Väckelsens hus i Värmland

HÄR OCH DÄR ser du dem. Hundratals hus på landsbygden och i tätorter över hela Värmland, i nästan varje socken. Hus som ofta var hela bygdens angelägenhet. Hus där människor mötts och gjort upplevelser. Hus med en historia värd att ta del av.

Ibland har husen exotiska namn som Elim, Saron eller Tabor. En del är i bruk, andra verkar övergivna men många har fått nya användningsområden.

VÄCKELSENS HUS – missionshus, kapell och kyrkor – utgör synliga bevis på de rörelser som växte fram under 1800-talets senare del och i början av 1900-talet. Resultat av ideellt engagemang och hårt arbete av tusentals kvinnor och män, fyllda av en längtan att nå ut med evangeliet – det glada budskapet.


Detta är vår boks baksidestext. Efter drygt tre års arbete kan vi snart presentera vår bok om väckelsens hus i Värmland. Den kommer att presenteras vid Värmlands Bokfestival i Karlstad 19-20 november 2021. Vi kommer också ha en bokrelease i Torstensbyns missionshus (Equmeniakyrkan Kila) söndagen den 21 november 2021.

Boken är utgiven av Votum Förlag, är inbunden och har ca 350 sidor samt ett stort antal illustrationer. Vår dokumentation omfattar hela Värmland, inkluderat Degerfors och Karlskoga kommuner, men inte Södra Råda eftersom det har företagits ett liknande projekt i Västra Götaland. Vi har fotograferat alla kvarvarande byggnader och har fått ett stort antal arkivbilder.

Boken kommer att kosta 300 kronor, eller 250 kronor om du beställer mer än ett exemplar från oss.

Om du vill ha boken tillsänd per post tillkommer fraktkostnad, ca 100 kronor per bok. Boken kommer att kunna avhämtas i Säffle och eventuellt på fler ställen – hör av dig så kommer vi överens.

Vi tar emot beställningar redan nu, men inga böcker kommer att levereras förrän efter Bokfestivalen. Ange om du vill ha boken tillsänd eller om du avhämtar vid Bokfestivalen eller så vi kommer överens. Vi kommer också gärna ut i Värmland och berättar om vår bok.

Bibliotek och andra institutioner kommer att kunna beställa via nätbokhandlarna.

Kontakta oss för frågor och beställningar:

ivarsson.carljohan@gmail.com, 070 2253245

henke_olsson@hotmail.com, 070 2446555

Östmarks Evangelisk-Lutherska Missionsförening

Föredrag vid dess 100-årsjubileum i Östmarks kyrka den 8 september 1963 av Per-Olof Nilsson

Publicerad i Bibeltrogna Vänners Missionstidning Nr 10, 1963.

Herre, jag beder, fattig och hjälplös i mig:

Se till mig neder, öppna mitt hjärta för dig.

Sänd från det höga Anden, som utgår av dig,

och med ditt öga led mig på sanningens stig.

Östmarks kyrka sommaren 2018. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Som inledning och motto för detta föredrag läser vi några ord ur 2 Mos. 20: ”Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd intill tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.”

Det torde vara omöjligt att på en halvtimme lämna en sammanhängande och utförlig skildring av Östmarks Missionsförening och dess verksamhet under hundra år. Enbart en redogörelse för det andliga tillståndet inom församlingen vid 1800-talets mitt – folkets moraliska förfall, dess fattigdom och okunnighet – den uppståndelse som väcktes av änglauppenbarelserna på Snoppmyra i Hållanstorp 1854 – besöket av Fjellstedts-Johannes och hans bror – väckelsen som följde på deras och de norska predikanternas, främst bröderna Kasas, verksamhet – kort sagt, allt vad som bidrog till att föra den i de norska gränssocknarna sedan 1852 pågående haugianska väckelsen in i Östmark – skulle ta hela tiden i anspråk.

Jag vill därför med några korta glimtar och episoder ur föreningens historia söka belysa hur Gud i sin obegripliga nåd fått ta hand om människor, som i sig själva varit odugliga men ledda och burna av honom blivit till välsignelse för många.

Den förste är ”kreaturshandlaren”.

Egentligen hör han inte till föreningen men är dock en av dem omkring vilket det hela började. – Johannes Andersson från Långserud, ”Fjellstedts-Johannes”, var inte någon kreaturshandlare vem som helst. I våra dagar skulle han ha fått titeln exportör, ty han köpte sina djur i Sverige och sålde dem med mer eller mindre god förtjänst i Norge. Under denna tid var Johannes ingen from man, därom bär hans egna såväl som andras utsagor vittne. Han hade under en tid tjänst i Norge och kom då att bli vittne till en händelse, som gjorde ett djupt intryck på honom. En granne till hans arbetsgivare kom en dag och önskade låna ett järnspett. Han fick spettet, och när han gått föll husbonden på knä och tackade Gud för att han ägde ett spett så han kunde hjälpa sin granne.

När Fjellstedts-Johannes på våren 1854 kom till Östmark var han en på Gud troende människa, som för sina medmänniskor ville omtala de salighetsskatter han själv funnit. Mottagandet i Östmark blev kyligt. Johannes blev inte endast nekad att hålla sammankomster inom församlingen, utan komminister Gabriel Frykman läste det då ännu gällande konventikelplakatet från predikstolen och avslutade det hela, efter vad som berättats, med att spärra in honom i prästgårdens svinhus. Då lär Johannes ha fallit på knä, tackat Gud och sagt: ”Detta blir allt för gott för mig. Jag hade varit värd att ligga i helvetet, jag.” Orden blev en tankeställare för pastor Frykman. Johannes släpptes och fick fritt avtåga.

Nästa person är infödd östmarksbo, fast han liksom Fjellstedts-Johannes vistats i Norge – närmare bestämt på fängelset i Kristiania, som Oslo på den tiden kallades. Han var en av socknens stortjuvar – småtjuvar tycks de flesta i detta fattigdomens och nödens Östmark vid denna tid ha varit. Jöns Jönsson, Bjursjön eller Tvärbergs-Jöns hade hamnat på livets skuggsida, åkt fast för stöld, blivit förd till fängelset för där avtjäna sitt straff. Under vistelsen på fängelset lärde han sig att göra spinnrockar och än i dag finnes säkert här och var i socknen spinnrockar gjorda av Tvärbergs-Jöns.

En gång kom Jöns förbi ett hus där en av de norska predikanterna höll predikan. Han gick inte in utan stod i farstun och blev där träffad av Guds ord. Han kom i syndanöd. Det blev en hård kamp för den arme brottslingen, innan han fick nåd att se sina synders förlåtelse i det renande blodet, som en gång utgöts på Golgata till försoning och gottgörelse för alla människors alla synder.

