån har man en del minnen. Jag var med i Juniorerna.”

Roland Håkansson: ”Mina föräldrar Linea och Nils Håkansson var vaktmästare där i slutet av 40-talet. Vet inte exakt men jag var nog i fyraårsåldern när vi flyttade därifrån i början av 50-talet. Trots min unga ålder när vi bodde där så har jag en del minnen därifrån.”

Linnebäcks missionshus

Missionshuset invigdes 20 november 1921. Centrum i denna del av Karlskogabygden hade förskjutits till Linnebäck, som fått skola, poststation, telefonväxel och handelsbodar. Det stora och rymliga missionshuset (plats för 250 personer) ersatte Björtorps närbelägna, som flyttades till Kilsta. Uppförandet av Linnebäcks missionshus ledde dock till en ekonomisk kris för församlingen, som tvingades att säga upp en predikant och sälja båda predikantbostäderna. Linnebäcks Bygdeförening tog över missionshuset 2001.

Linnebäcks missionshus 1932

Inga-Lill Rosen Henriksson: ”Min lekkamrat Monika bodde där med sina föräldrar Gunnar, Iris och en syster Ingegerd!!”

Ylva Kivistö: ”Vilket fint foto. Ja, där hade vi söndagsskola, Tore för de äldre och Iris (och även jag en tid) för de mindre barnen. Båda våra barn är döpta där och brorsan gifte sig i Missionshuset.”

Sten-Åke Frisk: ”Där har jag gått i söndagsskola, haft skolavslutningar även junior o seniorträffar för oss ungdomar i Linnebäck.”

Ingrid Widén: ”Även gick i söndagsskolan där samt var med mamma på träffar där man sålde hantverk och lotterier med åror där man kunde vinna allt möjligt. Fanns även servering med kaffe med hembakat och även ostkaka.”

Öfalla missionsgård

Denna förhyrdes först av missionsföreningen, men huset köptes senare även om det stod på ofri grund. Vi har tyvärr inget foto på detta hus.

Skogskärrs missionshus (nya)

Det nya missionshuset i Skogskärr invigdes 1947. Det kostade omkring 35000 kronor att uppföra och Missionshuset byggdes med stor och liten sal samt kök på bottenvåningen, vaktmästarbostad på övervåningen och pannrum, matkällare och tvättstuga i källaren, samt ett rum som skulle användas som slöjdrum för juniorerna. Såldes i början av 1980-talet, numera bostadshus.

När vi reste utanför Värmland fann jag Gudrun i slutet av vägen.

På våra resor runt om i Värmland har vi nu sommaren 2020 endast 50-tal missionshus och kapell kvar att besöka, och kring flera av dem råder osäkerhet om de fortfarande finns kvar. Vi har hållit oss mestadels till Värmland även om vi även fotograferat misjonshuset i Trysil och konstaterat att Falltorps missionshus i Södra Finnskoga ligger väldigt nära norska gränsen, med en del medlemmar på norska sidan. En utgångspunkt för oss har varit att studera de föreningar som varit med i Värmlands Ansgariiförening (VA) och bland dem finns många i Dalsland. Vi har viss koll på missionshusen i norra Dalsland, och Tabor i Ödebyn, Svanskog, ligger faktiskt i landskapet Dalsland. För missionshus i Västra Götaland har dock Stig Florén och Länsstyrelsen i Västra Götaland gjort ett omfattande dokumentationsarbete vilket gör att vi bara i undantagsfall tar oss an samma objekt, framför allt i Gullspångs kommun. En förening som också hörde till VA var Bergens missionsförsamling i Malungs kommun och det missionshuset besökte jag 2019. Församlingen hade medlemmar både från Norra Ny och Malung, och den uppgick senare i Norra Ny. Lisskogsåsens kapell överläts till Malungs missionsförsamling och såldes 1984, men står kvar än idag.