När Jöns fått frid med Gud, ville han även för människor bekänna sina brott. Så gick han en dag till prästgården och bekände, att han stulit fläsk där, och bad om förlåtelse för detta. På den häpne pastor Frykmans fråga, varför han kom och bekände sitt brott, fick Jöns nåd att omtala den förändring som inträffat med honom, att han fått alla sina synder förlåtna av den käre Frälsaren och nu även ville bekänna sina brott inför människor.

Denne Jöns Jönsson deltog vid bildandet av missionsföreningen, var den flitigaste att besöka dess sammanträden och uteblev endast fem gånger av 33 bokförda sammanträden åren 1863 till 1869, fast hans väg till Östmarks skolhus inte var den lättaste.

Fru Wilhelmina Frykman, prästfrun, undgick ej att ta intryck av den haugianska väckelsen. En av hennes pigor, som kommit under Guds ords inflytande, drog sig ej för att inför sin matmor antyda, att det i andligt avseende inte stod rätt till med prästfolket i Östmark. På grund av detta och för att söka rädda sin man, som sjunkit allt djupare i dryckenskap, tillkallade hon de norska predikanterna för att dessa skulle hålla bönemöten i prästgården men även på andra ställen i kyrkbyn och i församlingen i övrigt, ty ”ska vi bli läsare, så ska hela socknen bli det!” Johannes Johansen fick sitt hem i Östmarks prästgård till 1866. Det märkliga inträffade: prästfrun blev läsare, och efter någon tid under fruktlösa bättringsförsök fick även den försupne prästen likt den botfärdige rövaren fly i den öppnade frälsarefamnen. Nu blev det andra tongångar i förkunnelsen från kyrkans predikstol. Frykman blev i fortsättningen läsarnas ledare och prästgården i Östmark deras hem.

För bildandet av missionsföreningen i Östmark hade den predikoresa de norska predikanterna Johannes Johansen och Erik Slätmoen gjorde i Fryksdalen vintern 1856 till 1857, stor betydelse. Det var under denna, på inrådan av skollärare Nyberg i Stöpafors, Johannes Johansen kom att söka inträde vid missionsskolan i Stockholm. Där kom han i kontakt med Carl Olof Rosenius, Peter Fjellstedt och andra av den nybildade Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens ledare. Skolans föreståndare, pastor Ahlberg, var en av de ivrigaste förespråkarna för bildandet av missionsföreningar.

Även en av Östmarks egna söner, Per Olsson Sandborg, genomgick pastor Ahlbergs missionsskola, nu förlagd till Småland, och var troligen nyss hemkommen därifrån när Östmarks Mission, som den kallade sig, kom till stånd sommaren 1863.

Av männen i föreningens ledning var pastor Frykman 55 år, kolportör Johansen och de båda lärare, som blev föreningens ordförande och vice ordförande, Sandborg och Wåhlstedt, var samtliga födda 1835 och vid föreningens tillkomst endast 28 år gamla.

Interiör av Östmarks kyrka där missionsföreningens jubileum firades 1963 och Per-Olof Nilsson höll sitt föredrag. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Vilket program hade då denna förening? Jo, då liksom nu var bruket av Guds ord det viktigaste. Att läsa och höra Guds ord enskilt, vid bönemöten och vid predikan av bekännelsetrogna ordets förkunnare – präster eller lekmän. Guds ord skulle sås ut på så många platser som möjligt inom församlingen, och då föreningen samlades, skulle den samlas kring det livgivande Guds ord.

På denna huvuduppgift följde andra, såsom upprättande av en ambulerande skola med Johannes Johansen som lärare, söndagsskolverksamhet, social hjälpverksamhet, hjälp vid arbetslöshet m.m.

Det är märkligt att se, hur missionens skola redan under dess första termin hos Pingsti-Erik Ersson i Tallberg hade inte blott kostnadsfri undervisning och fria skolböcker för de mindre bemedlade utan även fria skolmåltider, allt sådant som den nuvarande generationen tar äran av att ha infört.

I 1867 års årsberättelse heter det bl.a.: ”Men emedan wanan wid det bedröfliga tiggeriet förledde många att öfwergifwa skolan och i dess ställe wandra tiggande omkring på landswägen – på sådant sätt förspillande sin dyra ungdomstid och ej lärande sig annat än det, som högst skadligt är både för detta lifwet och det tillkommande – beslöts redan i slutet af 1864, att föreningen genom Guds nåd och de medel, Han förlänar, skulle uppbygga ett barnhem, för att söka rädda något barn från landswägen och den förderfliga och högst skadliga lära, som der inhämtas. Wi bedja alla wåra dyra wänner i Jesu namn om förböner och deltagande, ty om ock ej kunde räddas mer än ett enda barn, kunde det blifwa till stor wälsignelse för efterkommande slägten”.

Arbetslöshetshjälpen stod Östmarks nästa prästfru, Hanna Andreasson, för. Om henne berättas, att hon ordnade hemarbeten för de fattiga och de färdiga alstren såldes genom hennes vänner i Stockholm. En gång for hon till Norge och uppvaktade drottning Sofia för att för henne framlägga sina planer och söka hennes hjälp. Om denna prästfru skriver hennes levnadstecknare i Karlstads Stifts Julbok 1932: ”Det enda, som kunde giva henne tröst, var ordet om Jesu lidande och död för hennes synder”.

Detta ordet om Jesu lidande och död för våra synder har icke endast varit Hanna Andreassons tröst. Är det inte din reningskälla, min vän, så sök dig dit i dag, att också du må finna den tröst, som endast Jesus kan ge! Skall du göra dig själv rättfärdig och ren för Gud, går du evigt förlorad!

Jag vill också med dessa glimtar ur missionsföreningens tidigare historia visa hur Gud, när han får tala med en människa – hon må vara en kreaturshandlare, stortjuv, försupen präst eller i egna ögon from människa – öppna hennes ögon för var hon är i sig själv – en förtappad, fördömelsesvärd syndare – men även visa vad hon äger i Kristus – nåd, förlåtelse och hopp om sin förvärvade rättfärdighet – då smälter hennes eget bort och Gud får genom den människan uträtta något.

Vid studiet av missionsföreningens protokoll får man lätt den uppfattningen, att missionsverksamheten legat nere under vissa tider. Så finns t.ex. för åren 1886 till 1888 då kyrkoherde Olof Andreasson var dess ordförande, inga protokoll skrivna. Av föreningens kassabok framgår dock, att verksamheten fortgått som vanligt. Församlingen besöktes dessa år av predikanterna Johannes Johansen, Ole Guttormsen, Bergvall, Lysén, Nygren, Hellman och Rosén m.fl. Inom församlingen var Kapis Jon Persson i Ulfsjön fortfarande verksam.

Under 1890-talet, då Lars Jonsson var ordförande, skrives endast ett protokoll av vilket det framgår, att Axel Hallstensson i Sörmark valdes till kassör i stället för riksdagsman C. J. Berggren 1893. Från 1888 till och med 1901 finns dock förteckning över dem, som betalat medlemsavgifter till föreningen. Bland de 38 personer, som finns medtagna i denna förteckning märks förutom kyrkoherde Andreasson och pastor Abel Peterzén även tre kvinnor nämligen Norstaf Ingeborg Persson samt de båda lärarinnorna Anna Olsson och Marit Jonsson.

I december 1899 erhöll Olof Jonsson i Millmark kallelse som Stiftelsens provinsombud. Så vitt jag vet, är han den ende inom föreningen som innehaft denna kallelse. Han besökte som provinsombud Stiftelsens årsmöte i Stockholm 1900.

Då missionsföreningen ville stå fast vid att hela Bibeln är Guds ord och de som förfäktat denna åsikt blivit uteslutna ur Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen beslöts enhälligt på ett av 36 medlemmar besökt möte den 22 oktober 1911, att Östmarks Missionsförening skulle upphäva banden med Stiftelsen och ansluta sig till det nybildade Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner.

Östmarksbor, som under åren varit Bibeltrogna Vänners provinsombud, är Axel Hallstensson 1911, Jon Larsson, Rundsjön, Johan Lind, Lillskogshöjden och Jon Persson, Knutssätra, 1912, Fritjof Bergström 1914, John Olsson, Hassla, 1915, Erik Jonsson, Lillrännberg, 1916, Per Persson, Tordyvelberg, lärarinnan Marit Larsson samt bröderna Lars Nilsson, Sundbrotorp, och Otto Nilsson, Täppstuga, 1926, Axel Nilsson, 1930, Per Westlund, Västsätra, 1931, Teodor Carle, Röjdåsen, 1932, Einar Persson, Sätra 1942, och Herbert Bjuremo 1947.

Gamle pastor Frykmans son, kyrkoherden i Ekshärad Oskar Frykman, var även Bibeltrogna Vänners provinsombud från 1912. Hans svar på ombudskallelsen torde spegla läsarnas i Östmark uppfattning. I detta heter det bl.a.: ”Aldrig ett ögonblick har jag varit villrådig, hvar de rätta vännerna befunnit sig. Hela bibeln är Guds osvikliga ord, ingen eftergift, icke vika det minsta från lutherska kristna bekännelse, sådan den omfattades af Fosterlandsstiftelsen på Rosenii, Stackelbergs, Lindbergs, Fjellstedts – och de våra Johannes Johansen, Ole Guttormsen-Fagernaes, Erik Slätmoens m.fl. tid.

Det går icke helt samverka med dem, som hafva afvikande bekännelse i fråga om de viktigaste hufvudsanningar. Vi måste tåla blifva utstötta af dem som följa tidsandan, denna världens lopp. Vi äro så genomusle, att vi behöfva en riktig Kristus, den Gud kännes vid som sin älsklige Son, och den Gud visat oss i sitt ord.”

Tiden medger inte att närmare gå in på småföreningarna inom Östmarks Ev. Luth. Missionsförening. Vissa tider fanns det i varje by eller skolrote (Östmark har haft många skolhus) en arbetsförening. På 1860-talet skilde man mellan missionsföreningen med enbart män och arbetsföreningarna, med kvinnliga medlemmar. De senare hade dock vanligen en man som föreståndare, och denne tillhörde i regel huvudstyrelsen eller direktionen som den hette på den tiden.

Jag hinner ej heller berätta om de predikanter som besökte föreningen, men vill dock fastslå att av dessa betydde Johannes Johansen mest under de första femtio åren av föreningens tillvaro, och under de senaste femtio åren har korsets predikan ljudit från Sigurd Svenssons läppar. Har du tagit emot bjudningen till Lammets bröllopssal?

Jag vill till slut förmedla några ord som fem av föreningens medlemmar vill räcka på denna dag. De fem är Per Sandborg i Östmark, Lars Jonsson i Rundsjötorp, Erik Lind i Kalvskinnsberg, Per Persson i Tordyvelberg och Jon Persson i Knutssätra. – Men de är ju döda för länge sedan, säger du, gå ut på Östmarks vackra kyrkogård, tag med din bibel och läs vad som står på Knuts-Jons gravvård: Joh. 3:16: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom icke må förgås, utan hava eget liv.” Och på Pers i Tordyvelberg gravvård! Es. 53:5: ”Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull, näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår äro vi helade.” På Lars i Svarthultsberg gravvård! Joh: 11: 25, 26: ”Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig, han skall leva om han än dör. Och var och en som lever och tror på mig han skall icke dö evinnerligen. Tror du detta?” – Ja, gör du det, min vän, då kan du av hjärtat instämma med gamle Per Sandborg i Davids 103:e psalm: ”Lova Herren, min själ”, och så kan det för oss alla bli verkligt på vad som står på Eriks i Kalvskinnsberg gravvård, Fil 1:21: ”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning.”

Nu återkommer den allvarliga frågan till oss. Är vi människor, som drar förbannelse över oss och våra barn? Eller har vi låtit Gud få ta hand om våra liv, så att han får skänka oss den välsignelse, som står omtalad i 2 Mos. 20 m.fl. ställen i den Heliga Skrift? Gud vill det.

På Sions berg där står ett slaktat Lamm,

omkring det Lammet står en frälsad skara,

på vilkas anlet Fadern satt sitt namn;

de äro hans, han deras Gud skall vara.

Så två mig då, o Jesu, ren och vit

uti ditt dyra blod, som mig kan rena,

 att även jag en gång må komma dit

och lova dig, o Jesu Krist, allena!

Ack, kläd mig du uti din vita skrud,

i din rättfärdighet, det silket skära,

 att jag må stå där som din täcka brud

och sjunga dig för evigt lov och ära.

Erlander, Tumba och Grums missionskyrka

I vår forskning om värmländska missionshus så dyker diverse kändisar upp. Och då menar vi inte bara rörelsens egna kändisar som Carl Johan Nyvall, Waldenström, Nelly Hall och bröderna Samuelson.