Lisskogsåsens kapell

Ett annat område som vi tagit oss an är Hällefors kommun där Hällefors och Grythyttans missionsförsamlingar har hört till VA. Dessa ligger inte alls i Värmland, men har ändå tagits med i vår undersökning. Förutom dem ligger också Hjulsjö socken i Hällefors och ingen förening här har varit med i VA, men de har fått följa med på köpet. Tidigare i  juli åkte jag och Carl-Johan Ivarsson dit, med logi inbokad på Malingsbo herrgård från 1700-talet.

Malingsbo herrgård

Innan vi lämnade Värmland hälsade vi på i Brattforshyttan där missionshuset från 1878 på 1970-talet omvandlades blästringsanläggning, men innertaket skvallrade om tidigare funktion.

Tidigare missionshuset i Brattforshyttan
Taket i ”blästringsanläggningen”

Sedan stannade vi till i Saxå bruk för lunch. Där tog vi nya foton på kapellet som varit hem för Saxå baptistförsamling och träffade också ägaren Carl Jan Granqvist som gett oss värdefull information om kapellet.

Saxå kapell
Artikelförfattaren och Carl Jan Granqvist

I Hjulsjö inledde vi sedan med att besöka pingstvännernas kapell Smyrna i Jönshyttan.

Smyrna Jönshyttan

Församlingen bildades 1925 och huset byggdes 1931. Den nuvarande ägaren hade tillträtt 1979 och berättade om hur vintrarna måste ha varit kalla i det dåligt isolerade kapellet. Sedan visade han oss vänligt nog vägen till missionshuset i Jönshyttan. Detta hörde till Hjulsjö fria församling som bildades 1882 som var ansluten till Svenska Missionsförbundet. Huset byggdes 1899 och är idag privatägt.

Jönshyttans missionshus

Till Hjulsjö fria församling hörde även Bredsjö missionshus invigt 1930. Bredsjö bruk lades ned i början av 1960-talet och därmed minskade verksamheten, sedan 1980-talet har det inte varit någon verksamhet i missionshuset och idag är det privatägt.

Bredsjö missionshus

Bredsjö missionshus var inte så lätt att finna, först hamnade vi vid Bredsjö Folkets hus och folkpark från 1915, vilka också är värda att omnämna och visa i några bilder.

Folkets hus i Bredsjö
Folkets hus i Bredsjö
Folkets park i Bredsjö, med staty av Hjalmar Branting
Folkets park i Bredsjö

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) har haft tre föreningar i Hjulsjö och en av dem var Björksjöns D.U.F. (De ungas förbund). Den föreningen bildades 1907 och byggde sitt missionshus 1919. Huset är välbevarat och försett med namnskylt. I början av 1990-talet gav Björksjöns missionsförening julhälsning i EFS distriktstidning. Idag fungerar huset som bystuga för Björksjön.

Björksjöns missionshus

Hjulsjö missions- och ungdomsförening bildades 1870 och byggde 1874 missionshuset Emaus. Det flyttades till sin nuvarande plats i Hjulsjöby 1909 där byggdes ut och tjänstgör nu som församlingsgård i Hjulsjö.

Missionshuset i Hjulsjöby

Hittills hade vi haft bra flyt i vårt sökande efter väckelsens hus i Hjulsjö. För det sista stället hade vi dock inte så mycket att gå på. Rundbohöjdens missionshus byggdes 1904 och hörde till SMF, men överläts 1940 till Rundbohöjdens missionsförening inom EFS, vilken bildats samma år. Rundbohöjden går numera under namnet Rombohöjden på kartan och vi åkte dit. Som namnet antyder är det högre beläget än omgivningarna och till skillnad skogsområden runtomkring utgör Rombohöjden ett öppet odlingslandskap. Vi studerade kartan och försökte upptäcka ett hus som skulle kunna vara ett missionshus. Väl uppe på höjden svängde vi norrut och följde genom bebyggelsen tills den allmänna vägen tog slut. Carl-Johan skulle vända bilen medan jag tog en promenad till ett hus där jag såg att det satt folk utomhus. Det var en man och en kvinna, och när jag närmade mig tyckte jag att kvinnan var lik en tidigare arbetskamrat, och hon inte bara liknade henne, det var hon, det var Gudrun. Fram till pensionen jobbade hon som lärare på Karlbergsgymnasiet i Åmål, men hade rötterna i Hällefors. Hon och hennes sambo har sommarställe i Rombohöjden och hon utgick förstås ifrån att jag visste att hon var där, men det var alltså inte fallet. Till saken hör att jag varit klasskamrat med hennes dotter Cecilia och när jag promenerade fram mot henne satt hon och pratade med henne. Nu fick jag förstås förklara orsaken till varför jag kommit till Rombohöjden, att jag sökte efter ett missionshus. Det var inga problem för Gudrun att hjälpa mig eftersom hon är kassör i bygdeföreningen som har övertagit missionshuset. Numera har man olika slags aktiviteter där i Bystugan, bland annat gudstjänst någon gång om sommaren i samarbete med Svenska kyrkan. Sökandet gav alltså resultat och vid vägens slut mötte jag Gudrun.

Missionshuset i Rombohöjden
Interiör i Rombohöjden
Gudrun

Dagen efter ägnade vi bland annat åt besök på Skandinaviens största bokloppis som finns just i Hjulsjö och därefter sökte vi upp Sibbo missionshus, byggt 1888 utanför Karlskoga. Detta hus hade också använts av blåbandsföreningen, men den senaste tiden har det fungerat som bystuga. Skicket är idag sämre och det används inte längre. Efter en berikande resa återvände vi sedan till mer bekanta trakter i sydvästra Värmland.

Sibbo missionshus

Kväkarna i Värmland

Ett kväkarnas ”meeting house”. Just detta hus finns på Herbert Hoover National Historic Site i West Branch, Iowa, där USA:s 31:e president föddes och växte upp i en miljö som präglades av kväkarrörelsen. Några sådana möteshus har inte funnits i Sverige. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Även om det finns stora rörelser med många medlemmar som Svenska Missionsförbundet, Pingströrelsen och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen har de obskyra rörelserna en viss dragningskraft när man utforskar Värmlands väckelsehistoria.

Det gäller små rörelser som Adventismen och Helgelseförbundet – den sistnämnda representerad av Betel i Sunne som vi känner från ett tidigare inlägg. Men också grupper som egentligen inte borde finnas, som frimetodister, som fanns i Degerfors.

Men en av de mindre kristna rörelserna, både globalt och ur ett svenskt perspektiv, är Kväkarna eller Vännernas Samfund som är deras officiella namn.

Kväkarrörelsen grundades i mitten av 1600-talet i England av George Fox (1624-1691). Hans tanke var att man kunde möta Gud i sitt eget inre, utan präster eller andra mellanled. Namnet Vännernas Samfund kommer från Jesu ord i Johannes 15:15 ”Jag kallar er vänner…” men beteckningen ”Quaker” blev ett tidigt öknamn som Vännerna själva anammade och det finns inget nedsättande i beteckningen. På svenska blev det ”kväkare” även om ”skälvare” är en bättre översättning.

Kväkarna har blivit kända för sitt fredsarbete – de flesta kväkare har varit totalvägrare för värnplikt och 1947 tilldelades Vännernas Samfund Nobels Fredspris.

Vi skall inte repetera kväkarnas historia här – det finns en mycket bra och innehållsrik Wikipedia-artikel om kväkarna på engelska här. Men i korthet kan sägas att kväkarna under 1600-talet drabbades av religiös förföljelse i England och många valde att emigrera till Nordamerika, där kväkaren William Penn hade byggt upp kolonin Pennsylvania som kännetecknades av religiös tolerans. Notera att kväkarna aldrig varit en majoritetsgrupp i Pennsylvania utan alla religiösa grupperingar välkomnades dit i en förebild för vad som senare skulle bli den religiösa tolerans som kännetecknar USA:s konstitution.

Vissa kväkargrupper har ägnat sig åt mission och det till så stor framgång, att det land som har flest kväkare inte längre är USA, utan Kenya med 146000 medlemmar, till skillnad från ca 76000 i USA.