Utan också kändisar kända från mer sekulära sammanhang som Louise Hoffsten, Niklas Strömstedt, Lasse Anrell och Fridolf Rhudin. Hur de är sammankopplade med den värmländska frikyrkorörelsen får ni läsa i vår kommande bok.

Men en berättelse i Grums missionsförsamlings 125-årsskrift 1987 fångade åtminstone mitt intresse, för mer kändisbetonat kan det inte bli, åtminstone inte för 1950-talet. Här figurerar nämligen två (eller ännu fler) av tidens superkändisar. Eftersom jubileumsskriften bara blev maskinskriven och mångfaldigad i kopierad form så har troligen inte så många läst denna berättelse, varför den förtjänar att återberättas även här.

Grums missionskyrka. Foto: Henrik Olsson

Det handlar om bygget av Grums missionskyrka som invigdes i februari 1955. Men då var det kyrksalen som var klar – man skulle också bygga ungdomslokaler och räknade då att få bidrag från Allmänna Arvsfonden. Men det gick trögt och två av församlingens eldsjälar, Eskil Evaldsson och Arvid Friberg beslutade sig för att företa en resa till Stockholm för att få fart på denna ansökan. Vi låter Arvid Friberg berätta själv:

En vacker augustimorgon 1955 kl. 05.00 startade vännen Eskil och jag resan till Stockholm. Solen sken, himlen var klar och blå. Allt var upplagt för en fin resdag. Vi turades om att köra. På den tiden var det mera tidsödande att åka bil till Sthlm än idag. Då gick huvudstråken genom städerna och samhällena och det kunde vara besvärligt ibland.

Vi valde norra infarten över Sundbyberg. Parkerade på Sveavägen, därefter taxi till Kanslihuset. Efter att ha anmält vår ankomst fick vi sitta och vänta i de stora väntrummen och korridorerna. Jag hade en gång varit där på en uppvaktning, så jag visste i förväg hur det såg ut.

Statsminister Tage Erlander i talarstolen, Uppsala 1958. Foto Uppsala-Bild. Upplandsmuseet.

Vännen Eskil blev mäkta imponerad av allt han såg. Han undrade om någon läst alla de tusentals böcker som täckte väggarna. Jag skojade lite med honom och sa’, att för att bli statsminister måste man ha läst alla dessa böcker.

Efter en rätt så lång väntan fick vi se vår statsminister Tage Erlander komma gående mot oss där vi satt. Jag sa’ till Eskil att nu hälsar vi på honom och berättar vårt ärende så kanske han kan hjälpa oss. Sagt och gjort! Statsministern tycktes vara glad att få träffa värmlänningar. Efter att ha pratat med honom en stund och Eskil berättat vad jag sagt om böckerna, skrattade han hjärtligt och sa’ att skulle man vara tvingad att läsa allt detta för att bli statsminister så skulle Sverige inte få någon sådan. Alla böcker som fanns inom denna byggnad skulle ingen människa kunna läsa under sin livstid.

När vi berättade för honom att vi skulle åka tillbaka till Grums när vi uträttat vårt ärende och hur länge vi väntat, tog han oss med och gick utan vidare in med oss till socialministern. Inte ens vaktmästaren, som stod utanför dörren gjorde en min av att hejda oss. Erlander uppmanade sin minister att ge oss ett snabbt besked. Efter en stunds samtal med sin sekreterare fick vi beskedet, att arvsfondsbidragen granskades och förbereddes på ett kontor i Gamla stan, dit vi fick adressen. Erlander ordnade även så vi fick löften om att vårt bidrag skulle beviljas.

Sven Tumba vid VM 1953. Bild från Wikimedia Commons.

Glada i hågen och efter att ha tackat och sagt farväl tågade vi ner till Gamla stan. Att hitta i dess gränder var inte lätt, men turen var med oss denna dag. Vi mötte den kände ishockeyspelaren Sven Tumba, som jag var bekant med för hans många besök i Grums. När vi visade honom adressen dit vi skulle blev det raka spåret direkt. Vi tackade för hjälpen och han bad om en hälsning till sina många vänner i Grums.

Inkomna på kontoret träffade vi en respektabel dam. Hon var ganska pessimistisk när det gällde vår ansökan. Flera av de många ansökningar som hon tagit del av, ansåg hon vara mer berättigade till bidrag. Efter vårt samtal där vi berättade om vårt sammanträffande med både stats- och socialministrarna och den senares löften vi fått, lovade hon att snabbehandla och tillstyrka vår ansökan.

Efter att ha givit henne en snabblektion i det värmländska tungomålet, som hon sade sig vara mycket intresserad av, tog vi ett hjärtligt farväl av henne.

Efter en god måltid och några ytterligare timmar i Sthlm styrde vi hemåt. Trots mörker och dimma kom vi lyckligt hem. Sägas skall att vi bekostade resan själva och att bidraget från Arvsfonden blev 14 000 kronor.

Om det verkligen gick till så här, så blev ju resultatet gott. Och både Erlander och Tumba fick hjälpa till. Socialminister i augusti 1955 var Gunnar Sträng, det borde Friberg ha kommit ihåg.

Beredskapsmannen hälsar till sina barn – från sommarhemmet Björkeberg

Året var 1938. Ungdomsföreningen, juniorföreningen och blåbandsföreningen hade byggt ett sommarhem i Ås i Eda. Huset fick namnet Björkeberg och blev under de kommande åren bli en viktig samlingspunkt för missionsförsamlingens verksamhet, som blev ägare när sommarhemmet stod klart.

Sommarhemmen var populära vid denna tid, och nästan varje frikyrkoförsamling skaffade sig ett sådant.

Bara några år senare (27 april 1941) skickade en person från Nacka – kortet är bara undertecknat med ”Pappa” – ett vykort hem till barnen Tommy och Yvonne. Vykortet är poststämplat ”Fältpost” och det är beredskapstid. Om jag lyckats identifiera rätt person, så var barnen sju och tre år gamla.

Innehållet är vad man kan förvänta sig av en beredskapsmans hälsning hem till sina barn. Men han har alltså valt att skicka ett vykort av missionsförsamlingens nästan nya sommarhem.

”Här är det fint väder all snö har snart försvunnit. Jag hoppas att det inte ska dröja så länge tills vi träffas igen. Leker ni och har något roligt om dagarna? Det är rätt så ensamt och trist här så jag längtar hem till er bråkstakar igen. Hej så länge. Hälsningar Pappa”.