Det har funnits många kända kväkare, bland annat två amerikanska presidenter: Herbert Hoover (1874-1964) och Richard Nixon (1913-1994). Hoover var uppvuxen i kväkarmiljön i Iowa och det är sannolikt att han påverkades mycket av detta även om han sällan besökte kväkarmöten som vuxen, medan Nixons relation till kväkarna var komplicerad och flera av hans livsval kan tolkas som ett avståndstagande från kväkarnas ideal, trots att hans mor var en mycket hängiven och from medlem av samfundet. Nixon valde t.ex. att ta värvning i flottan och valde att svära eder i den traditionella form som kväkare normalt förkastar.

Om kväkarnas teologi och gudstjänst kan sägas, att den tar sig olika former. Det finns traditionellt ett motstånd mot att definiera sin tro i dogmatiska termer, i trosbekännelsens form. Dagens kväkare tillhör flera olika riktningar, som idag kan skilja sig rätt mycket från varandra. Evangelikala kväkare betonar Jesus som personlig frälsare, medan andra kväkargrupper inte alls vill formulera sin tro på detta sätt. Det finns idag t.o.m. kväkare som inte vill beteckna sig som kristna, men som uppskattar kväkarnas etiska ideal och pacifistiska grundhållning.

Kväkarnas traditionella gudstjänst brukar förknippas med stillhet och tystnad. Den kallas för ”unprogrammed worship” och baseras på George Fox och de tidiga kväkarnas ideal. Vännerna samlas för att höra efter Guds röst – det finns inget prästerskap som leder gudstjänsten utan alla har möjlighet att dela med varandra. Det är en stilla andakt. Den andra gudstjänstformen kallas för ”programmed worship” och skiljer sig inte särskilt mycket från traditionell gudstjänst inom protestantismen, även om nattvarden har en mycket underordnad för att inte säga obefintlig roll i kväkarnas tradition. Idag firar majoriteten av världens kväkare denna form av gudstjänst.

Det finns alltså en stark betoning av alla medlemmarnas lika värde, avsaknad av prästerskap, arbete för fred och mänskliga rättigheter inom kväkarrörelsen. Internationellt solidaritetsarbete är betydelsefullt, där Kväkarhjälpen byggts upp.

Men den mest uppdaterade boken om kväkarna på svenska är Ingemar Hollsings bok Stillhet och handling. Det svenska kväkarsamfundets historia (Artos 2009). Boken innehåller en initierad skildring av kväkarnas historiska bakgrund men fokuserar främst på deras arbete i Sverige. Kväkarrörelsen organiserades i Sverige på 1930-talet.

Här har kväkarrörelsen aldrig varit talrik. Några kända kvinnliga författare har varit medlemmar som Emilia Fogelklou (1878-1972), Jeanna Oterdahl (1879-1965) och Elin Wägner (1882-1949), liksom en medlem av Kungliga Familjen, Elsa Cedergren född Bernadotte af Wisborg (1893-1995). Kväkarrörelsen har dragit till sig intellektuella personer.

Kväkarna har och har haft sitt centrum i Stockholm, med Kristinehovs malmgård på Södermalm som mötesplats.

Men i Hollsings bok möter oss en oväntad uppgift (sid. 153). Göteborgs kväkargrupp började sin verksamhet på 1940-talet. ”Göteborgsgruppen hade i början av 50-talet regelbundna kontakter med kväkare i Jönköping och Säffle”, noteras det. Vilka kväkarna i Säffle var torde vara omöjligt att få veta idag. I slutet av 50-talet uppstod ett andaktsmöte i Karlstad (sid. 155).

Även i Gunnarskog fanns en kväkare, Olga Norrby (1907-1991). Men hon var norskfödd och deltog troligen i kväkarmöten i Oslo när tillfälle gavs.

Finns det någon mer som har uppgift om de värmländska kväkarna så är det förstås av intresse.

Från Sterserudstorp 1879 till Sörbro 1979

Bro har gått från att vara en herrgårdsdominerad socken med stora lantbruksegendomar, till en bygd med ett litet villa- och industrisamhälle som växt fram kring järnvägsstationen Värmlands Bro, som öppnade med Bergslagsbanan 1879. Naturligtvis finns det en del lantbruk kvar, men antalet arbetstillfällen är ju inte längre så många i denna samhällssektor.

Idag skriver de flesta namnet på tätorten som Värmlandsbro och det är inte alla som är medvetna om att epitetet ”Värmlands” bara kom till för att särskilja platsen från andra socknar med namnet, i Bohuslän, Uppland, Gotland och Västmanland.

När missionsvännerna i Bro skulle bygga sitt missionshus på slutet av 1870-talet så fanns alltså inte dagens Värmlandsbro (och Brotorp, som SCB räknar som en separat tätort). Istället bodde folket mer utspridda i socknen, och Sterserudstorp i socknens östra del var en minst lika central plats som i kyrkans närhet. Tidigare hade Broborna varit delaktiga i Näs missionsförening.

När det gäller missionshuset i Sterserudstorp finns ett tydligt invigningsdatum angivet i flera äldre tidningsartiklar: den 4 september 1879. Nu anger min historiska kalender att detta var en torsdag, så det kanske har blivit fel på vägen. Från detta år räknade också Bro kristna friförsamling eller missionsförening sin tillkomst. Namnet ändrades här, som på andra håll, på 1930-talet till Bro missionsförsamling.

De som stod i ledningen för missionshusbygget var Lars Fredrik Jansson och Johannes Jansson, båda hemmahörande i Sterserudstorp. Förste ordföranden blev banvakten E. J. Eriksson.

Söndagsskola fanns redan när missionshuset byggdes. Förutom vanliga möten så bildades snart en syförening och med tiden också en jungfruförening, som senare blev en integrerad ungdomsförening.

1905 mottogs en fondmålning gjord av Erik Lundahl med motivet Jesus i Getsemane.

Medlemsantalet var 1900 65, 1910 40, 1920 32, 1930 45, 1940 37, 1950 och 1960 30, 1970 och 1980 32 personer.

Folkskolläraren Holm bildade en sångkör som en tid sjöng i olika sammanhang, 1919 bildades en musikförening som länge leddes av David Lindstedt. Senare vidgades denna till att omfatta även grannförsamlingarna på Värmlandsnäs, när man började samarbeta om en gemensam anställd pastor. Enligt Svenska Missionsförbundets matriklar skedde detta 1935.

Från 1968 bedrevs ungdomsarbetet helt och hållet gemensamt genom SMU Värmlandsnäs. 1974 startades scoutarbete.

Pastor Gunnar Malmsten påbörjade på 1960-talet att samla in pengar för att bygga en ny missionskyrka i Värmlandsbro. Då hände inte så mycket, men i mitten av 1970-talet började önskan att bygga nytt växa sig starkare. En tomt invid Sörbro gård skänktes av Säffle kommun. Bygget beviljades bidrag från Arbetsmarknadsstyrelsen och den 30 september 1978 kunde församlingsmedlemmen Isidor Martinsson ta det första spadtaget.

Den nya kyrkan fick namnet Sörbrokyrkan. Helgen den 7-9 september 1979 blev en festlig invigningshelg. På fredagskvällen samlades för sista gången i Sterserudstorp för en ”minnenas kväll”. På lördagskvällen var det samkväm för församlingen och inbjudna gäster och söndagen den 9 september invigdes kyrkan av missionssekreterare Rune Roxström och distriktsföreståndare Bertil Nordenstig. Pastor Mats Hamnebo medverkade också.

Sterserudstorps missionshus står kvar som byggnad, men är inte så lätt att känna igen idag. Idag är missionshuset inklädd med plåt och fungerar som garage och verkstad. Sörbrokyrkan har funnits i mer än 40 år och är sedan 1981 centrum för en gemensam församling, numera kallad Equmeniakyrkan Värmlandsnäs.