Det får väl tas som en eftergift till beredskapstidens censur att det var trist och ensamt i Eda vid denna tid. Bygden bokstavligen kryllade av beredskapsmän från när och fjärran. Om det är detta som också gjort att uppgiften om vykortets förlag suddats ut på baksidan vet jag inte. Vädret och den kärva vintern var ju inte heller någon militär hemlighet, så det kunde man skriva om.

Sommarhemmet finns inte längre kvar, det såldes på 1980-talet och nu är även byggnaden borta.

”Himmelshuset” i Låbbyn

Söndagen den 27 juni 2021 var det dags för avslutningsmöte i Låbbyns missionshus i Silbodals socken. De senaste decennierna har det varit många sådana möten, där missionshus som använts mindre och mindre till slut sålts. I regel har missionsförsamlingarna funnit att det är alltför dyrbart att förvalta ett hus som bara använts några gånger om året. Verksamheten har centraliserats och de små missionshusen ute i socknarna har sålts, ett efter ett.

Låbbyns missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Att Låbbyns missionshus fått vara i bruk ända till nu, kan delvis förklaras med att det funnits några eldsjälar som hållit verksamheten vid liv under en lång tid, men också att missionshuset ansetts vara värt att bevara genom sin ovanliga, kyrklika, arkitektur.

Någon kallade missionshuset i Låbbyn för ”Himmelshuset”.

Historien om Låbbyns missionshus finns väl dokumenterad av Ingmar Danielsson i en artikel i Nordmarksbygden 15 augusti 2002, i samband med missionshusets då stundande 100-årsjubileum.

Låbbyns missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Silbodals missionsförening bildades 1868 och fick med tiden många medlemmar i socknens södra del. Möten och missionsauktioner hölls i hemmen, och i Lyseds skola som byggdes 1885. Men behov uppstod av att ha en egen lokal.

En tomt skänktes mitt i Låbbyn av Olof Nilsson på Sand och predikanten Johan Peter Igel (1855-1944) från Tveta var med och upprättade ritningarna. Igel hade varit i Amerika och var inspirerad av den kyrkostil som blivit vanlig där, och ville inte att missionshuset skulle byggas i ”ladustil” enligt anteckningar av David Johansson i Strand.

Interiör från Låbbyns missionshus. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Missionshuset byggdes med stora fönster och läktare och ovanför läktaren byggdes en takspira som kröntes av ett ringkors. Under läktaren fanns ett enklare kök. Grundmuren påbörjades i december 1900 och året efter fortsatte byggnationen. Byggmästare var bröderna Benjamin och Niklas Nilsson från Slämtegen. Missionshuset kom under tak 1901 och byggandet fortsatte med frivilliga krafter under 1902. Bygget avsynades i december 1902.

Johan Västsäter i talarstolen. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Byggkostnaderna uppgick till 2647 kronor, vilket motsvarar ca 165000 kronor i 2021 års penningvärde. Men det byggde förstås på att en stor del av arbetet utfördes på frivillighetens grund.

Läktare med fågelperspektiv. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Trettondedagen 1903 hölls den första samlingen i missionshuset, men invigningsfesten ägde rum den 5 juli 1903. Då beslöts inköpa ”50 kilo vetemjöl, 10 kilo socker, 8 kilo kaffe och 10 kilo socker”. Man väntade stor uppslutning. Orgeln och kaminen från missionshuset i Årjäng flyttades till Låbbyn.

Söndagsskola i Låbbyn. Foto från Ingela Östman

En person i Lysed skrev till sin bror i Stockholm vittnar om en stor och välbesökt högtid. Han skrev: ”Har varit på invigningsfest i Låbbyns missionshus i dag, där var så mycket folk så att jag tror inte det är så mycket ens i Stockholm, där du är”.

Ingela och Staffan Östmans vigsel i Låbbyns missionshus 1981.

En ryggrad i verksamheten i Låbbyn var under många år Uno Fredriksson i Slämtegen med familj, som söndagsskollärare och mötesledare. Unos dotter Ingela Östman medverkade vid avslutningsmötet och berättade minnen förknippade med missionshuset. Ett stort och betydelsefullt minne var när hon gifte sig med maken Staffan en dag 1981. De hade en ”öppen inbjudan” till vigseln och det var då nästan 200 personer i missionshuset.

Trappan till läktaren har trampats av många. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Avslutningsmötet leddes av missionsförsamlingens ordförande Johan Västsäter och blev välbesökt. Lars Jonehög och Bruno Harrysson medverkade också, liksom Henrik Olsson. Torsten Wilhelmsson fick bra ljud i den något defekta tramporgeln och spelade till tre psalmer, bl.a. ”Tack min Gud, för vad som varit”. För det var tacksamhet över den tid som gått, som prägla mötet.

Gemenskap på missionshusbacken. Foto: Carl-Johan Ivarsson

De sista åren har missionshuset bara använts några enstaka gånger årligen. Det var aktuellt att sälja missionshuset till en byaförening men detta blev inte av utan missionshuset har köpts in av ett svensk-norskt par som avser att använda huset som fritidsbostad.

Missionshuset ligger väl synligt från väg 172 Årjäng-Bengtsfors. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Kort historik över den metodistiska verksamheten i Kila och tillkomsten av Salemskapellet och Metodistgården Kållerud

Historiken föredragen vid den sista gudstjänsten i Salemskapellet Nyårsdagen 1963, innan kapellet enligt överenskommelse med Vägförvaltningen kommer att rivas för bortflyttning.

Salemskapellet vid ett juniorläger 1935.

Att få en samlad överblick över den metodistiska verksamheten i Kila är ogörligt, ty protokollen från olika tidsperioder innehålla endast små korta meddelanden, som framgå av följande citat:

Den 29 april 1882 skriver pastor Leonard Pettersson:

Till Södra Ed, liggande ungefär ¾ mil härifrån, har jag varit åtskilliga gånger och predikat. Mycket folk samlas på detta ställe vid våra möten och med tacksamhet lyssna till frälsningens budskap. Jag tror att här vill bliva en god predikoplats för oss.

Pastor Leonard Pettersson efterträddes på hösten 1882 av pastor Svante Svensson och under hans tid här ”upptogs regelbunden verksamhet i Kila och Karlanda”.

Åren 1889-1894 svarade pastor F. W. Hahne för ledningen av Säffle Metodistförsamlings verksamhet. Under dessa år tycks verksamheten i Kila ha tagit god fart och pastor Hahne kunde i sina rapporter bl.a. meddela om hållna klassmöten.

I protokollet av den 30 mars 1895 rapporterade pastor C. Carlsson, som då var pastor för Säffle:

I Kila har vår verksamhet tagit ett gott steg framåt, i vinter har vi haft en ganska god väckelse, omkring en 40 stycken har där begärt våra förböner och de flesta av dem har även kommit till frid med Gud.