Carl-Johan Ivarsson

Interiör från Sterserudstorps missionshus, 1960-talet. Foto: Kjell Martinsson

Unga medverkande i Sterserudstorps missionshus på finalmötet 1979. Med gitarrer Kjell-Arne Lindvall och Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Invigning i Sörbrokyrkan 1979. Foto: Kjell Martinsson

Bröderna Gustaf och Sven Kvaldén sjunger i Sörbrokyrkan 1979. Ackompanjeras på fiol av Carl Johan Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson

Isidor Martinsson tar första spadtaget till Sörbrokyrkan i september 1978. På bilden även pastor Mats Hamnebo och församlingens ordförande Gustaf Kvaldén. Foto: Kjell Martinsson.

”För själva landsbygden i Huggenäs kan inte lokalen ligga lämpligare”

Året är 1961, och Nils Gård, lantbrukare i Tolerud och ordförande i Huggenäs missionsförsamling har som alla andra församlingsordföranden (eller pastorer) i Svenska Missionsförbundets församlingar i Värmland fått uppdrag att besvara enkäten i Värmlands Ansgariiförenings inventering av landskapets missionshus.

Nils Gård kan notera, att missionshuset i hemmanet Södra Hög befinner sig i bra skick, att det byggdes redan 1884 men genomgick en större renovering så sent som 1955. Missionshuset, som dock alltid kallats för Huggenäs missionshus, ligger mitt i socknen, ”gamla Huggenäs kommun” som han skriver. Det fanns 28 medlemmar, och Huggenäs tillhörde Norra Näsets missionskrets tillsammans med grannförsamlingarna, där Tilderud än så länge var ”centralkyrka”.

Det centrala läget kom dock inte att kunna rädda missionshuset för framtiden. Sedan 2010 är missionshuset sålt. Värmlandsnäs missionsförsamling koncentrerade sin verksamhet till två platser, Sörbrokyrkan i Värmlandsbro och Millesviks missionshus. Sista gudstjänsten i Huggenäs var den 19 september 2010, numera är missionshuset bostadshus.

Under lång tid var missionshuset det enda gudshuset i Huggenäs socken. Den gamla sockenkyrkan övergavs på 1840-talet när den ansågs ”överflödig” och under mer än 130 år fick Huggenäs dela kyrka med Södra Ny. När kyrkan som blev skolhus åter blev kyrka 1972 fanns det två kyrkobyggnader inom nära avstånd. De senaste åren har även träkyrkans framtid åter varit hotad, men den vårdas nu av en förening.

Huggenäs missionsförening (från 1935 missionsförsamling) bildades den 7 januari 1885 och hann bli 96 år innan det var dags för sammangående med grannförsamlingarna till Värmlandsnäs missionsförsamling 1981. En ledande kraft under många år var Julius Johansson, Ljungmon, Gösta. Julius verkade som predikant inte bara hemma i Huggenäs utan i flera av socknarna kring Säffle och Grums. Antalet medlemmar var 1900 x, 1910 x, 1920 36, 1930 33, 1940 37, 1950 40, 1960 28, 1970 38 och 1980 27 personer.

Verksamheten har förstås liknat många andra församlingar. Förutom gudstjänster – eller ”möten” som var den vanliga termen, där predikan var den centrala punkten – så bedrevs redan på 1860-talet söndagsskola och på 1900-talet bildades det här, som på andra håll, ungdomsförening och juniorförening.

I senare tidevarv så kom scoutingen att bli en viktig SMU-aktivitet. 2001 bildades en gospelkör som övade i missionshuset. Namnet Huggenäs Gospel lever vidare idag även om verksamheten utgår från Sörbrokyrkan.

Luciatåg i Huggenäs missionshus, tidigt 1970-tal. Lucia är Anna-Stina Gård (senare Börjesson). Foto: Kjell Martinsson
Huggenäs missionshus 2007. Foto: Kjell Martinsson

Kjell-Arne Lindvall med vänner från Ecuador i Huggenäs missionshus 23 maj 2010. Foto: Kjell Martinsson
Ulrika och Mats Danielsson, Kurt Gunnarsson och Asta Ohlsson musicerar i Huggenäs missionshus 4 juli 2004. Foto: Kjell Martinsson

Synliga spår av unga scouter i Huggenäs missionshus. Foto: Kjell Martinsson
Scouter i Huggenäs missionshus 2007. Foto: Kjell Martinsson