Under pastor Svante Svenssons andra period i Säffle, åren 1913-1916 tycks arbetet i Kila ha tagit ny fart. I januari 1914 skriver pastor Svensson:

I Kila äro vi ivrigt sysselsatta med att samla material till ett kapell. Tomt ha vi redan fått på en välbelägen plats.

Ungdomar vid Salemskapellet, troligen under 1940-talet. I bakgrunden stugan Södere som revs 1949.

I augusti samma år kunde rapporteras, att ”byggnadet av kapellet pågår” och i maj 1915 ”kapellet i Kila är färdigt”. Kostnaden belöpte sig till 4000 kronor med en skuld av 750 kronor. 1916 var skulden betald och lagfartshandlingarna klara. Den 26 mars 1916 bildades en ungdomsförening i Kila med 19 medlemmar. Vid denna tid hade vi även en mindre söndagsskola i Kila, som 1916 räknade 16 barn.

Så följer några år med små och mycket sparsamma rapporter om verksamheten i Salemskapellet, men vi som voro med redan när kapellet byggdes har god kännedom om den livliga verksamheten där. Strängmusiken i vår kyrka gjorde en berömvärd insats och Wesleybröderna tog på sin tid kapellet som sitt särskilda verksamhetsfält.

Åren 1933-1937 betjänade pastor Erik G. A. Eriksson församlingen. Salemskapellet blev hans speciella intresse och från protokollen kunde då utläsas:

I Kila renoverades hela kapellet in- och utvändigt under åren 1934-1935 och ny predikstol, altare och altarrund anskaffades.

Såsom en parentes kan nämnas, att detta möjliggjordes genom intresserade bröders arbete och gåvor från församlingens medlemmar.

Så gick återigen några år utan rapporter fram till år 1945, då pastor Harry Hermansson skriver:

I Kila bildades en liten syförening, vilken alltfort verkar till glädje och välsignelse för vår verksamhet,

Och idag kunna vi tillägga, att denna lilla syförening alltjämt består och är till fortsatt glädje och välsignelse, inte minst ekonomiskt för vår församling.

Den 8/4 1947 rapporterar pastor Erik Östman:

Vårt utpostarbete dels i Kila och dels i Guttane har också sina ljuspunkter. Särskilt må nämnas den lilla syföreningen i Kila. Våra medlemmar visa ett stort intresse för vårt arbete och genom sin första försäljning under december månad även rent ekonomiskt har kunnat stödja församlingens verksamhet. Genom denna syförening ha vi även direkt kontakt med rätt många hem i Kila socken, vilket betyder en hel del för vårt arbete.

På läger i Kållerud

År 1949 förvärvades ett större markområde i Kållerud och år 1954 kunde ”Sven-Petter i Kållerud-gården” köpas. Sommarhemmet Kållerud invigdes den 30 maj 1954.

Salemskapellet har under många år förorsakat församlingen bekymmer dels genom sitt utsatta läge intill den allmänna landsvägen, dels genom den skada som förorsakats kapellet efter bristfällighet å yttertaket. Efter många påtryckningar har överenskommelse under 1962 kunnat träffas med Vägförvaltningen angående borttagning av kapellet. Efter utannonsering har kapellbyggnaden också försålts för rivning och bortforsling före den 1/7 1963. Verksamheten kommer hädanefter helt koncentreras till Kållerud, där sommarhemmet under vinterns lopp kommer att genomgå en genomgripande reparation och omändring med såväl samlingssal som övriga erforderliga utrymmen. Vi hoppas att Metodistgården Kållerud skall bli samlingspunkten för den kristna verksamheten här omkring och vinna befolkningens odelade intresse.

På sommarmöte i Kållerud. Med fiolen Bertil Wernberger.

Det är många namn som är förknippade med Salemskapellet och dess tillblivelse. Såsom tidigare nämnts så äro protokollen från denna tid dock ej så fullständiga att en uppräkning blir tillförlitlig. Kan dock inte underlåta att nämna några Kila-namn. Det är fru Charlotta Johansson och hennes pojkar. De vintersöndagar äro oräkneliga, då fru Charlotta fick sitta i kapellet från tidig morgon för att ha kapellet varmt till gudstjänsttid. Sedan ha vi familjerna Andreasson. Av dem lever fortfarande fru Anna Andreasson i Harnäs och hon fyller den 15 januari 85 år. Enligt medlemsmatrikeln ingick hon i vår församling den 15/11 1908.

Det är också många Säffle-namn som borde omnämnas i detta sammanhang, men jag nöjer mig med att erinra om de bröder, som genom innehav av hästar fingo skjutsa ”prästen” till mötena i Salemskapellet. Det var bröderna Wilhelm Andersson och Oskar Persson. Vi, som på den tiden voro unga, fingo gå till kapellet hurudant vädret än var.

Så har jag med det ringa underlag som finns till hands försökt få fram en bild av den metodistiska verksamheten i Kila. Det är inga storverk som utförts, men om vi försöker läsa mellan raderna och tänker oss in i våra förfäders livsbetingelser så förstå vi säkert att det var en inre eld som fick ”de gamle” att trots allt motstånd börja en verksamhet, som var så förkättrad. Vi vördar deras minne och böjer oss i ödmjuk tacksamhet för deras gärning.

Säffle den 1 januari 1963

John Lundberg

Projektnytt!

Utterbyns missionshus i Fryksände. Foto: Olle Persson.

Idag kan vi visa på ännu en milstolpe i vårt projekt. Nu har vår externa redaktör lagt sista handen vid manuset. Vi har höjt kvaliteten flera snäpp. Nu är det dags för layoutarbete!

Fortsättning följer!

Mässviks skolhus och det frikyrkliga livet i Bro

I de stora folkväckelsernas tid under 1800-talets senare del byggdes Mässviks skola i Bro socken. Den blev för denna del av socknen en kulturhärd i den andliga odlingens tjänst inte bara när det gällde skolundervisningen utan även ifråga om olika riktningar av den fria kristna verksamheten.

Mässviks skolhus våren 2021. Foto: Carl-Johan Ivarsson

Nu är Mässviks skola som undervisningsanstalt nedlagd genom tillkomsten av centralskolan i Värmlandsbro. Sign. har gått som en vandrande söndagsskollärare i östra delarna av Bro i många år och är den siste som arbetade i denna gren. Jag lärde därvid något känna folk i helg och vardag och de olika fromhetsriktningar, som från denna skolas plattform framburit budskap i tal och sång.

Vad skolan beträffar, så behövde socknen ej bygga den. Överstelöjtnant von Axelson stod för dess byggnad. Då det var långt till kyrkan ordnades även gudstjänster ibland under året. Hans vänliga inställning till den tidens missionsvänner visar sig i att då missionshuset i Sterstorp blev byggt år 1879 så gav han takbeklädnad av tegel till halva missionshuset. Då det fanns medlemmar på godsets stora område liksom arrendatorer, arbetare och personal, så fick de använda skolan. Det var inte blott Missionsförbundare. Metodistkyrkan i Säffle har haft medlemmar såväl på Mässvik som i Värmlandsbro. Den ägde en gång en predikolokal därstädes. Denna lokal inköptes av smedmästare Gustavsson, Värmlandsbro. Den sista medlemmen av metodistkyrkan i Mässviksbygden torde vara Olle Persson, Rasten. Han var verksam i sin församlings tjänst och hade en tid söndagsskola i kommunalhuset, då han var arrendator under Remmene gård. Under lång följd av år fanns frälsningssoldater i östra delen av Bro. De hade verksamhet ej blott på skolan utan här och var i bygden.

Det var sannerligen ingen lätt sak att färdas förr. Nog för att man som förkunnare kunde få åka till Värmlandsbro, men därifrån var det långt till olika delar av socknen, då det gällde verksamheten. Så var också förhållandet för dem som i Bro bygder voro medlemmar i Säffle, då det var fråga om Metodistkyrkan, Frälsningsarmén eller Fosterlandsstiftelsen. De fick, då inte tågtider passade, gå till fots fram och åter för att kunna vara med.

I de samlingar som hölls såväl i hemmen som i Mässviks skola deltog troende människor från bygden med vittnesbörd och sång. En av dessa var Herman Gustavsson, Johannesberg. Han ägde naturliga förutsättningar att kunna i ord uttrycka sina tankar. Lugn och sansad till sin läggning kom han lätt i kontakt med de troende, var de hörde hemma i andlig mening. Han deltog i den kristna verksamheten ej blott i Bro, utan också på Liljedahl och i Ed. Vid sin sida i denna verksamhet hade han stöd av sin fru Beda och familj.

Vid en väckelse som gick över Mässviksbygden vintern 1917-18 blev han församlingsföreståndare för en församlingsbildning under namn av Filadelfiaförsamlingen.

Gustavsson som var arrendator under fru H. von Axelson, Liljedahl, var också murarmästare till sitt yrke. Efter slutad gärning som jordbrukare flyttade Gustavsson till Ed.

Denna Filadelfiaförsamlings verksamhet varade ett femtontal år. Dess protokollbok visar ett 40-tal skrivna redogörelser om verksamheten i Mässviksbygden, utförda av troende därstädes. Sekreterare i denna verksamhet var fru Olga Gustavsson, Stensberg, och fru Hilma Hansson, Ulriksdal.

Under en del år arbetade på östra delen av Bro en sammanslutning under namn alliansföreningen, en sammanslutning, som i sig förenade alla troende i denna på den tiden folkrika bygden. Des statistik och protokollbok brann vid en eldsvåda upp i Nytorp i juli år 1921, varför man inte vet så mycket om denna verksamhet.

Betecknande är trots allt, att man arbetade för att det skulle komma andliga vårvindar över bygden och de kom. Väckelsens folk i östra delen av Bro höll inte så strängt på samfundstillhörigheten. Här har verkat predikanter och kvinnliga evangelister så väl som manliga. Frälsningsarméns officerare och missionärer från olika samfund tillsammans med lekmän.

Vad jag här i arbetet på denna artikel velat teckna är bilden av Mässviks skola såsom ej blott i folkupplysningens tjänst under den tid den tjänat som undervisningslokal utan också från väckelserörelsernas genombrott har denna lokal varit något av en samlingsplats för evangeliets verksamhet.

Vi hade tidvis en stor söndagsskola på Mässvik. Minnet av en offrande och bedjande skara troende vänner från Filadelfias församling och alliansföreningen förbliver. Nu ligger den organiserade evangeliska verksamheten nere sedan många år. Har väckelserörelsen därmed slutat? Ingalunda. Några är kvar, andra har farit till andra orter och där medverkar och största delen har lämnat den evangeliska verksamheten i stugmöten och skola och dragit till det himmelska hem dit deras längtan stod.

D. L. [David Lindstedt]

Efterskrift:

Denna artikel publicerades i Säffle-Tidningen den 16 januari 1957 och är skriven av David Lindstedt, mångårig ledarfigur i Bro missionsförsamling. Ett varmt tack till Sven-Erik Dahlström som uppmärksammade mig på denna. Uppgiften om att det har funnits en Filadelfiaförsamling i Mässvik, utan tvivel en fri församling tillhörande Pingströrelsen är förut helt okänd och närmast sensationell, eftersom 1917 skulle vara en av de tidigaste församlingsbildningarna inom Pingströrelsen i Värmland.

Uppgifterna om att metodisterna skulle ha ägt en samlingslokal i Värmlandsbro är också närmast sensationell. Den känns inte igen från andra uppgifter om Säffle metodistförsamling.

Åke Lillienau (1929-2014) var under många år ägare av Mässvik och utgav 2011 en läsvärd historik över gården på Norlén&Slottners förlag. Tyvärr har han inte något att berätta om Filadelfiaförsamlingen och frikyrkligheten, utan boken fokuserar framför allt på utvecklingen inom jord- och skogsbruk samt jakt.

Ett personligt minne av Åke är att jag var bordsgranne med honom under Säffles bokmässa 2012, det blev en mycket gott minne eftersom Åke var en synnerligen trivsam och i bästa mening originell människa.

Mässviks skolhus skall ha byggts av gårdens dåvarande ägare Johan Fredrik von Axelson redan 1850. Årtalet återfanns i varje fall vid ombyggnationen 1969. Under många år var Dagmar Ranmark (1899-1986) lärare här. Huset var i bruk som skola till 1952 och användes sedan som samlingslokal för bygden. 1969 gjordes en större ombyggnad när Åkes far Gösta Lillienau inredde huset som pensionärsbostad. Efter Göstas död 1976 såldes skolhuset till privata ägare.

Frikyrkligheten i vår egen tid i siffror

I ett tidigare inlägg tog vi upp den frikyrkoräkning som gjordes på 1950-talet och vad den har att säga om vilka kommuner där den värmländska frikyrkligheten var starkast respektive svagast.

Låbbyns missionhus i Silbodals socken i Värmlands starkaste frikyrkokommun Årjäng. Våren 2021 har det varit ute till försäljning. Foto: Henrik Olsson

Den här forskningstraditionen utvecklades till en egen specialitet, som kallas för kyrkogeografi. Berndt Gustafsson är ett ledande namn inom detta forskningsfält och han kom att bilda skola. En av hans efterföljare var Margareta Skog som arbetade på Religionssociologiska Institutet i Stockholm 1976-1990 och sedan på Svenska kyrkans forskningsavdelning i Uppsala fram till 2002. År 1999 genomförde hon tillsammans med ett forskarlag den s.k. Sverigeräkningen, där all religiös aktivitet under en helg på hösten dokumenterades.

I boken Frikyrklighet och ekumenik kring millennieskiftet. I Berndt Gustafssons fotspår: Tre studier, så redovisas den samlade frikyrklighetens medlemstal och styrka vid fem tillfällen 1985-2005. Boken är utgiven av Lunds universitet i serien Lund Studies in Sociology of Religion.

Det här är troligen den sista serien av denna typ, helt enkelt för att frikyrkligheten vid denna tid börjat genomgå en mycket stor omvandling. Notera att EFS och ELM-BV inte ingår i siffrorna eftersom de är inomkyrkliga organisationer.

Ur vårt perspektiv är det förstås intressant vad rapporten har att säga om Värmland. Värmland var 2005 det sjunde starkaste frikyrkolänet med 2,6% frikyrklighet. Starkast är föga förvånande Jönköpings län med 9,9% frikyrklighet, svagast förutvarande Malmöhus län med 0,7%. Så här beskriver författaren de värmländska förhållandena.

Andelen frikyrkliga i Värmlands län ligger på 2,6 procent och når således inte upp till treprocentsnivån, trots att missionsförbundarna fortfarande är många. I kommunen Årjäng, som har länets högsta frikyrkoandel – dryga 7 procent – är av totalt 700 frikyrkomedlemmar 600 missionsförbundare. (Som störst var detta samfund under 1930-talet; 1937 var antalet missionsförbundare i Årjäng 1450 enligt e-post 2009-02-23 från Sven Halvardson, se också Halvardson & Gunner 2006:200). Den lägsta andelen (0,6 procent) har Hammarö kommun inom Karlstads absoluta närområde med Skoghall som centralort och pappersindustri som näringsfång. Av det mellanstora samfundet Evangeliska Frikyrkan märks inte så mycket i detta län. (Skog sid. 61-62).

Av de tolv starkaste frikyrkokommunerna ligger inte oväntat de starkaste i Jönköpings län: Gnosjö (16,2%), Mullsjö och Aneby och på topplistan finns också Vaggeryd, Habo, Värnamo, Vetlanda och Nässjö. Öckerö och Vårgårda i Västra Götalands län finns också högt uppe – inga siffror som är ägnade att förvåna.

Det finns många intressanta tabeller. En av dem är procentandel av sina medlemmar som bor i ett visst län. För Värmlands del är sifforna följande 2005:

Svenska Missionsförbundet 7,2%

Svenska Baptistsamfundet 6,0%

Evangeliska Frikyrkan 1,0%

Pingströrelsen 2,2%

Metodistkyrkan 8,4%

Frälsningsarmén 3,2%

Sjundedags Adventistsamfundet 0,7%

Här är det tydligt att siffran för Metodistkyrkan är alltför hög, eftersom Broängskyrkans församling i Kristinehamn räknas in. Större delen av medlemmarna i denna ekumeniska församling var från den gamla missionsförsamlingen.

På länsnivå noteras att antalet frikyrkomedlemmar i Värmland mellan åren 1985 och 2005 minskat från 10776 till 7503, alltså med 3723 personer eller 35 procent.

Det finns också tabeller över antalet medlemmar dessa på kommunnivå och dessa siffror är så intressanta att de bör återges i sin helhet (sid. 130-131). Här tar vi förstås med Degerfors och Karlskoga kommuner också.

Kommun19851990199519992005FörändringI procent
Arvika124011321022918822-418-34%
Eda436375316262218-218-50%
Filipstad349284235222192-157-45%
Forshaga329313297264250-79-24%
Grums392334274196155-237-60%
Hagfors364315239200185-179-49%
Hammarö12512511711281-44-35%
Karlstad24072238208020051890-517-21%
Kil605428415423379-226-37%
Kristinehamn1334123511021091965-369-28%
Munkfors1831651128468-115-63%
Storfors23220116312191-141-61%
Sunne606525442420366-240-40%
Säffle833812684595523-310-37%
Torsby301277244203166-135-45%
Årjäng1040936858798702-338-33%
Degerfors726681560404337-389-54%
Karlskoga1178984958889770-408-35%

Bilder från baptistkyrkan i Filipstad

Fotografen och museiintendenten Larseric Vänerlöf delar med sig av några fina bilder från Baptistkyrkan i Filipstad, just när verksamheten hade avslutats och kyrkan hade tömts på bänkar 1988.

Foto: Larseric Vänerlöf

Baptisterna själva hade beslutat sig för att gå in i den ekumeniska Vasakyrkans församling, där metodister och missionsförbundare sedan tidigare samverkade.

Så här beskriver Larseric bilderna:

Bilderna tog jag i samband med ett eventuellt hyrande av lokalen tillsammans med Figurteaterkompaniet. Nu blev det inte så utan ett byggföretag tog över det för en tid att användas som lager för vitvaror. Huset såldes till ett annat byggföretag i Stockholmstrakten för rivning och omhändertagandet av timret.

Foto: Larseric Vänerlöf
Foto: Larseric Vänerlöf

Efter något år började fönstren att slås sönder varför jag tog kontakt med nämnda företag om att få plocka ner dom och ersätta med OSB-skivor. Så gjorde vi och förvarade dom i Betlehemskyrkan i Lesjöfors som Lfs museum då ägde.


Någon gång i början av 2000-talet förvärvade en norrman (Kjell Hagen) fastigheten och skulle renovera den och fick då fönsterbågarna. Han kom en bit på vägen. Målade fastigheten exteriört och bytte en del bottenstockar som var skadade bl.a Han sålde den vidare pga. sjukdom till en muslimsk förening som ville starta upp en moské där men om jag minns rätt inte fick tillstånd till det.

Foto: Larseric Vänerlöf


Såldes för några år sedan till ett byggföretag med säte i Örebro som har/hade för avsikt att bygga om till bostäder. Interiört är byggnaden idag helt urblåst. Byggnaden är vad jag kan se i dagsläget under projektering.

Foto: Larseric Vänerlöf